Sida 696
Menuett ...
ministèren Beaconsfield i sittande konselj. Derjämte eger han stor förtjenst om konstindustriens lyftande i England.
Merck, Johann Heinrich, tysk smakdomare, f. i Darmstadt 1741, blef 1767 geheimesekreterare, 1768 krigskassör och 1774 derjämte krigsråd i sin fädernestad. I början af 1770-talet knöt han ett fast vänskapsband med Herder och Göthe. I besittning af djupa och universella kunskaper, det klaraste omdöme, skarp ironi och fin smak, öfvade M. ett oskattbart inflytande på Göthes utveckling, när denne ännu stod midt uppe i »sturm-und-drang»-riktningen. M. upptogs såsom förtrolig vän i hertig Karl Augusts vittra krets i Weimar. På kritikens fält hölls han för en auktoritet, framförallt i hvad som gällde bildande konst. Han var själen i »Frankfurter gelehrte anzeigen» och skref ypperliga recensioner i Wielands »Teutscher Merkur» samt Nicolais »Allgemeine deutsche bibliothek». Sjelf diktade M. fabler, lyriska poem och några genom sin realistiska friskhet utmärkta noveller (Lindor, Eine landhochzeit, Akademischer briefwechsel m. fl., 1778--82). Han dref äfven med ifver och utmärkelse paleontologiska studier. Felslagna industriella företag uppslukade hans förmögenhet. Till hans fruktan för att råka på uppbördsbalans sällade sig familjesorger, och under ett anfall af hypokondri ändade han sitt lif med ett pistolskott, 1791. Hans för literaturhistorien vigtiga brefvexling med hans samtids snillrikaste män i Tyskland är utgifven i 3 samlingar af K. Wagner (1835, 1838 och 1847). M:s »Ausgewählte schriften» utgåfvos (jämte biografi) 1840 af Adolf Stahr. Jfr G. Zimmermann: »Johann Heinrich M., seine umgebung urid zeit» (1871).
Mercoeur [-kör], Élisa, fransk författarinna, f. i Nantes 1809, skref vers vid 12 års ålder och utgaf i sitt 18:de år Poésies (2:dra uppl. 1829). Hon vardt uppburen i Paris' literära kretsar och hugnades af högtstående personer med ett par pensioner, hvilkas belopp dock minskades till följd af Julirevolutionen. Derefter skref hon behagliga prosanoveller, men hennes bana afbröts af döden redan 1835. Hennes »Oeuvres» utgåfvos i 3 bd 1843. Jfr J. Claretie, »Élisa M.» (1864).
Mercure [-kyr], fransk tidskrift, som utgafs i Paris under nära 150 år, 1672--1820, med något vexlande namn (först Mercure galant, från 1724 Mercure de France o. s. v.). Dess grundläggare var Donneau de Visé, som från början gaf den en vitter prägel och förstod att göra den både mångsidig och roande. Längre fram tillsattes redaktören af regeringen och hade att fördela årliga anslag (30,000 fr.) åt vittra författare. Privilegiet på att utgifva tidskriften var högst inbringande. Bland ryktbara medarbetare märkas Th. Corneille, Raynal, Marmontel, La Harpe, Voltaire, Cabanis, Chateaubriand och B. Constant.
Mercurialia. Se Qvicksilfvermedel.
Mercurialis Tourn. (L.), bot., ett örtslägte, som föres till nat. fam. Euphorbiaceae S:t Hil., kl. Dioecia L. I lundar i södra Sverige upp till Vestmanland växer den enda egentligen svenska arten M. perennis L., som har en smal, grenig, kringkrypande rotstock, från hvilken uppstiga flere 15--20 cm. höga, nedtill trinda och nakna samt upptill kantiga, tämligen tätt bladbärande stjelkar. Bladen äro tunna, smalt ovala till äggrundt lansettlika, trubbsågade, mörkgröna (ljusare gröna hos hanväxten). Från bladvinklarna utskjuta smala ax: hanaxen med talrika små glesa blommor, honaxen långskaftade, med några få (2--3) blommor i spetsen. Blommorna äro grönaktiga. Frukten består af 2 (sällan 3) enfröiga småfrukter. Vid torkningen blir denna ört blåsvart. Lukten är obehaglig, »narkotisk». Alla arter äro giftiga och kunna t. o. m. döda. Det svenska namnet bingel är sannolikt lånadt från Tyskland, der såväl M. perennis L. som M. annua L., en derstädes som ogräs å vinbergen och annanstädes växande ört, förr varit officinel och använd i hvarjehanda lidanden. O. T. S.
Mercurius, romarnas namn på Hermes (se d. o.).
Mercurius, astron., den närmast solen kretsande af solsystemets planeter. Man har visserligen förmodat, att ännu närmare solen en eller flere planeter skulle kunna finnas (s. k. »intra-merkuriella planeter»), och understundom äfven trott sig se dem, men, ehuru man på grund deraf anställt ett systematiskt sökande, har deras tillvaro ej blifvit konstaterad. M. är känd sedan de äldsta tider, oaktadt han är utomordentligt svår (i våra trakter t. o. m. omöjlig) att iakttaga med blotta ögat, detta till följd deraf att han alltid befinner sig i solens närmaste granskap, ständigt har som bakgrund den intensivt solbelysta himmelen samt går upp eller ned nästan samtidigt med solen. (Jfr Aftonstjerna, Morgonstjerna och Venus.) M. är med undantag af de s. k. småplaneterna den minsta af vårt solsystems planeter, ej mycket större än jordens måne. Hans diameter är 0,37 och massan 0,06 af jordens. Tätheten är något större än jordens. Medelafståndet från solen är 0,3871 af jordens, eller 58 mill. km., och omloppstiden 88 dagar. Banan är den mest excentriska i systemet (med undantag af en del småplaneters banor), i det planetens minsta och hans största afstånd från solen förhålla sig som 2 till 3, under det att detta förhållande för jorden är som 29 till 30. -- Till följd af planetens alltid ogynsamma läge hafva iakttagelserna öfver hans fysiska tillstånd ej kunnat gifva särdeles tillfredsställande resultat. Likväl har man, hufvudsakligast på grund af fotometriska och spektralanalytiska undersökningar, ansett sig kunna konstatera hos honom -- likasom hos månen -- en nästan total brist på atmosfer. Man har äfven sökt bestämma tiden för planetens rotation kring axeln och kommit till det, dock ganska osäkra, resultatet, att densamma uppgår till 24 timmar. E. J.
Mercurius, kem., var från det 13:de årh. alkemisternas benämning på flyktiga ämnen i allmänhet, t. ex. alkohol (m. vegetabilis), men framförallt på qvicksilfver (m. communis l. m. rivus). Om m. dulcis se Kalomel. P. T. C.
Källa: Project Runeberg · ·
