Sida 777
Middendorff ...
1747, var lärjunge till sin fader, hvars framställningssätt han i allt följde, och hvilken han äfven liknade i förmåga att återgifva detaljerna i ett verk. Men han var mera kall och brokig i färgen. En särskild talang hade han att utföra de små basreliefer, med hvilka han brukade sira sina framställningar. Han målade vanligen ett rundbågsfönster, inom hvilket scenen är skildrad, och under hvars nedre post reliefen är anbragt. Så i En villebrådshandlare i Amsterdams riksmuseum, så ock i 3 taflor i Louvre: Såpbubblor, Villebrådshandlare och En köksa. I Dresden finnes mer än ett dussin bilder af honom. -- 4. Frans van M., de jonge (den yngre), den föregåendes son, f. 1689 i Leiden, d. derst. 1763, sysselsatte sig liksom sin farfader med framställning af scener ur det sociala lifvet. Dessutom var han berömd som myntkännare, arkeolog och historieskrifvare. Af hans arbeten märkas En eremit (Amsterdams riksmuseum) och En kryddbod (Van der Hoops museum). C. R. N.
Mieroslawski [mjäråsla'vski], Ludwik, polsk patriot och skriftställare, f. 1814 i Frankrike, inträdde i nationalarméns led vid polska resningens utbrott 1830 och utvandrade efter dess undertryckande till Paris, der han invaldes i centralutskottet af polska emigrationens demokratiska parti. I polska sammansvärjningen 1846 var M. den ledande mannen. Han blef derför dömd till döden, men straffet mildrades till fängelse, ur hvilket han befriades under Marsdagarna 1848. S. å. trädde han i spetsen för uppresningen i Posen, hade vid Miloslaw d. 30 April en liten framgång, men måste redan i Maj sträcka vapen och blef åter benådad. Af revolutionspartiet i Paris sändes han samma år att deltaga i upproret på Sicilien och var 1849 öfverbefälhafvare för den revolutionära armén i Baden. Senare slog han sig ned i Versailles. Under polska resningen 1863 förde han befälet öfver en frikår, men blef d. 22 Febr. slagen vid Radziejewo. Under protest mot den af det aristokratiska partiet understödde Langiewiczs diktatur återvände M. till Frankrike, der han dog i Paris, 1878. M. utgaf bl. a. Histoire de la révolution en Pologne (3 bd 1837, 4:de bd 1878), Historya powstania narodu polskiegu (utgörande 3:dje delen af Mochnackis verk, 1845), skildringar af polska fälttåget 1831 samt af resningarna i Posen och Baden. A. B. B.
Mierzwinski [mjärs-], Ladislaus, polsk tenorsångare, f. i Varsjav 1850, ämnade blifva arkitekt, då hans studier afbrötos genom ett, af deltagande i politiska oroligheter orsakadt, treårigt fängelsestraff. Då hans påtänkta bana derigenom var stängd, började han efter frigifvandet ur fängelset att utbilda sin sångröst. Ehuru denna i början var så otacksam, att alla de sånglärare, till hvilka han vände sig, afrådde honom att fortsätta, öfvade han sig på egen hand under tio år med sådan energi, att han f. n. räknas bland samtidens största sångfenomen. 1881 hade han anställning vid Covent garden-teatern i London, och sedan har han gjort konstresor öfver nästan hela Europa (Skandinavien 1886). M. har ofta blifvit liknad vid de stora tenorerna af den äldre italienska skolan, och i sjelfva verket föreställer man sig gerna en Rubinis eller Tamberlicks föredrag af Rossini prägladt af samma häpnadsväckande egenskaper i fråga om röstens höjd, styrka och smidighet. Hans yttre teknik motsvaras emellertid ej i lika mån af inre uttrycksförmåga. Tenorpartierna i »Vilhelm Tell», »Robert», »Hugenotterna» och »Trubaduren» nämnas som hans förnämsta. A. L.
Mies [mis], Tsjech. Stribro (»silfver»), bergstad i vestra Böhmen, vid jernvägen emellan Pilsen och Eger. 4,179 innev. (1880). Centralpunkt för de böhmiska blybergverken. Äfven stenkolsgrufvor finnas i trakten.
Miesko [mjäsko]. Se Mieczislaw.
Mietois (F. Mietoinen), kapell vid kusten i Åbo län, Vehmo domsaga, Virmo härad, Finland. Det bildar med Virmo moderkyrka och Karjala kapellförsamling Virmo imperiella pastorat af 2:dra kl., Åbo ärkestift. Areal 45 qvkm. 1,506 innev. (1883), nästan uteslutande finsktalande. Kapellet, som grundades 1643 af en medlem af adl. ätten Fleming och patronelt lydde under Lechtis' och Tuokila allodialsäterier samt några hemman i Virmo socken, eger sedan 1865 rättighet att bilda egen kyrkoförsamling. A. G. F.
Miglio [mi'ljå], Ital., mil (se d. o.).
Mignard [minjar], Nicolas, kallad M. d'Avignon, fransk målare, f. omkr. 1605, d. 1668, studerade i Fontainebleau och kom sedan till Avignon, der kardinalen af Lyon, Richelieus broder, tog honom med sig till Rom. Då Ludvig XIV 1660 på sin förmälningsresa passerade Avignon, fick M. tillfälle att måla konungen, hvilken sedan kallade honom till Fontainebleau och utnämnde honom till drottningens målare. Han utförde en mängd porträtt och dessutom historietaflor samt dekorerade flere rum i Tuilerierna. 1662 vardt han ledamot af franska konstakademien. Hans son, Pierre M., d. y. (f. 1640, d. 1725), var arkitekt. -- 2. Pierre M., d. ä., äfven kallad M. le Romain, fransk målare, den föregåendes broder, f. 1610, blef efter förberedande studier i Fontainebleau lärjunge af konungens förste målare, Simon Vouet. Han begaf sig 1636 till Rom, der han stannade i nära 22 år och målade flere påfvars porträtt (Urban VIII, Innocentius X och Alexander VII), kopierade Annibale Caraccis fresker i Pal. Farnese samt derefter började måla historiebilder och särskildt en mängd madonnor, kallade »mignardes». På konungens kallelse återvände han 1657 till Frankrike, fick måla hans porträtt och blef från den tiden porträttören på modet, så att hela den kungliga familjen och alla höga herrar läto porträttera sig af honom. På beställning af drottningen utförde han al fresco Paradiset, med 200 figurer, 3 gånger större än verkligheten, till kupolen i Val-de-Grace i Paris. För öfrigt utförde han i S:t Cloud och Versailles målningar, som nu äro förstörda. I akademien upptogs han ej förr än 1690, efter Lebruns död, emedan det varit en häftig afundsjuka rådande
Källa: Project Runeberg ·
