Sida 674
Mendes ...
noveller samt skildringen Les 73 journées de la Commune (1871).
Mendesantilopen, Addax nasomaculatas, zool., hör till antilopfamiljen (Antilopidae) inom boskapsdjurens ordning (Pecora) och däggdjurens klass. Kroppen är tämligen klumpigt byggd. Hornen äro långa, något lyrformigt böjda, runda och ringlade. Framför hornens rot och på strupen är håret förlängdt. Nosspetsen är hårbevuxen och den tämligen långa svansen försedd med tofs i änden. Färgen är gulhvit, på hufvudet, halsen och manen brun. Framför ögonen går ett hvitt tvärband. Kroppslängden stiger till 1,9 och höjden öfver skuldrorna till 1 m. Arten lefver i östra Afrika, i hjordar och små familjer. Djuret fångas medelst hetsjagter och anses för ett mycket ädelt villebråd. På forntida egyptiska minnesmärken är denna antilop ofta afbildad, och med hans horn smyckades bilder af det gamla Egyptens gudar, konungar och prester. C. R. S.
Mendes Leal da Silva, José, portugisisk skald, f. i Lissabon d. 18 Okt. 1820, idkade vid unga år vitterhet, invaldes 1845 i vetenskapsakademien i Lissabon, vardt 1850 öfverbibliotekarie vid riksbiblioteket och 1851 medlem af cortes samt utnämndes till sändebud i Paris 1874 och i Madrid 1882. M. är Portugals mångsidigaste och mest framstående skald i nutiden. Han har skrifvit omtyckta romaner, bl. a. Um sonho na vida (1844), A flor de mar (1845) och Os mosqueteiros da Africa, samt utmärkt sig som lyriker, särskildt i folkliga ballader och visor (Canticos, 1858), men hans rykte grundar sig i främsta rummet på hans dramatiska författareskap. M:s stycken för scenen uppgå till öfver 60, deribland de historiska dramerna Os homens de marmore (1854), Os dons renegados och Pedro (1857), det mästerliga sededramat A escala social (1858) och det nationella lustspelet O tio André que vem do Brazil (Ib55). M. har äfven utgifvit 5 bd af »Corpo diplomatico portuguez» och författat historiska arbeten, hvilkas värde dock är tvifvelaktigt.
Mendikant (af Lat. mendicare, tigga), tiggaremunk.
Mendizabal, Don Juan Alvarez y, spansk finansman, f. omkr. 1790, son till en judisk köpman, deltog rörelserna för återställande af 1812 års konstitution samt understödde Canga-Arguelles' finansiella reformplaner (1820). Efter reaktionens inträde (1823) satt han en tid häktad i London på begäran af engelska kapitalister, som genom hans förmedling lemnat det spanska konstitutionella partiet försträckningar, och dref derefter en framgångsrik affärsrörelse i London, så att han bl. a. år 1833 kunde försträcka Spaniens regentinna, enkedrottning Maria Kristina, hjelp mot karlisterna. 1835 hemkallades han såsom finansminister och blef i Sept. s. å. interimistisk konseljpresident. Men M. kunde ej råda bot för finansernas tillstånd och mäktade ej häller på allvar genomföra de många öfriga reformer han utlofvat samt trädde derför tillbaka i Maj 1831). I Sept. s. å. kallades han af Calatrava åter till finansminister, men afgick i Aug. 1837 på samma gång som denne. Under Esparteros regentskap 1841--43 innehade han ännu en gångj finansportföljen, flyktade derefter till utlandet och återkom först 1848. Död i Madrid 1853.
Mendoza. 1. Stat i förbundsrepubliken Argentina i Syd-Amerika, begränsad i n. af staten San Juan, i ö. af staten San Luiz. i s. af territorierna la Pampa och los Andes och i v. af Chile. Arealen beräknas till 88,193 qvkm. och innevånarnas antal till 100,000, mest mestizer. Vestra delen är uppfylld af Anderna och rik på nyttiga metaller, i synnerhet koppar, östra delen består mest af torra stepper, som genom artificiel bevattning frambringa rika skördar af hvete, majs och andra sädesslag samt tobak. Största floden är Rio de Mendoza, som upprinner på Andernas vestra kedja och faller ut i Laguna Guanacache. Industrien är obetydlig. Åtskilliga mineralkällor finnas, bl. a. de bekanta Inkabaden (Baños de Inca), nära Rio de Mendozas källor. -- 2. Hufvudstad i nämnda stat, belägen på 770 m. höjd vid foten af Sierra de Uspallata, förstördes nästan fullständigt genom ett jordskalf d. 20 Mars 1861, hvarvid 2--3 tusen (enl. andra 10--15 tusen) menniskor omkommo, men har sedan åter uppbygts något östligare och räknade 1884 öfver 18,000 innev. Jernväg går från M. till Rosario vid Parana.
Mendoza, Iñigo Lopez de. Se Santillana.
Mendoza, Don Diego Hurtado de, spansk författare och statsman, f. 1503 i Granada inom en högättad familj, åt hvilken styrelsen af Granada var uppdragen, bestämdes för den presterliga banan och gjorde studier i Salamanca, men ingick snart vid armén och deltog uti italienska fälttåget, under hvilket han fick tillfälle att fortsätta sina studier i Bologna, Padua och Rom. 1538 anförtrodde kejsar Karl V honom den vigtiga ambassadörsposten hos republiken Venezia. Der umgicks M. vänskapligt med den berömda boktryckarefamiljen Manutius, samlade ett värdefullt bibliotek och lät uppspåra forngrekiska manuskript i Tessalien samt på berget Athos. 1545 skickades han till tridentinska kyrkomötet för att bevaka kejsarens rätt, förordnades 1547 till fullmäktigt sändebud i Rom och guvernör i Siena samt vann i dessa värf rykte såsom sitt lands skickligaste diplomat, men hemkallades 1554. Hos Filip II stod M. aldrig i gunst. 1568 förvisades han från hofvet, sedan han under en träta med en rival, en hofman, kastat ut denne genom fönstret. M. afled 1575. Han testamenterade sin rika samling af klassisk literatur och arabiska manuskript till Escorialbiblioteket. -- Redan som student skref M. berättelsen Vida de Lazarillo de Tormes (tr. först 1553; upplagor i mängd), en synnerligen frisk och liffull, på den präktigaste kastilianska författad historia om en fattig gosse, som genom slughet i förening med glädtigt lynne och hänsynslöshet svingar sig upp i verlden. Denna bok är urtypen för skälmromanen l. den »picareska» genren, hvars blomma skulle blifva Le Sages »Gil Blas». Inom lyriken diktade M. dels i de folkliga
Källa: Project Runeberg ·
