Sida 134
Två vänner
hjulet och skenringen — de kunde omöjligt existera utan hvarandra.
En afton väcktes å Hamburger Börs källarkundernas uppmärksamhet och nyfikenhet af en högst oförmodad uppenbarelse. Vagnmakaråldermannen inträdde på den bestämda timmen, men alldeles ensam. Han satte sig vid det vanliga bordet, och kyparen framstälde den vanliga anrättningen. Ehuru viss om att aldrig få något svar på någon fråga, kunde dock kyparen icke nu underlåta att fråga, hvar hofslagaråldermannen denna afton uppehöll sig. Vagnmakaråldermannen teg som vanligt, men en kort darrning i öfverläppen tillkännagaf, att frågan åtminstone denna gång blifvit hörd. Efter en kort stund uppsteg han och gick till disken för att betala; men då kyparen försäkrade, att han ej kunde mottaga någon betalning, emedan supen, metvurstbiten, kringlan och svagdricksglaset stodo alldeles orörda på bordet, framlade likväl vår ålderman på disken sina sex skillingar och gick. Samma scen uppfördes samma afton på Barnhuskällaren och väckte samma förvåning. Denna gåta blef dock löst, ty några dagar derefter fingo de nyfikne i tidningarna läsa underrättelsen om smedens dödliga frånfälle.
En hel månad försvann derefter, utan att man vidare hörde något af den lefvande vännen. Att smeden icke kunde komma, var naturligt, emedan han hade det lagligaste förfall i verlden; men hvad i Guds namn kom åt vagnmakaren? Några af de nyfikne slogo under tiden sina lofvar kring hans boning för att få någon nys om honom, men förgäfves. Vi hade så när glömt omtala, att de två vännerna hade en gemensam städerska, en gammal gumma med silfverhvitt hår och en näsa så hvass, att om en fluga i sin blinda ifver vågat flyga deremot, hon säkert blifvit klufven midt itu. Till henne vände sig de nyfikne med förfrågningar; men de stötte, tyvärr, emot ett nytt original, kanske större än dem vi ofvan tecknat, nämligen en gammal qvinna, som kunde tiga — tiga, så att det var synd och skam deråt. De enda ord, man kunde locka ur hennes för öfrigt tillmurade mun, voro dessa: »Det är bara en af dem, som vändt näsan i vädret», och som ett slikt svar, utan ringaste variation, vid flerfaldiga tillfällen upprepadt, omöjligen kunde annat än reta gallfebern på vetgiriga menniskor, så vände man sig alltid otillfredsstäld och förargad ifrån den
Källa: Project Runeberg ·