Sida 60
Lorraine ...
Waldrada skulle qvarstanna i det kloster, i hvilket hon blifvit nödsakad att ingå. L. dog: samma år (809), utan att efterlemna någon äkta son, som kunde ärfva hans rike. Hans broder kejsar Ludvig bemäktigade sig då dess södra del (Burgund). Den norra delen (Lothringen m. m.), som Karl den skallige i Frankrike sökt inkräkta, delades (870) emellan denne och Ludvig den tyske så, att Karl fick vestra (romanska) och Ludvig den östra (tyska) hälften af landet. S. F. H.
Lothar (Luther), romerska kejsare. 1. L. I, kejsar Ludvig den frommes och Irmengards äldste son, född 796, antogs 817 till faderns medregent och blifvande efterträdare i herraväldet öfver hela det frankiska riket samt kröntes i Rom påskdagen år 823 till kejsare af påfven Paschalis. Om L:s och hans bröders uppror mot fadern se Ludvig, romerska kejsare, 1. Efter faderns död, 840, uppträdde L. med anspråk på att, i enlighet med öfverenskommelsen af år 817, såsom kejsare vara hela rikets öfverherre, men råkade derigenom i krig med sina båda bröder, Ludvig (den tyske) och Karl (den skallige), som åberopade sig på senare delningsfördrag och icke ville erkänna hans öfverherrskap. Då L. förkastade deras upprepade förlikningsförslag, vädjade de till vapnens »gudsdom»; och i slaget vid Fontanetum (Fontenoy s. v. om Auxerre) d. 25 Juni 841 blef L:s här fullständigt slagen och han sjelf tvungen att rädda sig medelst flykten först till Auxerre och derifrån till Aachen. Den förtviflade stämningen i L:s här fann efter nederlaget ett uttryck i en klagosång af Angelbert, som kämpat på L:s sida. Efter segern vände sig Karl till Aqvitanien (Guienne), Ludvig till Tyskland. L. uppbjöd alla till buds stående medel för att åter stärka sin makt: han uppeggade den lägre, hedendomen ännu tillgifna, sachsiska befolkningen, de s. k. stellingarna, till uppror mot den sachsiska adeln, som slutit sig till Ludvig, och sökte fästa danske konungen Heriold (Harald Klak?) vid sitt parti genom att gifva honom ön Walcheren och andra områden i förläning. Efter att i Aachen hafva samlat en ny här vände han sig mot Karl, som vunnit framgångar i norra Frankrike. Seines oförmodade uppsvällning hindrade emellertid L. att från S:t Denis gå öfver floden och angripa Karl. Han företog i stället i förening med sin brorson Pipin en fruktlös härnad till Bretagne och öfvervintrade i Aachen. Den 14 Febr. 842 förenades Karls och Ludvigs härar vid Strassburg. Båda härarna bekräftade med ed det emellan Ludvig och Karl ingångna förbundet, enligt hvilket bl. a. ingendera skulle med L. ingå något ensidigt fördrag. Ludvigs här aflade eden på franska (romana lingua) för att förstås af Karls här, och Karls här på tyska (theudisca lingua) för att förstås af Ludvigs. (Dessa på båda språken affattade edsformulär finnas ännu i behåll och äro af stort värde för den historiska språkforskningen.) Misströstande om att kunna försvara sig, flydde L. snart (mot slutet af Mars, icke d. 16, såsom Böhmer uppgifver) ifrån Aachen öfver sydöstra Frankrike till Italien efter att hafva plundrat kejserliga palatset och Mariakyrkan i Aachen på deras dyrbara skatter. Emellertid intågade Ludvig och Karl i Aachen, der de aftalade en delning af riket sinsemellan, sedan L. i ett utlåtande af de i Aachen församlade biskoparna blifvit förklarad ovärdig att regera. Underhandlingar ledde omsider till det bekanta fördraget i Verdun, i Aug. 843, i kraft hvaraf Karl den stores rike delades emellan hans tre sonsöner L., Karl och Ludvig så, att L., som behöll kejsaretiteln, dock utan några dervid fästa anspråk på öfverherrskap öfver sina bröder, fick det s. k. Lotharringien (se Lothringen), Ludvig de tyska landen ö. om Rhen (samt ett område på vestra Rhenstranden med städerna Mainz, Worms och Speier) och Karl det, som låg v. om L:s andel. 844 antog L. sin äldste son, Ludvig (II), till medregent och lät påfven Sergius II kröna honom till konung af Italien. Sarasenernas och morernas oupphörliga angrepp på Italien samtidigt med att Frankrikes, Nederländernas och Tysklands kuster oroades af nordmannatågen föranledde L., Ludvig den tyske och Karl den skallige att (851) sammankomma till ett gemensamt möte i Marsna (Mersen, emellan Aachen och Maastricht) till befästande af fred och vänskap emellan bröderna. Redan året förut (d. 6 April 850) hade L. låtit påfven Leo IV smörja hans förutnämnde son Ludvig (II) till kejsare. Kort före sin död, som inträffade 855, delade L. sitt rike mellan sina tre söner på sådant sätt, att den äldste, Ludvig II, fick Italien, den andre, Lothar (II), norra och större delen af Mellanfranken (Lotharringien, Lothringen), och den tredje, Karl, södra delen. -- 2. L. II, »Lothar af Supplinburg», föddes sannolikt omkr. år 1060. Hans fader, grefve Gebhard af Supplinburg (Supplingenburg; borgr nära Helmstädt i nuv. hertigdömet Braunschweig), deltog i sachsarnas uppror mot Henrik IV och stupade 1075 i slaget vid Unstrut. Äfven L. tillhörde den frankiska kejsareättens, motståndare, men erhöll 1106, efter billungska husets utslocknande, den sachsiska hertigvärdigheten, enär han efter sitt giftermål (1100) med en af norra Tysklands rikaste arftagerskor, Richenza af Nordheim, var alltför mäktig för att kunna förbigås. Under fortgången af furstarnas strid mot kejsaremakten hade L. vexlande lycka: så måste han år 1114 i Mainz, barfota och i botgöraredrägt, kasta sig för Henrik V:s fötter, hvaremot han 1115 hade största andelen i den seger furstarna vunno vid Welfesholz öfver Henriks trupper. Efter dennes död valdes L., på hierarkiens tillskyndelse, 1125 till tysk konung, men nödgades bekämpa ett motparti under Henriks systersöner, de hohenstaufenska bröderna Fredrik, hertig af Schwaben, och Konrad, titulär hertig af Franken, hvilken sistnämnde år 1127 utropades till konung. L. hade en kraftig hjelpare i sin måg, hertig Henrik den stolte af Bajern (gift med L:s enda barn, Gertrud), hvilken han derför belönade med hertigdömet Sachsen, sedan hohenstauferna slutligen -- åren 1134--35 -- fallit till föga. Vid Tysklands utkanter gjorde L. med framgång sin myndighet gällande. Danske prinsen Knut
Källa: Project Runeberg ·
