Sida 727
Mesterton ...
J. Wiborgh: »Handbok i svenska tackjernstillverkningen» (1877), J. K. Garney: »Handledning i svenska masmästeriet» (1791; 2:dra uppl. omarbetad af K. J. Lidbeck. 1816), R. Åkerman: »Om jernmalmers rostning», »Studier rörande värmeförhållandena i masugnsprocessen» samt flere andra värderika afhandlingar i »Jernkontorets annaler». Af metallurgiska tidskrifter må nämnas bl. a. Jernkontorets annaler; Annales des mines; Engineering, Engineering and mining journal, Journal of the iron and steel institute, Iron, Iron age, The ironmonger; Berg- und hüttenmännische zeitung, Stahl und eisen, Österreichische zeitschrift für berg- und hüttenwesen o. s. v. C. A. D.
Metameri (af Grek. meta, med. jämte, och meros, del). Se Isomeri 1.
Metamorfiska bergarter (af Grek. metamorfun, omgestalta), geol. Ehuru visserligen bergarter af hvarje geologiskt system eller formation, oberoende af åldern, kunna vara och ofta äro metamorfoserade, d. v. s. förändrade till struktur, sammansättning o. s. v., genom metamorfiska krafters inverkan, har det blifvit brukligt att med benämningen »metamorfiska bergarter» beteckna de kristalliniskt skiffriga bergarterna gneis, glimmerskiffer, hornblendeskiffer, kloritskiffer, eurit (granulit), kornig kalksten m. fl., hvilka äro äldre än alla rent sedimentära, klastiska aflagringar och derför äfven kallas urbergarter. Tillsammans bilda de ett flere tusen meter mäktigt lagersystem, som benämnes metamorfiska systemet (formationen), äfven urformationen och azoiska formationen. -- Dessa bergarters bildningssätt kan ännu ej anses vara utredt. Geologerna äro visserligen med få undantag ense om att de ursprungligen aflagrats i form af sediment, på ungefär samma sätt som t. ex. yngre sandstenar och lerskiffrar, och att de sedermera i tidernas lopp undergått förändring, metamorfos, samt derigenom erhållit kristallinisk struktur och den petrografiska utbildning, som de nu ega. Men rörande denna omvandlings orsak och natur äro åsigterna vexlande. Upphettning från jordens glödflytande inre, tryck af ofvanliggande berglager samt rent hydrokemiska processer anföras som orsaker. Omöjligt torde icke häller vara, att vid tiden för deras bildande sådana förhållanden voro rådande, som tillstadde eller betingade en i viss mån ursprunglig kristallinisk utbildning hos de aflagrade beståndsdelarna. E. E.
Metamorfiska formationen l. metamorfiska systemet. Se föreg. art.
Metamorfism (af Grek. metamorfun, omgestalta), geol., stenarters eller bergmassors förändring eller omvandling till struktur, mineralsammansättning eller kemisk beskaffenhet, stundom i så hög grad, att deras ursprungliga natur knappast kan spåras. Bland orsakerna till sjelfva förändringen anses inverkan af hög temperatur och starkt tryck spela en framstående rol. De genom metamorfismen uppkomna förändringarna eller omgestaltningarna hos en bergart kallas metamorfoser; bergarten sjelf säges vara metamorfoserad. Man skiljer mellan eruptions- l. kontaktmetamorfoser och tryck- 1. regionalmetamorfoser. De förra uppstå vid beröringsytorna eller kontakten emellan en eruptiv bergart och dennes sidosten; de senare förekomma hos delar af sådana berglager, som undergått starka hoppressningar och böjningar. -- Vid kontaktmetamorfoserna är det hufvudsakligen den uppträngande eruptiva eller vulkaniska bergmassans inneboende höga värmegrad och innehåll af öfverhettadt vatten eller gaser, som åstadkommit förändringarna hos sidostenen. Stenkolslager befinnas vid gränsen mot basalt-, trakyt- eller porfyrbäddar, som flutit öfver eller i dem, vara förkoksade och delvis ombildade till grafit. Tät, mörk, fossilförande kalksten, ja t. o. m. krita har flerestädes genom beröring med eruptivbergarter öfvergått till en hvit, fullkomligt kristalliniskt kornig marmor, hos hvilken hvarje spår af forsteningar saknas, och hvilken t. o. m. blifvit inom sjelfva kontaktzonen impregnerad med främmande mineral, såsom granat, vesuvian, epidot, hornblende, glimmer m. fl. Somligstädes hafva skifferleror och sandstenar af samma orsak likasom hårdbränts eller t. o. m. närmast kontakten förglasats. En ganska vanlig följd af den från glödflytande eruptivmassor utgående upphettningen är att sidostenen erhållit en prismatisk afsöndring eller förklyftning, ett förhållande, som hos sandsten och andra sedimentära bergarter flerestädes iakttagits i Tyskland. Kontaktmetamorfismens verkningar sträcka sig vanligen föga långt från sjelfva kontakten, i det att den omvandlade zonen i många fall har en mäktighet af blott en eller ett par centimeter, i andra uppnår en eller flere meter. Stundom utbreder sig dock den omvandlade zonen till tusentals meters afstånd från eruptiv-gränsen, t. ex. i Kristianiatrakten, i Cornwall, i Pyrenéerna m. fl. ställen, hvarest rent sedimentära lerskiffrar och kalklerskiffrar genom kontakt med större eller mindre granitmassiv förändrats till kristalliniskt skiffriga bergarter, innehållande tydligt utskild glimmer, fältspat, qvarts, granat, hornblende m. fl. mineral. Vid eruptiv, som genomsätta kristalliniska bergarter, t. ex. vid de inom Sveriges gneiser så allmänt uppträdande diabasgångarna, märkes sällan eller aldrig någon kontaktmetamorfos inom sidostenen, men deremot har genom beröringen med denna och deraf orsakad hastigare afkylning diabasmassan sjelf ofta erhållit en finkornigare, delvis tät textur i kontaktens närhet än uti gångens inre delar.
Tryck- eller regionalmetamorfoser benämnas de förändringar, som bergarterna undergått genom tryck i samband med den ofantliga sammanpressning, delvis också molekulära förskjutning, för hvilken de varit utsatta, då mäktiga lagersystem hoptrycktes, skrynklades eller böjdes i stora veck, så att mångenstädes höga bergskedjor dervid uppstodo. På en del ställen har den sammantryckande kraften åstadkommit, att en tydlig skiffrighet eller klyfbarhet, oberoende af den ursprungliga lagringen eller skiktningen, utbildats vinkelrätt mot trycket, t. ex. hos lerskiffer. På andra ställen hafva ännu mera genomgripande omvandlingar försiggått, i det att
Källa: Project Runeberg ·
