Sida 776
Middendorff ...
25 km. ö. om staden Siedlce, vid jernvägen mellan Varsjava och Brest-Litovski. Omkr. 10,000 innev., hälften grekiska sekterister, hälften judar och katoliker.
Miel (Meel, Miele), Jan, af italienarna kallad Giovanni delle Vite, nederländsk målare, f. i närheten af Antwerpen 1599, d. i Turin 1664, utbildade sig först i Antwerpen, sedan i Rom under Andrea Sacchi. Han målade förnämligast landskap med figurer, herdelif, bonddansar (s. k. »bambocciate» i P. van Laars stil), men utförde också både al fresco och i olja stora målningar för kyrkor i Rom. 1648 blef han ledamot af Accademia di San Luca i Rom, och straxt derefter kallades han af Karl Emanuel II af Savojen till Turin såsom hans förste målare. Arbeten af M. finnas i Louvre, Turin m. fl. samlingar. Sveriges nationalmuseum eger tvänne taflor af honom.
Mielikki, Finsk mytol., skogens gudinna, Tapios gemål, som ofta under skogsfärder anropas, t. o. m. framför Tapio sjelf. De många benämningar och epitet, som fornfinnarna använde för M., äro ett bevis på den utomordentligt stora dyrkan, hvarmed de omfattade såväl alla skogens gudomligheter i gemen som särskildt herskarinnan i skogen, deras dåvarande förnämsta inkomstkälla. Så t. ex. kallas hon bl. a. Mielus (den välvilliga), Juonetar (troligen härledt från juoni, fåran i pilbössan), Simanter (honingens värdinna) och Holohonka höyheneukko (H. fjädergumman, troligen med afseende på hennes herravälde öfver skogens befjädrade innevånare). Oftast skildras hon i sitt förhållande till jägaren. Då fångsten var dålig, sof hon hela dagen utan att uppstiga för att öppna Tapios skattkammare, eller, om hon var vaken, satt hon jämte sitt husfolk i hvardagsdrägt och med dyster, ja vederstygglig uppsyn. Men ville hon beskära riklig fångst, hade hon på sig lyckokläderna samt var öfversållad med guld och perleprydnader. I likhet med sin gemål får hon stundom epitetet tarkka (den noggranna), hvilket väl rättast bör anses hänsyfta på hennes trägna omsorg om sina djur. Då hon äfven anropades till skydd för den i skogen betande boskapen, nämnes hon lavekämmen karjan eukko, d. v. s. hjordens moder med öppna (eg. breda) handen. I en trollsång bedes hon vidare förläna godt slädföre, och då skildras hon såsom försedd med knifslida af tenn och bälte af silfver samt stojande på kopparbergen. Slutligen var det M., som verksammast deltog i björnens skapande. I sången om björnens ursprung förtäljes nämligen, att hon från sjön upptog den ulltapp, som luftens jungfru hade låtit falla ned från molnets kant, der hon satt och spann. M. förde derefter densamma till midten af skogen, upphängde björnens vagga vid en furas gren samt vaggade der till lifs den »hårtofsrike Otso». Blott tänder och klor ville hon icke gifva björnen; men sedan denne med en helig ed försäkrat, att han ej skulle göra någon skada, tog hon från furans silfvergren och granens gyllene gren ämne till hans klor och tänder samt släppte derpå sin »lurfvige älskling, skogens äpple, den sköne honingstassen, ödemarkens stolthet», den mångbeprisade »gamle mannen», ut att vandra i skogen. Emedan björnen emellertid ej höll sin ed, ansågo finnarna det lofligt att döda honom. Men de betraktade det likväl såsom sin skyldighet att hedra hvarje fallen björn med en fest och söka blidka hans maner, hvilket allt på ett synnerligen lifligt och humoristiskt sätt skildras i 46:te runan af Kalevala. O. G.
Miereveld l. Mierevelt [mir-], Michiel Jansz, holländsk porträttmålare, f. i Delft 1567, var son till guldsmeden och gravören Jan M. samt lärjunge först af Willem Willemsz och Augustijn, sedan (1583) af A. van Montfoort i Utrecht. Han tillhörde Lukas-gillet i Delft och upptogs 1625 äfven i samma gille i Haag, der han tidtals vistades. Död i Delft 1641. M:s porträtt äro så många, att Descamps har velat beräkna dem till 10,000, något som naturligtvis måste vara öfverdrifvet. I sjukhuset i Delft finnes af honom en tafla med en mängd porträtt af sjukhusets föreståndare, samlade till en anatomisk föreläsning. För öfrigt träffas arbeten af honom i de flesta samlingar: i Amsterdam porträtt af Vilhelm I af Nassau-Oranien (efter original af Cornelis de Visser, ty M. var blott 17 år, när Vilhelm mördades i Delft, 1584) och af flere till huset Oranien hörande män, af advokaten Jan van Oldenbarnevelt och skalden Jacob Cats, vidare i Haag 8 porträtt, i Rotterdam 3, i Louvre 3, i Berlin 2, i Stockholm 1 o. s. v. Från honom härrör äfven ett bland de bästa porträtten af Gustaf II Adolf, för hvilket han af konungen begåfvades med en gyllene kedja. -- Bland M:s lärjungar må nämnas hans son Pieter M. (f. 1596, d. 1623) och Paulus Moreelse från Utrecht. C. R. N.
Mieris [mir-]. 1. Frans van M., de oude (den äldre), holländsk målare, f. i Leiden 1635, d. derst. 1681, son till guldsmeden och diamantsliparen Jan van M., studerade genremåleri för Gerard Dov och historiemåleri för Adrian van den Tempel. Men han stannade ej länge hos den senare, ty han kände sig oemotståndligt dragen till Dovs manér och ämneskrets. Han återvände derför till dennes atelier och dröjde der, tills han utgick derifrån som mästare i skildringen af sällskapsstycken ur det borgerliga lifvet. Men han nådde ej sin mästares förmåga i clairobscur och finhet i utförandet, ty hans verk utmärka sig för en viss torrhet, hvilken vardt ännu större hos efterföljarna inom hans egen familj. Af hans arbeten finnas i Antwerpens museum Brefvexling, Lutspelare och en Vanitas, en af de på den tiden vanliga framställningarna af förgängligheten (en dam i atlas, som visar på en bredvid henne liggande dödskalle), samt i Louvre flere bilder, bland hvilka Dam vid toaletten och Tedrickning äro de förnämsta. För öfrigt finnes i Haag porträtt af målaren och hans hustru, i Wien Konsultationen, i Berlin ett par och i Dresden en hel mängd af hans arbeten. -- 2. Jan van M., den föregåendes son, f. 1660, d. i Rom 1690, målade porträtt och interiörer. -- 3. Willem van M., den föregåendes broder, f. 1662, d.
Källa: Project Runeberg ·
