Sida 697
Menuett ...
Mercurius, titel på åtskilliga svenska tidskrifter. -- Den svenska (swänska) Mercurius, en månadsskrift, som utgafs i Stockholm först af K. K. Gjörwell från Juli 1755 t. o. m. Juni 1761, fortsattes efter samma plan Juli 1761--Okt. 1762 af Erik Ekholm och kallades då »Den nya swenska Mercurius» samt redigerades å nyo af Gjörwell Jan. 1763--Juni 1765 under namnet »Svenska (svenske) M.». Tidskriften utkom regelbundet i månadshäften om 4--5 ark liten oktav. Den plan, som följdes, var ganska omfattande. Dels afsågs att göra allmänheten bekant med »nya ämnen ur historien, filosofien, moralen, fysiken och ekonomien», dels meddelades nyheter från den lärda och vittra verlden i utlandet. Denna sistnämnda afdelning, som under tidskriftens förra skede upptog den drygaste delen af utrymmet, var ordnad i rubriker efter de olika städerna. I slutet af hvarje häfte redogjordes i korthet för senaste månads politiska tilldragelser (»statsnyheter»). Utgifvaren fann icke nödigt att uppehålla sig vidlyftigt vid »lärda nyheter» i Sverige, emedan det för dessa fanns ett särskildt organ i L. Salvius' »Lärda tidningar» (se d. o.). Emellertid innehöll tidskriften ofta granskningar af inhemska vitterhetsalster. Den räknas också med skäl såsom Sveriges tidigaste kritiska journal af verklig betydenhet. -- Gjörwell utgaf sedermera Den historiske och politiske Mercurius (Dec. 1773--Juni 1778), hvartill en fragmentarisk början gjorts i Juli 1765, och som utkom oregelbundet med ett eller flere nummer i veckan.
Mercy [mersi']. 1. Franz, friherre von M., general i 30-åriga kriget, född lothringare, var länge i kejserlig tjenst, blef 1638 bajersk generalzeugmeister och 1643 generalfältmarskalk. Under Banérs återtåg från Regensburg 1641 var M. den, åt hvilken den tappre Erik Slang nödgades gifva sig vid Neunburg vor dem Walde. I Febr. och Juli 1643 dref han den franske fältherren Guébriant tillbaka till Rhen och vann i Nov. s. å. vid en öfverrumpling af franska lägret i Tuttlingen en glänsande seger. 1644 mätte han sig hedersamt vid Freiburg im Breisgau med de starkare fransmännen under Turenne och hertigen af Enghien (Condé) samt tillfogade 1645 Turenne ett känbart nederlag vid Mergentheim. Han blef s. å. skjuten under en sammandrabbning med de båda franske fältherrarna vid Allersheim, nära Nördlingen. -- 2. Claudius Florimund, grefve M. de Villets, österrikisk general, den föregåendes sonson. f. 1666, var prins Eugène till god hjelp under kriget med Turkiet 1716--18 och blef generalkommendant i det ur turkarnas våld ryckta Temesvar-banatet. 1719--20 ledde han framgångsrikt ett österrikiskt härtåg, som hade till mål att drifva spaniorerna från Sicilien, hvarefter han återvände till Temesvar-banatet samt inlade såsom dess styresman utomordentliga förtjenster om dess materiella kultur. 1733 kallades han såsom generalfältmarskalk åter till krigisk verksamhet uti Italien, men stupade 1734 i en drabbning med fransmännen nära Parma. Hans grefliga värdighet öfvergick på hans adoptivsöner, Antoine och Florimund M. d'Argenteau, af hvilka den sistnämnde (furst Kaunitz' gunstling och drottning Marie Antoinettes förtrogne) 1780--90 var österrikiskt sändebud i Frankrike och derefter till sin död, 1794, representerade Österrike vid det engelska hofvet.
Meredith [mirdith], Owen, psevdonym för E. R. Bulwer-Lytton (se Lytton, 2).
Meredith [mirdith], George, engelsk författare, f. omkr. 1828, har skrifvit bl. a. den burleska sagan Farina, a legend of Cologne (1857), de värdefulla romanerna The ordeal of Richard Feverel (1859; ett inlägg i uppfostringsfrågor), Evan Harrington (1861), Rhoda Fleming (1865), Vittoria (1866), The egoist (1879) och The tragic comedians (1881), i hvilken Ferd. Lassalle är hjelten, samt diktsamlingarna Poems (1851), Modern love (1862) och Poems and lyrics of the joy of earth (1883) m. m.
Mergel (Lat. marga), geol., i rent petrografisk bemärkelse hvarje genom närvaro af större eller mindre mängd kolsyrad kalk (och kolsyrad talk) karakteriserad berg- eller jordart (se dessa ord), som i öfrigt hufvudsakligen utgöres af lerbeståndsdelar. Så t. ex. benämnes en kalksten eller dolomit mergel, då lerhalten uppgår till 20--60 proc. Till texturen kan mergeln vara såväl tät som jordartad. Alltefter rikligare närvaro af den ena eller den andra beståndsdelen eller föroreningen kallas bergarten kalkmergel (med högst 25 proc. lera), dolomitmergel (med öfvervägande dolomithalt), lermergel (ända till 80 proc. lerhalt), sandmergel, glimmermergel o. s. v. Lager af mergel finnas inom de flesta geologiska lagersystem eller formationer i många land. I Sverige är sådan känd från silur-, trias-, rhät- och qvartärsystemen. -- I vidsträcktare och agronomisk bemärkelse, inom Sverige den vanligaste, förstås under benämningen mergel hvarje jordart (och bergart), som innehåller kolsyrad kalk (och talk) i sådan grad (från några få ända till 30 proc. och mera), att den kan få användning som jordförbättringsmedel på kalkfattig åkerjord (se Mergling). Inom Sverige vanligast äro glacialmergel l. hvarfvig mergel och krosstensmergel l. kalkhaltig krosstenslera. Den förra, som är stenfri, förekommer med ganska stor utbredning inom flertalet af södra och mellersta Sveriges provinser; den senare, grus- och stenblandad, är hittills mest känd och använd inom Skåne, men finnes äfven i Roslagen, Småland, Östergötland o. s. v. Båda kunna föras under benämningen lermergel. I Skåne och på några andra ställen finnes en kalkhaltig sand (glacialsand och diluvialsand), eller s. k. sandmergel. En till kritsystemet hörande glaukonitförande, kalkrik bergart samt flerestädes hopade massor af söndergrusad kritkalk hafva i Skåne och Halland användts som jordförbättringsmedel under namn af kalkmergel eller kritmergel. Materialet i de bankar eller aflagringar af hela och söndergrusade snäckskal, som här och der finnas inom de flesta af Sveriges landskap, benämnes vanligen snäckmergel, och detta namn gifves ej sällan äfven åt »snäckgyttja». -- Ett enkelt sätt att utröna huruvida en jordart innehåller
Källa: Project Runeberg · ·
