Sida 684
Menniskan ...
uttryck i en fordran på jämlikhet. Denna fordran varder dock berättigad först då förmågan och kraften genom handling för det allmänt menskliga visat sig värdiga deraf, men redan nu är hon en följd af och ett bevis på intelligensens utveckling, hvaraf hon betecknar ett nytt stadium.
Menniskan eger visserligen, frånsedt den kroppsliga likheten, det gemensamt med djuren att hon är ett förnimmande väsende och verkar efter förnimmelser såsom motiv, samt har sinliga känslor och sinliga instinkter. Men derjämte eger menniskan något annat, som saknas hos djuren: en för henne egendomlig form af förnimmande och viljande, hvilken visserligen för sitt framträdande förutsätter djurlifvet och i många afseenden modifieras af detta, men å andra sidan sjelf ingriper bestämmande och modifierande i den djuriska sidan hos henne, nämligen förnuftighet i vidsträckt bemärkelse (jfr Förnuft). Med afseende på sättet att förnimma och vilja innebär detta medvetenhet i förnimmandet och afsigtlighet i viljandet. Ingen lär förneka, att dessa finnas hos menniskan, ehuru meningarna kunna vara delade rörande vidden af deras betydelse såväl i allmänhet som i särskilda fall. Ej häller kan det bestridas, att de utgöra något specifikt för menniskan, nämligen såsom för lifvet i det hela bestämmande makter, något, som tydligen ej hindrar, att de då och då kunna uppträda sporadiskt äfven hos djuren. Men det måste ock anses ådagalagdt, att hos menniskan finnes jämväl ett annat innehåll i förnimmandet och viljandet än hos dessa, nämligen ett osinligt eller förnuftigt innehåll. Menniskan är medveten om den sinliga verldens förgänglighet samt i allmänhet dess brist på sann och ursprunglig verklighet. Hon vet, att sinneverlden ej fyller de fordringar, som måste ställas på en sådan verklighet, men hon skulle lika litet kunna göra detta som t. ex. den blindfödde är i stånd att förnimma mörkret, derest hon ej på något sätt, om än aldrig så dunkelt, förnumme jämväl det osinliga. -- Om möjligt ännu tydligare framträder det förnuftiga hos menniskan i hennes medvetande om en på viljan ställd oafvislig fordran, om förpligtelse. Etikens historia har visat det vara en omöjlighet att förklara detta ur menniskans sinliga sida. Ty till en antaglig förklaring af fordrans oafvisliga giltighet har man på den vägen icke kommit fram. Menniskan är följaktligen bestämd af det osinliga, på samma gång hon är bestämd af naturen. Hon är på en gång en naturvarelse och en osinlig ande. Träffande har man ock derför sagt, att »menniskan tillhör tvänne verldar, eger medborgarerätt i tvänne riken». Men till sitt egentliga väsende tillhör hon den osinliga verlden. Detta hennes väsende är nämligen hennes personlighet, som är en evig ande, och ur denna måste natursidan hos henne -- hennes varelses utansida -- förklaras, något, som för ingen del innebär ett förnekande af dennas stora vigt och betydelse för henne under detta lifvet. Till uppvisandet af att den menskliga personligheten är i denna bemärkelse ett väsende i egentlig mening, hvilket såsom sådant aldrig kan förintas, måste bevisen för själens odödlighet ytterst syfta. G. v. D. L. H. Å.
Menniskans rättigheter. Se Déclaration des droits de l'homme och Medborgerliga rättigheter, sp. 1183.
Menniskans son (menniskosonen) är den benämning, som Jesus i Nya test. esomoftast begagnar om sin egen person. Närmast uttrycker ordet blott medlemskap i menniskoslägtet, men tvifvelsutan vill Jesus med detta ord, som han nästan alltid i bestämda formen använder om sig sjelf, beteckna sig icke blott såsom tillhörande menniskoslägtet, utan som den ideala, fullkomliga menniskan, representanten för slägtet. Så begagnas ock ordet om Kristus icke blott i hans förnedringstillstånd, utan äfven i upphöjelsens. Efter himmelsfärden behåller han sin menskliga natur, och det är »menniskosonen», som vid tidsåldrarnas slut återkommer till verldsdomen. Jfr Kristologi. G. R-l.
Menniskoblifvande. Se Inkarnation.
Menniskolika apor. Se Anthropomorpha.
Menniskoraser, de sammanfattningar, i hvilka menniskoslägtet tages på grund af vissa typiska egendomligheter i kroppsligt afseende. Denna fördelning i raser, hvarvid menniskan betraktas uteslutande ur synpunkten af en naturlagarna omedelbart underkastad varelse, bör skiljas från slägtets sammanfattningar i folk och folkstammar, hvarvid menniskan betraktas såsom samhällslem, och hvarvid hennes själsegenskaper samt sedernas och framförallt språkets egendomligheter äro vigtiga kännetecken. Vetenskapen om menniskan såväl i det förra afseendet (antropologi) som i det senare (etnografi l. etnologi) är af jämförelsevis sent datum; den tillhör slutet af 1700-talet och vårt århundrade. Emellertid finnas spår till en sådan vetenskap hos alla civiliserade folk. Redan de gamle egypterna skilde på sina minnesmärken emellan 4 raser: ludu l. rudu (egypterna sjelfva), aumu, (semiterna i Syrien och Eufrat-Tigris-landen), nahasin (Afrikas negrer) och tamahu (Asiens icke-semitiska folk och de med egypterna beslägtade hamiterna i Afrika). Af utomordentligt inflytande på den europeiska uppfattningen i hithörande frågor blef för ett par årtusenden Bibelns framställning (1 Moseb. 2:dra och 10:de kap.) om menniskoslägtets härstamning från Adam och dess fördelning i 3 raser, efter sina stamfäder Sem, Ham och Jafet (Noaks söner), kallade semiter, hamiter och jafetiter. Denna bibelns berättelse bör, enligt Fr. Müller, betraktas endast såsom en semitisk lokalsaga och afser icke alla jordens folk, utan endast kaukasiska (l. medelhafs-) rasens fördelning. Det äldsta vetenskapliga försök af någon betydelse till en rasindelning framställdes af Linné (»Systema naturae», 1758), som tog hudfärgen och den geografiska utbredningen efter verldsdelarna, lynnet m. m. till utgångspunkter samt sålunda fick en amerikansk (brun), europeisk (hvit), asiatisk (likblek), afrikansk (svart) och monströs (patagonier, hottentotter, kineser och verkliga vidunder, såsom »storhufvade», »tvärhufvade» m. fl.) ras. På samma sätt, med hänsyn hufvudsakligen till hudfärgen och
Källa: Project Runeberg ·
