Sida 28
3. En arbetares dotter
Men hon log ej längre. Med förskräckelsen i sin blick kastade hon sig om jernbärarens hals.
»Gud i himmelen! Hvar har du varit, pappa?» ropade hon. »Ditt hufvud blöder, du har blifvit slagen! — Hvem har slagit dig?»
»Se så, din trollunge, låt bli mej!» puttrade jernbäraren. »Ser du inte, att jag har främmande — en smed och en färgare — två dugtiga arbetare, må du tro — det här är Anna, dotter min — en snäll flicka — men rädd som en backhare, när det händer hennes far något — liknar mor sin som ett bär — såg inte heller så illa ut, salig gumman min — hon var rätt vacker ännu, när hon stod lik här i rummet — — man ska vara jernbärare, som jag är, för att kunna bära en sådan förlust — du har eld i kakelugnen, det var bra — du står och stryker, ser jag — det var snällt af dej, min lilla Anna.»
Jäger och Dahl kunde ej taga sina ögon från den sköna gestalten, som sprang kring rummet, för att stöka i ordning och taga det nystrukna linnet från stolarna.
En stor skål, fyld med vatten, framsattes, och en allmän tvättning börjades. Dahl såg sig derefter i den lilla spegeln, som hängde midt emot på väggen, och började med förtjusning igenkänna sitt verkligen vackra ansigte. Med mera djerfhet än nyss mötte han den sköna flickan, som stod bredvid med handduken i sin hand. Han började framstamma några vanliga artigheter, men hejdades midt i loppet af faderns blick och Jägers miner.
På en vink af fadern flög Anna till ett skåp och framtog derur diverse klädespersedlar.
»Jag sade er, att jag var strumpväfvare och,» yttrade jernbäraren, »välj er hvar sitt par af de här — det är skodon, tillräckliga att rymma en hel smedja, ja, till och med ett färgeri, åtminstone af det slaget som herrarne arbeta i — herrn, som miste sin hatt, kan taga den här — jag har blott begagnat den en enda gång och det var på min salig hustrus begrafning — jag höll den för ansigtet, och många tårar föllo i den hatten — derför törs jag inte nyttja den mer, ty den trycker mitt hufvud — herr kurtisörens hufvud tryckes visst inte af så’na småsaker.»
Det låg något så högtidligt sorgligt i den starke mannens ord, att våra tvänne äfventyrare icke en gång förmådde öppna sina munnar för att tacka den välvillige värden.
Källa: Project Runeberg ·