Sida 208
Agrell, Olof
liksom i de flesta tyska länder, medförde 1848 års händelser liknande reformer, och i England började de liberalekonomiska reformerna på 1820-talet. Om den under senare tid så brännande irländska agrarfrågan se Irland. Hvad Italien angår, så har på grund af historiska förhållanden en stor del af detta lands jord råkat i adelns eller kyrkans händer, och största delen af jordbrukarna, särskildt i slättbygderna, äro blott arrendatorer i den allra uslaste ekonomiska ställning. Litet har ännu gjorts för att förbättra arrendatorernas ställning, och de svårigheter, som möta dylika reformer, äro icke alla af den natur, att de kunna undanröjas genom lagstiftning. I Sverige har agrarpolitiken haft delvis andra uppgifter än i nu nämnda länder. Lifegenskapen har aldrig funnits i vårt land, icke heller stora godskomplex i syd- och mellan-europeisk mening sedan Karl XI:s reduktion. Våra bönder behöfde därför ej befrias från sådana bojor, som dylika förhållanden framkalla. Då därför en agrarpolitik på 1700-talet började göra sig gällande, afsåg den blott att förbättra de bestående förhållandena, icke att i grund ombilda dem. Hit höra åtgärderna för egoskiften, spannmålshandelns frigifvande (1775), lindringar i sådana å jorden hvilande bördor som vägunderhåll, indelningsverk, grundskatter, ändringar i lagarna om arfsrätt till jord, hemmansdelning o. d., inrättande af huhållningssällskap, landtbruksskolor och institut, hypoteksföreningar m. m., anslag till vägars anläggande, utdikningar etc. Hvad som i andra länder betraktas såsom en hufvudsak, ordnandet af arrendatorernas ställning till jordegarna, har i vårt land helt naturligt icke ansetts så viktigt, men äfven här torde numera en tidsenlig arrendelag icke längre kunna uppskjutas.
Medan agrarpolitiken hittills sålunda i väsentlig grad afsett att undanröja hindren för en fri dispositionsrätt af jorden, börjar nu en viss reaktion göra sig gällande. Det har visat sig, att denna obegränsade frihet medfört sina olägenheter, som kräfva rättelse. Om de särskildt i Amerika framträdande försöken att inskränka den fria dispositionsrätten öfver den för familjens uppehälle erforderliga jorden se Homestead. Rättigheten att fritt sälja delar af egendomen har i vårt land haft till följd att skogen afyttrats och afverkats, hvarefter jordegaren sedermera icke kunnat existera på hvad han egt kvar, samt att sågverksbolagen för skogens skull inköpt en mängd hemman samt låtit jordbruket förfalla. Liknande missförhållanden hafva redan i andra länder framkallat lagar, som begränsa rätten att splittra ett hemman (dismembration) eller att alltför mycket samla jordegendomen på få händer. Äfven i dessa afseenden har den svenska agrarpolitiken viktiga uppgifter att lösa. I nära sammanhang härmed står i Sverige frågan om hur jordlotter skola kunna lämnas dem, som önska bryta mark i förut ouppodlade trakter, särskildt i Norrland. Genom ett ändamålsenligt ordnande af denna sak skall icke blott landets uppodling befordras, utan äfven emigrationen minskas.
Den moderna agrarpolitiken räknar som grundläggande arbete W. Roschers "Die nationalökonomik des ackerbaues und der verwandten urproduktionen" (1859; 12:e uppl. 1888). Se vidare A. Buchenberger, "Agrarwesen und agrarpolitik (2 bd, 1892- 93), Th. v. der Goltz, "Die agrarischen aufgaben der gegenwart" (2:a uppl. 1895), och L. Brentano, "Agrarpolitik" I (1897). J. F. N.
Agrarprotektionister, de skyddstullsvänner, som framför allt sträfva att genom tull på landtmannaprodukter trygga och främja jordbrukets utveckling.
Agrate, Marco, italiensk bildhuggare, verksam under 1500-talets senare hälft i Milano, hvars domkyrka eger hans marmorstaty af den hel. Bartolomeus, framställd fullständigt flådd, med den afdragna huden lagd öfver skuldrorna -, ett just genom sin natursanning i högsta grad frånstötande arbete, som dock prisades af artistens samtid. O. G-G.
Agraulos, grek. myt. Se Aglauros.
Agraviados (sp.), "missnöjda", kallades under 1700-talet de spanske adelsmän, som hyllade den på tronen uppsatta bourbonska dynastien och motarbetade habsburgarna. Så kallades äfven 1826-28 deltagarna i det af det påfliga partiet understödda uppror mot Ferdinand VII, som åsyftade återställandet af den yttersta absolutism i kyrka och stat äfvensom återinförandet af inkvisitionen.
Agré, Agreé l. Agreerad, en titel, som konstakademien i Stockholm före 1887 tilldelade yngre konstidkare, hvilka ej ansågos mogna för hedern att upptagas till ledamöter. Orden stå i samband med agreera, en felaktig form för agregera l. aggregera (af fr. agréger, lat. aggregare, af ad, till, och grex, hjord; sällskap, klubb), upptaga till medlem af ett sällskap; hopgyttra till en massa. Däraf aggregat (se d. o.). - Ett annat ord är agreera såsom försvenskad form af fr. agréer (af gré, tycke, smak, behag, lat. gratum, hvad som är behagligt), väl upptaga, godkänna; behaga, täckas. Däraf agreabel (fr. agréable), behaglig, angenäm; agremang (fr. agrément), behaglighet, nöje, förströelse. I plur. förekommer sistnämnda ord såsom musikterm i bet. drillar, för-slag och andra musikaliska prydnader.
Agreabel. Se Agré.
Agreera. Se Agré.
Agrégé [-*e], fr., i Frankrike namn på e. o. lärare. Jfr Agré.
Agrell, Johan, tonsättare, f. i Östergötland 1701, d. i Nürnberg 1767 (enl. andra uppgifter 1765 l. 1769), blef 1723 af prins Maximilian af Hessen kallad till kammarmusikus i Kassel, hvarefter han 1746 utnämndes till kapellmästare i Nürnberg. A. gjorde flere konstresor, bl. a. till Italien, och skördade öfverallt lifligt bifall. Han utgaf solosaker för klaver och violin, klaverkonserter, symfonier m. m. och är af musikhistorisk betydelse för "sonatformens" utveckling.
Agrell, Olof, reseskildrare, f. 1755 i Hyby socken i Skåne, blef filos. magister i Lund 1775 och ingick därefter i konungens kansli, utnämndes 1789 till konsulatsekreterare i Marokko och 1799 till vice konsul i Alger. Till följd af dessa befattningar gjorde han fyra resor till Afrika samt uppehöll sig jämväl tidtals i Spanien och Portugal. För sin första vistelse i Tanger redogjorde han i Bref om Maroco (1796), i hvilka han "med friskt och gladt lynne samt lätt hand" skildrar "de oroligheter, för hvilka detta rike den tiden såsom ofta var en skådeplats". (En tysk öfversättning utgafs i Nürnberg 1798.) 1802 återkom han till Sverige från sin sista utrikes resa och skref sedermera Ytterligare bref om Maroco samt till en del om Spanjen och Portugal (1807). Han utgaf dessutom Antenors resor uti Grekland och Asien (del 1-3, 1803-04). A. dog i Göteborg 1832.
Källa: Project Runeberg ·
