Sida 278
En förlofning.
»Jag fruktar jag begått ett rysligt misstag; min måg är ju den värsta suputer man kan tänka sig, och Gud nåde mitt enda barn, om det fölle i sådana händer! Jag följde honom med mycken uppmärksamhet hela aftonen. Jag såg honom dricka sju stora glas punsch bara med prosten och tre rysliga toddar bara med borgmästaren. Om det ändå varit menskliga toddar! Men tre små bitar socker, ett skedblad vatten och resten bara rommen.»
»Rommen!» upprepade Emelie. »Men rom är väl inte så farligt, mamma lilla?»
»Stackars toka!» beklagade modern, »du tror det var fiskrom, du, rom af lake och gädda... Jo, det ska du se, du, arma barn!»
»Min salig man kallade romtoddar för bläckor och konjakstoddar för lassar,» upplyste en rådmansenka, som var med i konklaven.
»Vackra fiskslag!» yttrade ordföranden; »och jag såg äfven hur min herr måg bar sig åt vid bränvinsbordet. Han tog helan, halfvan och tersen.»
»Min salig man kallade tersen för smutten och qvarten för smuttens bror,» upplyste vidare rådmansenkan.
»Vackra syskon!» återtog ordföranden. »Min herr måg tycks vara af den slägten. Men finns det något olyckligare än att ha en sådan tratt till man?»
»Nej, gudnås så visst, det finns det inte,» medgaf en tredje fru, som var enka efter en stadsfiskal; »min salig man hade många goda sidor, men det säger jag på hans döda mull, att under de sista tio åren kom han inte nykter hem en enda afton. Hans nobiskamrater, som ledde honom hem, stälde honom lutande mot dörren, och när jag öppnade den, kom min salig man framstupa in på näsan. Det var för mig att ta emot det. Och när detta kunde hända en stadsfiskal, en högre embetsmän, som borde föregå andra med godt exempel, då...»
»Jo, ni ha haft ena söta juveler till män, jag vet det nog,» inföll ordföranden. »Men lemna nu de döda i ro, vi ha nog af de lefvande; låt oss samråda, mina goda vänner, om de mått och steg man bör taga i denna vigtiga familjeangelägenhet. Jag har sagt till om godt starkt kaffe och vi ha det snart på bordet.»
Källa: Project Runeberg ·