Sida 340
Majorianus ...
anlag för konstnärlig verksamhet och gjorde framsteg i ritundervisningen, medan han åter visade sig alldeles omöjlig för det praktiska lifvet. Eget nog ansågs han först, då han ingick som elev vid akademien i Wien, helt och hållet sakna konstnärlig talang, och han räddades från förtviflan af en målare Schiffmann, som 1859 tog honom med sig till München samt insatte honom såsom lärjunge hos Piloty 1862. I denne mästares atelier bragtes hans förmåga till utveckling. Redan i hans första tafla, Lavoisier i fängelse (1862), framträdde hans lysande färgtalang, hvarjämte hans yppiga fantasi gaf sig luft i en skildring af Ett förnämt venezianskt aftonsällskap (nu i Petersburg). Han reste derefter till London (verldsutställningen 1862) samt till Paris och Italien, men målade mest mindre saker, t. ex. Falstaff i tvättkorgen, Leda m. fl., och gjorde först lycka genom en 7 m. lång fris, Pesten i Florens, som i början kallades »De sju dödssynderna» och anses vara hans djerfväste och mest originella arbete. Det utställdes först i München, der det väckte storm i sinnena, likasom äfven under sin vandring genom Tyskland till Paris. Närmast detta arbete kom Julia på bår (nu i Wiens Belvedere), målad i Rom. År 1869 kallades han till Wien af kejsaren, fick der en praktfull atelier, byggd på statens bekostnad, och började en verksamhet, som i febrilt jägtande efter fantasiverkan och retelsemedel för sinnena i ett mer eller mindre innehållslöst färgrus till sist gick derhän, att den förtärde mästarens egen lifskraft. Bland hans näst följande arbeten märkas tvänne bilder af Abundantia (utställda i Stockholm 1885), hafvets och jordens håfvor, framställande figurer, omgifna af blommor, frukter, ädla stenar och glänsande material, af en öfverdådig färgverkan, men som komposition tomma. År 1873 uppträdde han med sin berömda Catarina Cornaro, som hyllas af Venezia, mindre lyckad som historietafla och utan egentligt innehåll, men i kolorit ett mästerverk (nu i Berlins nationalgalleri). Derefter utförde han flere större och smärre arbeten, af hvilka det största och mest beryktade är Karl V:s intåg i Antwerpen (1878; nu i Hamburg), hvartill ämnet utgjorde en missuppfattad passage ur Albrecht Dürers reseminnen. Det hela vardt ej annat än ett köttets förhärligande, något som äfven blef fallet med hans skildring af De fem sinnena (1879). År 1880 utförde han Dianas jagt, hvilket arbete anses som ett af hans bästa. Det är för öfrigt fullkomligt i hans stil, ty det företer menniskokroppar och glänsande färg, men är utan verkligt uttrycksfullt lif. Ett af hans sista verk var Sommaren (utställd i Stockholm 1884), som väckte stort uppseende på grund af sina koloristiska egenskaper, men också visade M:s svaghet i verklig komposition och lifsskildring. Det hela är nämligen tomt både på tanke och känsla, och äfven fantasien har föga att der hemta, men sinnena så mycket mera. Det ligger verkligen något berusande, ehuru ansträngdt och feberaktigt i denna »färgsymfoni» utan inre mening. -- M. afled i Wien d. 3 Okt. 1884. Han var en af samtidens mest omtalade mästare och äfven i det hela den ypperste målsmannen för en viss sida hos denna samtid, nämligen dess ytlighet, dess lust för tomt sken, blott det är bländande. M. skall derför alltid ega ett visst relativt, historiskt värde såsom spegel af tiden, om också hans verk ej kunna komma att räknas bland mensklighetens eviga skatter. C. R. N.
Makassar, makassarer, makassarolja, Makassarsundet. Se Mankassar, mankassarer, mankassarolja, Mankassarsundet.
Makedonia. Se Macedonien.
Makierna, maki-slägtet. Se Lemur.
Makkabéer (Mackabéer) kallades en judisk prestoch konungaslägt, tillhörande prestklassen Joarib (1 Krön. b. 24: 7; 9: 10). Slägten bar ursprungligen namnet hasmonéer efter en stamfader Asamonaeus (enligt Josephus). Dennes sonsons son, Mattatias, ställde sig i spetsen för det väpnade motståndet mot den syriske konungen Antiochos Epifanes' våldsamma försök att förmå judarna antaga grekiska seder och grekisk gudsdyrkan (167 f. Kr.). Efter hans död (166 f. Kr.) trädde bland hans fem söner (Johannes, Simon, Judas, Eleasar och Jonatan) tre efter hvarandra, utan hänsyn till åldern, i spetsen för fosterlandsvännerna. Judas Makkabi (efter hvilken slägten kallas makkabéer) tillfogade syrerna det ena nederlaget efter det andra, tillkämpade judafolket en faktisk sjelfständighet, styrde det med kraft och klokhet och ingick förbund med romarna. Han dog 161. Hans broder Jonatan fortsatte med framgång striden, klokt begagnande sig af den inre oron i syriska riket. Mot den syriske konungen Demetrios Soter förband han sig med tronpretendenten Alexander Balas och understödde sedermera dennes son, Antiochos, som stod under ledning af fältherren Tryfon. Men den falske Tryfon, som ville rödja den unge konungen ur vägen för att sjelf blifva Syriens konung och fruktade Jonatan såsom en sannolik motståndare, lät på ett lömskt sätt taga denne till fånga och sedermera döda honom, 143. Jonatan efterträddes af sin äldre broder Simon, som mot Tryfon, hvilken nu sjelf tillvällade sig konungavärdigheten, slöt förbund med Demetrios II Nikator, Demetrios Soters son. Denne frikallade i ett fördrag judarna från deras skattskyldighet under Syrien. Simon styrde såsom öfversteprest och furste den judiska staten med vishet och lycka i åtta år. Han mördades 135. Med honom var den makkabeiska frihetsstriden afslutad, och den judiska statens sjelfständighet var betryggad. Hans son och efterträdare Johannes Hyrkanos (d. 107 f. Kr.) antog konungatiteln och förenade den högsta verldsliga makten med högsta presterliga värdigheten. Hans trettioåriga regering var den nya judiska statens blomstringstid. Riket utvidgades till samma omfång, som det haft under David och Salomo. Förbundet med romarna förnyades. Iduméerna (edomiterna), som bodde vid rikets södra gräns, underkufvades och antogo den judiska religionen. Under Johannes' söner började rikets förfall. Den äldste, Judas
Källa: Project Runeberg · ·
