Sida 685
Menniskan ...
utbredningen efter verldsdelar, men äfven med aktgifvande på hufvudskålens form m. fl. fysiska egenskaper, företog tysken Blumenbach (»De generis humani varietate nativa», 1775), den vetenskapliga antropologiens grundläggare, en klassificering, som hållit i sig ända in i våra dagar och fortfarande åtnjuter den största popularitet. Han indelade menniskoslägtet i 5 raser: 1) den kaukasiska, med hvit hy, ovalt ansigte, stark skäggväxt, slätt hår, omfattande största delen af européerna, medelhafsfolken och Högasiens innevånare; 2) den mongoliska, med gul hy, bredt ansigte, framstående kindkotor, svag skäggväxt och sneda ögon, omfattande nordasiater, kalmucker, finnar, ungrare, kineser, japaner och eskimoerna; 3) den malajiska, med brun hy och slätt hår, omfattande malajer, polynesier och australier; 4) den amerikanska, med kopparröd hy, slätt hår, böjd näsa och framstående kindben, omfattande samtliga indianfolk; 5) den etiopiska, med svart hud och krusigt hår, omfattande negrer, hottentotter och australnegrer. Föga annat än jämkningar i Blumenbachs system äro de rasindelningar, som gjorts af åtskilliga följande antropologer. Så t. ex. företog Cuvier (»Le Règne animal», 1817) en inskränkning till 3 raser: 1) den hvita l. kaukasiska, 2) den gula l. mongoliska, 3) den svarta l. negerrasen (malajer, papuaer och indianer ansåg han för blandfolk), medan amerikanen Pickering (»The races of men», 1848) utvidgade dem till 11, som dock efter hudfärgen ordnades i 4 hufvudgrupper, nämligen den hvita (araber, motsv. Blumenbachs kaukasier, och abessinier), den bruna (mongoler, hottentotter, malajer), den svartbruna (papuaer, negrilloer, hinduer, etioper) och den svarta (australier och negrer). Amerikanen S. G. Morton (»Types of mankind», 8:de uppl., 1860) utskiftade menniskoslägtet t. o. m. i 22 raser. L. Agazzis (»Sketch of the national provinces of the animal world», 1854) företog en zoologisk-botanisk indelning i 8 riken (»realms»), hvart med sin ras: arktisk, mongolisk, europeisk, amerikansk, afrikansk, hottentottisk, malajisk och australisk. I likhet med Cuvier hafva Ch. H. Smith, Gobineau (»Essai sur l'inégalité des races humaines», 1853--55) och Latham följt en tredelning. Den sistnämnde antager (»Natural history of the varieties of man», 1850) japetider (Blumenbachs kaukasier), mongoler (med underfamiljerna amerikanska mongoler och oceanmongoler) samt atlantider (med underfamiljen semiter).
Hufvudskålen och dess form hafva af flere antropologer ansetts såsom säkraste kännemärket för en metodisk och exakt klassifikation af menniskoslägtet. Det första och konsekventaste systemet i denna riktning uppgjordes af svensken A. Retzius. Han jämförde förhållandet emellan hjernskålens längd och bredd, delade folken i dolikocefaler, med relativt långt hufvud, och brakycefaler, med relativt kort hufvud, samt urskilde inom hvardera klassen alltefter käkarnas mer eller mindre framskjutna ställning ortognater, med rakt ansigtsplan, och prognater, med utskjutande käkar. Hans epokgörande undersökningar (sammanförda i »Ethnologische schriften», 1864, utg. af G. Retzius) gåfvo till slutligt resultat (framställdt vid naturforskaremötet i Kristiania 1856) uppställandet af fyra typer: dolikocefala ortognater: germaner, kelter (till hvilka R. räknar äfven romare och greker), hinduer, perser, araber och judar; dolikocefala prognater: tunguser, kineser, innevånarna på Australiens fastland, Afrikas alla folk samt folken på karibiska öarna och på den amerikanska kontinentens hela östra sida; brakycefala ortognater: ugrer (samojeder, lappar, finnar, magyarer m. fl.), slaver, letter, albaneser, etrusker, retoromaner, basker, turkar, tsjerkesser; brakycefala prognater: turkmener, afganer, tatarer, laskarer, mandsjuer, mongoler, malajer, polynesier och papuaer (de tre sistnämnda anser R. böra sammanföras under Lathams benämning »oceanmongoler»), samt folken på den amerikanska kontinentens hela vestra sida från Berings sund till Eldslandet. R. anser Amerikas dolikocefaler vara beslägtade med Afrikas, Amerikas brakycefaler med Asiens. Det uppslag Retzius gaf följdes af bl. a. Virchow, Welcker, Broca, Huxley. Rörande dessa forskares metodiska tillvägagående äfvensom den med konst åstadkomna förändringen af hufvudskålens form se art. Hufvudskål, sp. 8--13 (hvarest figg. b och d böra byta plats). Redan engelsmannen J. C. Prichard (»Researches» etc., London, 1813) tog hufvudskålsformen såsom rasindelningsgrund och tillämpade den på Blumenbachs system samt fick sålunda menniskor med elliptisk (kaukasier) och pyramidalisk (mongoler) hufvudskål och sådana med framskjutande kindkotor (etioper), för hvilka han införde uttrycket »prognater». Nära till honom slöt sig Geoffroy Saint-Hilaire, Cuviers motståndare. Äfven hufvudskålens volyminnehåll (jfr Kraniometer) och hjernans vigt (jfr Hjernan, sp. 1307) hafva visat sig olika hos olika menniskor och i genomsnitt större hos en ras än hos en annan.
Hufvudets hår, nämligen med afseende på färgen, fann Rudbeck (»Atlantica») göra »en särdeles skilnad på folket». Han ansåg emellertid olikheten bero på »land och väderlek» och bekämpade ifrigt tysken G. Horn (d. 1670), som i »De originibus americanis» påstod, att hårets olikhet berodde på slägten, och således kan anses såsom den förste framställaren af hårets betydelse för rasläran. Emellertid tyckes han hafva blifvit förgäten. I senare tid fäste Geoffroy Saint-Hilaire uppmärksamheten på olikheten i hufvudhårens anatomiska byggnad, och denna olikhet har synts Fr. Müller (»Reise der fregatte Novara», 1868; »Allgemeine ethnographie», 1873) och i anslutning till honom E. Haeckel (»Natürliche schöpfungslehre», 2:dra uppl., 1870) såsom lämplig utgångspunkt för en rasindelning. Enligt deras åsigter kunna menniskorna på grund af hårets beskaffenhet sammanfattas i 2 hufvudafdelningar (ullhåriga och släthåriga), hvardera omfattande 2 underafdelningar, hvilka åter kunna fördelas i 12 raser, förnämligast med hänsyn till språket, men äfven med fäst afseende på öfriga
Källa: Project Runeberg ·
