Sida 667
Melofon ...
då M. så grundligt förstörts, att man t. o. m. har svårt att återfinna platsen, der Ptahs helgedom stått. Men tydligare än allt annat vittnar derom M:s vidsträckta nekropol, hvars mest i ögonen fallande monument, pyramiderna, ännu fylla verlden med häpnad, öfver en yta af minst 50 -- kanske ända till 70 -- km. i längd sträcker sig i och utmed libyska bergen denna Egyptens väldigaste nekropol, hvars särskilda qvarter tillsammans kunna lemna en totalbild af egypternas grafskick, sådant det tedde sig i denna del af landet från rikets första till dess yttersta dagar, ty så länge tjenade M:s nekropol sitt ursprungliga ändamål. Nekropolens större underafdelningar benämnas vanligen efter de pyramidgrupper, som med större eller mindre mellanrum träffas utefter hela dess längd. Längst i n. ligger gruppen vid Abu-Roasch, och efter denna möta vi, om vi gå i sydlig riktning, de moderna lokaliteterna Gise, Zawijet-el-Arijan, Abusir, Sakkara, Dahssjur, Lisjt och Meidum, hvar och en med sina konungagrafvar (se Pyramider). Privatgrafvarnas tal -- större delen tillhörande den s. k. »mastaba»-typen -- är ofantligt. Många, i synnerhet bland de äldre, äro dess värre förstörda, men ännu finnes ett tillräckligt antal i behåll för att tillåta oss studera egypternas kultur på pyramidbyggarnas tid, ett studium, hvartill de på grafkamrarnas väggar meddelade bildserierna inbjuda forskaren. Den yngre tidens grafvar vid M. innehålla, i motsats till de äldre, hvilkas framställningar äro af i väsentlig mån profan art, så godt som uteslutande religiösa texter och framställningar samt kunna derför ej med samma fördel nyttjas som material for kulturhistoriska undersökningar. K. P.
Memleben, by i preussiska regeringsområdet Merseburg (Sachsen), vid Unstrut, hade fordom ett benediktinkloster, hvars kyrka var ett präktigt byggnadsverk från övergångsperioden från den bysantinska till den gotiska byggnadsstilen. Nu återstå af henne endast ruiner. Kryptan har delvis restaurerats af preussiska regeringen.
Memling (Memlinc, Memlinck; förr oriktigt kallad Hemling), Hans, flandrisk målare, den förnämste bland van Eycks efterföljare i slutet af 1400-talet, antagligen född före 1430, var lärjunge af Roger van der Weyden, samt bodde och verkade i staden Brügge, der hans namn första gången förekommer i en urkund från 1478. (Hans härkomst är okänd, men den nyaste tyska konsthistorien vill göra honom till tysk på grund deraf att hans namn alltid tecknas Hans, icke Jan.) Han dog 1495. -- M. är den af de äldre flandriske mästarna, som genom ett utveckladt skönhetssinne står den moderna smaken närmast. Han är i kroppsbildningen mera korrekt och harmonisk, väljer ej så kantiga rörelsemotiv, gör icke uttrycket så strängt asketiskt och bekymradt som de andre målarna inom skolan, och han lyckas särskildt att i dragen hos sina figurer få fram innerlig och varm känsla samt kristlig ödmjukhet utan sentimentalitet, ja äfven att skildra smärtan utan öfverdrift. Han nöjer sig också hälst med enkla och lugna situationer och undviker all våldsamhet. Äfven i färgen är han klar och harmonisk samt gör ett mildt och vänligt intryck. »Ingen af målarna på denna sidan Alperna förstår som han att rent fasthålla medeltidsstilens ödmjukt barnsliga sinne och dock på samma gång närma sig så den fulländade konstens frihet» (Woltmann). Af ingen flandrisk målare finnas häller så många arbeten upptagna i de europeiska museerna som af M., och dessutom har forskningen i senare tid velat tillskrifva honom flere stora verk, om hvilkas äkthet det likväl ännu herskar tvifvel. Ett sådant verk är Yttersta domen, triptychon (altarverk med midtbild och 2 flyglar) i Danzigs Mariakyrka, hvilket 1473 skulle föras från Brügge till England, men under då varande misshälligheter emellan hanseaterna och England togs af en kapare från Danzig. Bilden räknas bland den flandriska skolans bästa verk. I Brügge, hvilken stad kan betraktas som ett verkligt Memlingsmuseum, möter man arbeten af honom, hvilkas härkomst från honom icke är betviflad. De yppersta finnas i det berömda Johannes-hospitalet. Ett större altarverk, Johannes-altaret (sign. 1479), framställer madonnan med helgon samt Johannes döparens och Johannes evangelistens legender jämte bilder af stiftarna, 2 bröder och 2 systrar i hospitalet. Ett mindre triptychon med Konungarnas tillbedjan och porträtt af den knäböjande stiftaren är också signeradt samma år. Ett diptychon med madonnan och en bild af stiftaren, Martin van Newenhoven, efter hvilken verket benämnes Newenhovens madonna, och som onekligen är ett af M:s yppersta porträtt, är dateradt 1487. Men främst bland dessa verk af M. står Den heliga Ursulas helgonskrin (1489), med formen af en liten gotisk kyrka utan torn, på alla sidor, ja äfven på taket uppfylld af bilder ur helgonets legend, de flesta utförda på ett oförlikneligt sätt, hvad figurernas uttryck, omgifvande lokaler och perspektivisk anordning beträffar, så att det är blott sällan man märker något spår af stelhet eller tafatthet. Hela konstverket hör till de dyrbaraste minnena från den gotiska konstens period. Brügge eger äfven i sin akademi ett stort altarverk af M. med S. Kristofer i midten samt på flyglarna borgmästaren Moreel med fru och barn. I Bruxelles' museum finnes ett par ypperliga porträtt af hans hand, nämligen af det nämnda äkta paret, och i Brügges Johanneshospital en bild af deras dotter Maria (1480). För öfrigt träffar man verk af M. i Paris, München, Turin, Wien, Florens och London, och slutligen märkes hans sist daterade arbete, ett ofulländadt stort altarverk med dubbla flyglar (1491, nu i Greveraden-kapellet i Lybecks domkyrka), framställande Korsfästelsen å midtbilden. -- M:s konst utgör höjdpunkten inom den äldre flandriska skolan genom sin klara färg, sin riktiga teckning, sin skarpa iakttagelse af verkligheten och sitt derjämte utbildade sinne för verklig formskönhet. C. R. N.
Memmi. 1. Simone M. Se Martino. -- 2. Lippo M., italiensk målare af Siena-skolan, svåger till Simone di Martino, utförde dels tillsammans med denne flere arbeten, såsom ett
Källa: Project Runeberg ·
