Sida 341
Majorianus ...
Aristobulos, lät fängsla och ihjelhungra sin moder, som enligt faderns förordnande skolat öfvertaga regeringen. Hans styrelse hade att uppvisa åtskilliga framgångar, t. ex. Ituréens (nordöstra Jordanlandets) eröfring, men utmärktes genom slägtförföljelser, hufvudsakligen framkallade på anstiftan af hans gemål Salome (af grekerna kallad Alexandra). Plågad af samvetsagg, afled han redan följande år (106). Hans yngre broder och efterträdare, Alexander Jannaeus, som äktade sin broders enka, regerade 106--79. Under honom började de inre stridigheter, hvilka slutligen skulle vålla den judiska staten förlusten af dess sjelfständighet. En våldsam kamp började mellan fariséer och sadducéer, som voro på en gång religiösa och politiska partier. Som fariséerna motsatte sig föreningen af öfversteprestadömet och konungadömet inom makkabéernas hus, slöt sig Alexander afgjordt till det aristokratiska prestpartiet sadducéerna och förfor med hänsynslös stränghet och vild grymhet mot motståndarna. I anledning af uppkomna oroligheter lät han en gång under sjelfva löfhyddohögtiden i Jerusalem nedhugga 6,000 menniskor. Efter hans död, 79 f. Kr., slöt sig hans enka, Saloine, som öfvertog regeringen, helt och hållet till fariséerna, emedan hon insåg fruktlösheten af ett fortsatt motstånd mot dessa, som hade folkets flertal på sin sida. Efter hennes död (70 f. Kr.) började den för staten olycksbringande brödratvisten emellan hennes söner Hyrkanos II, som mottog regeringen, och Aristobulos. Den sistnämnde var till begåfning och handlingskraft Hyrkanos vida öfverlägsen, började ett uppror mot honom och tvang honom samma år att nedlägga regeringen. Aristobulos II blef ej länge vid makten. Den sluge iduméern Antipater, som sjelf sträfvade att komma till väldet, eggade Hyrkanos att försöka återtaga kronan och att anhålla om romarnas bistånd. Båda bröderna vädjade då till den romerska makten. Genom Antipaters inflytande fick Hyrkanos öfvertaget. Jerusalem intogs af romarna under Pompejus (64 f. Kr.). Hyrkanos insattes åter under titeln etnark (folkfurste). Men hans myndighet var blott skenbar, Antipater var den verklige styresmannen, och judiska landet var en lydstat under Rom. Aristobulos fördes med gemål och sina två söner till Rom i fångenskap och dog der förgiftad, år 49 f. Kr. Men Aristobulos' yngre son, Antigonos, tog efter Antipaters död (43 f. Kr.) med presternas hjelp makten, år 40. Hans välde blef dock ej af lång varaktighet. Efter ett treårigt krig störtades han 37 f. Kr. af Antipaters son, den hersklystne och grymme Herodes, som antog konungavärdigheten. Denne utrotade makkabéernas hus på den manliga sidan (Antigonos halshöggs i Antiochia på den af Herodes bestuckne Antonius' befallning; den 80-årige Hyrkanos II afrättades enligt dom år 31), och slutligen lät han mörda äfven sin egen till denna familj hörande gemål, Antigonos' brorsdotter, Mariamne, 28 f. Kr. Den siste manlige medlemmen af ätten, Mariamnes broder Aristobulos, qväfdes i badet på tyrannens befallning år 34 f. Kr.
Makkabéernas böcker. Under denna gemensamma titel äro 4 eller, såsom några räkna, 5 skrifter kända, af hvilka endast 2, som särskildt behandla makkabéernas historia, äro upptagna i Vulgata och i vår kyrkas samling af apokryfer. 1. Första Makkabéernas bok skildrar de religionsförföljelser, som den syriske konungen Antiochos IV Epifanes bragte öfver judarna, samt huru presten Mattatias och hans söner uppreste sig till försvar för religion och fädernesland och slutligen lyckades befria landet från de syriske konungarnas tyranni. Boken, som i allmänhet troget och trovärdigt efter skrifna källor och officiella dokument återgifver händelserna i god kronologisk ordning efter selevcidernas aera, omfattar tiden 175--135 f. Kr. Ursprungligen skrifven på hebreiska (efter 106 f. Kr.), blef den snart öfversatt till grekiska. Boken, som äfven är vigtig för insigten i Daniels profetia, erkännes af katolska kyrkan för kanonisk. Men då den hvarken var upptagen i judarnas kanon eller i den kristna kyrkans äldsta förteckning öfver de heliga skrifterna, har den lutherska kyrkan instämt i Hieronymus' yttrande angående såväl denna som följande bok: »Kyrkan läser visserligen Makkabéernas böcker, men bland kanoniska skrifter har hon icke upptagit dem.» -- 2. Andra Makkabéernas bok, som i allmänhet saknar den förres tillförlitlighet, innehåller 2 sannolikt uppdiktade skrifvelser från judar i Palestina till trosförvandter i Egypten för att uppmana dem till deltagande i tempelinvigningsfesten och inskärpa hos dem vördnad för templet i Jerusalem. För detta ändamål lemnas utdrag ur en viss Jasons från Cyrene historia om makkabéernas kamp för religion och helgedom alltifrån Heliodorus' försök att plundra templet (år 180) till Judas Makkabeus' seger öfver Nikanor (161). Boken är skrifven på grekiska före Jerusalems förstöring. Äfven den är erkänd för kanonisk af katolska kyrkan, som der (kap. 12: 42--46) finner stöd för nyttan af de lefvandes offer och förböner för de döde. Till minne af den sköna berättelsen (kap. 7) om moderns och hennes 7 söners martyrskap firade katolska kyrkan under 4:de--13:de årh. en fest, hvilken är anmärkningsvärd derför att det är den enda i kyrkan, som hänfört sig till en förkristlig händelse. -- De 3 öfriga böckerna bära endast i oegentlig mening namnet makkabeiska. Den 3:dje boken handlar nämligen om de religionsförföljelser, som Ptolemaios Filopator (222--205 f. Kr.) ämnade anställa mot judarna i Egypten, emedan han vid ett besök i Jerusalems tempel blifvit hindrad att intränga i det allraheligaste. Den 4:de boken innehåller varningar till judarna att icke af den hedniska filosofien låta förleda sig till affall från den mosaiska lagen, med hänvisning till exempel ur den makkabeiska hjeltetiden, af hvilka man kunde finna hvilken makt den af gudsfruktan beherskade viljan har öfver sinligheten. Den s. k. 5:te boken skildrar judarnas historia 184--6 f. Kr. Dessa tre böcker
Källa: Project Runeberg · ·
