Sida 22
2. Jernbäraren
hvad som kunde förklaras och rätta hvad som kunde rättas, så ansågos de alla som upprorsstiftare och straffades hårdt derför. Det fanns ingen tidning, som försvarade mina stackars kamrater.»
»Nå, när du blef frisk igen,» sade Dahl, »så sjöng du väl ut dina tankar, så att posterna i jernvägen ramlade dervid?»
»Jag tänkte göra det, men då jag besinnade, att om jag sjöng aldrig så starkt, sutto ändå bommarne qvar utanför mina kamraters fängelse, teg jag visligen, i stället för att väcka hämnden, som kunnat förorsaka ännu större olyckor.»
»Deruti gjorde du både rätt och klokt,» anmärkte Jäger.
»Hvar bor du?» frågade Dahl; »det skulle vara roligt att helsa på dig en gång.»
»Jag tar aldrig emot någon hemma hos mig,» svarade Axelson kärft.
»Axelson och jag äro gamla bekanta,» yttrade Jäger, »och vi ha många aftnar träffats på detta ställe och språkat med hvarandra, men aldrig har han sagt mig hvar han bor eller bjudit mig hem till sig.»
»Aldrig har jag frågat er hvar ni bor eller bjudit mig sjelf till er,» svarade Axelson undvikande.
I detsamma hördes ett högljudt gräl från det yttre krogrummet, hvilket föranledde gästerna i det inre att närma sig dörren för att genom rutan se hvad som var å färde.
Utanför disken stod en liten sotarpojke, sträckande sina svarta händer emot fru Strömqvist och ropande med gråtande, hes stämma:
»Söta fru, ge mej igen min mössa, ge mej igen min mössa!»
»Betala supen du tog, din strykare!» skrällde fru Strömqvist, under det hon med en lång knif karfvade sönder ett köttstycke.
»Om jag kommer hem utan mössa,» fortfor sotargossen, »får jag så rysligt med stryk af mästarn och gesällerna.»
»Gör godt i tjufköttet på dig,» tröstade krögerskan.
»Gör det godt? Herre min Gud,» jemrade gossen, »jag har i förmiddags blifvit så piskad, att jag inte har en hel fläck på hela min kropp — se här, se här, ska ni få se!»
Källa: Project Runeberg ·