Sida 421
Mantegazza ...
som sådana räknades hvarje ovanlig händelse i mennisko-, djur- och naturverlden. De vanligaste, bland de sökta tecknen, voro de, som man fann i offerdjurs inelfvor (hieromanti), i menniskohandens linier (chiromanti) eller i den omständigheten huruvida ett i vatten kastadt föremål sjönk eller flöt (hydromanti). Hos romarna stod den konstmässiga mantiken i stort anseende, hvaremot oraklen nästan saknades. Af de omedelbart gifna tecknen skildes emellan hörbara (omina, såsom betydelsefulla ord, namn af god klang etc.) och synbara (prodigia). Det största värdet tillmättes de sökta tecknen. För att medelst dessa utforska framtiden funnos fyra af staten sanktionerade inrättningar: lottorakel, de sibyllinska böckerna, fogelskådare (augures) och offerskådare (haruspices). -- Äfven hos germanerna stod mantiken i flor och utöfvades i synnerhet af qvinnor. Som medel användes bl. a. stafvar med runinskrift, sorlet i vissa källor, hästars gnäggande och foglars flygt. Den hedniska mantiken lefde å nyo upp i de under medeltiden brukade ordalierna (se d. o.), likasom den ännu öfvas i vår tids sysslande med astrologi, kiromanti, drömtydning, borddans, spiritism m. m. K. H.
Mantilj (Fr. mantille, Sp. mantilla), lång, bred slöja, som utgör en del af spaniorskornas nationaldrägt och vanligen bäres om hufvudet, korslagd under hakan; ett slags mantel eller sjal, i allmänhet af siden eller spetsar, som bars öfver axlarna och förr i flere land, bl. a. Sverige, utgjorde en del af den qvinliga sällskapsdrägten.
Mantineia (Lat. Mantinea) forngrekisk stad i landskapet Arkadien på Peloponnesos, med ett sankt och osundt läge invid floden Ofis. M. förstördes af spartanerna under Agesilaos (385 f. Kr.), men uppbyggdes å nyo på Epaminondas' uppmaning efter slaget vid Leuktra (371). Historiskt ryktbar är staden genom den seger, som spartanerna under konung Agis I der tillkämpade sig öfver argiverna (420 f. Kr.) och ännu mer genom Epaminondas' seger och hjeltedöd (362; se Epaminondas) samt genom achaiska förbundets seger, under Filopoimens ledning, öfver spartanerna, 207 f. Kr. A. M. A.
Mantis, zool., benämnes ett insektslägte hörande till rätvingarnas ordning (Orthoptera) och utgörande typen för en egen familj, Mantidae, inom gruppen Gressoria, som icke har det sista benparet anordnadt till hoppningsrörelser, såsom hos de vanliga s. k. gräshopporna. Mantidae hafva långsträckt kroppsform med fritt hufvud och långa borstlika antenner. Det främsta benparet är utbildadt till s. k. »roffötter», i det att de sågade skenbenen kunna fällas in emot de tandade lårbenen och sålunda ett rof, t. ex. en fluga eller annat mindre djur med mjuk kropp, kan af dessa rofben gripas och lätt fasthållas. De 2 bakre benparen hafva enkla gångfötter med 5-ledade tarser. Vingarna äro nästan bladlika. Hithörande arter lefva af rof och finnas talrikast i varma land; endast mindre arter utbreda sig upp till södra Europa, såsom M. religiosa L., bönsyrsan, som fått sitt namn deraf att fångstfötterna hållas i en ställning, som erinrar om armarnas korslagda ställning hos nunnor och munkar under deras andaktsöfningar. Prothorax är mycket förlängdt och knöligt uppsväldt. Bönsyrsan ar ett flinkt rofdjur, som med största skicklighet snappar till sig, trots sin fromma ställning, flugor och andra smådjur, som komma i hennes närhet. O. T. S.
Mantissa, matem., kallas det egentliga decimalbråket i en logaritm. Så utgöres t. ex. i log 200, hvilken, uttryckt under form af decimalbråk, är approximativt 2,30103, mantissan af decimalsiffrorna 30103. Jfr Logaritmtabeller. G. E.
Manto, Grek. hjeltes., en dotter af den tebanske siaren Teiresias och sjelf begåfvad med siareförmåga, hvarpå äfven sjelfva namnet M. häntyder. Hon var prestinna i den ismeniske Apollons tempel i Thebe. Men efter stadens eröfring genom epigonerna gjord till fånge, helgades hon åt den delfiske Apollon, på hvars bud hon sedan jämte andra fångar fördes öfver till Mindre Asien för att i närheten af Kolofon grunda den klariske Apollons orakel. Der förmäldes hon med Rhakios från Kreta och hade med honom sonen Mopsos. A. M. A.
Mantova, det italienska namnet på staden och provinsen Mantua.
Mantovano. Se Ghisi.
Mantua (Ital. Mantova). 1. Provins i Lombardiet (Italien) med 2,359 qvkm. areal och 300,000 innev., vattnas af Mincio, Oglio och många kanaler. Vin-, mullbärs-, ris- och brödsädsodling utgör provinsens hufvudnäring. -- 2. Hufvudstad i nämnda provins med 29,974 innev. (1881), af hvilka öfver 3,000 judar. Staden ligger på en ö i Mincio, som der grenar sig i flere armar och bildar en sjö, med de tre delarna Lago superiore i n. v., L. di Mezzo i n. ö. och L. inferiore i ö. I s. och s. ö. skyddas M. af sumptrakter, hvilka genom väldiga slussar kunna sättas under vatten. M. är en vapenplats af första rangen, tillhörande den bekanta »fästningsfyrkanten» (M.-Verona-Peschiera-Legnago). Utom af den gamla, med bastioner försedda omfattningsmuren försvaras M. af flere framskjutna verk: i v. af Pradella, i s. af Miglioretto, som ligger utanför den starkt befästa ön Il Te, i n. af det stora citadellet och i ö. af fortet S. Giorgio. Slussverket skyddas af fort Pietole.
Stadens medelpunkt är den lifliga gatan Contrada di Croce verde. N. ö. derom ligger Piazza d'Erbe med vackra arkader och en Dante-stod. Derinvid ligger L. B. Albertis mästerstycke, kyrkan S. Andrea, en af renaissancens märkligaste byggnader (påbörjad 1472) i strängt klassisk stil, med Mantegnas graf. Längre i n. ö. ligger Piazza Sordella, med den gamla domkyrkan S. Pietro, som 1543 ombyggdes af Giulio Romano. Der midtemot ligger Corte Reale, det forna hertigliga palatset, ett af de största i Europa (påbörjadt år 1302 af Guido Bonacolsi, »signore» af M., och från 1535 på det präktigaste utsmyckadt af Giulio Romano; i synnerhet ryktbara äro balsalen, Galleria degli Specchi, och Sala di Troja, med scener från Iliaden af Giulio Romano). Snedt öfver den lilla Piazza
Källa: Project Runeberg · ·
