Sida 774
Areschoug. 1. John Erhard A.
inträffade 820 sådana. 13--15 aug. 1868 och senare, 1877, förstördes A. nästan i grund, men återuppbyggdes snart. Genom järnbanor står det i förbindelse dels med hamnstaden Mollendo, dels tvärs öfver Anderna med staden Puña, på Titicacas högslätt.
Ares (grek. Ares, lat. Ares), grek. myt., stridens gud, måhända egentligen den rasande stormens gud, son af Zeus och Hera; motsvarar romarnas Mars. Hans hemvist var Tracien, där ej blott vilda krigiska folkslag bodde, utan ock vintern och de rasande stormarna hade sitt tillhåll. Därigenom är han en motsats till Apollon, solljusets gud, och Athena är såsom den klara luftrymdens gudinna hans naturliga fiende.
Särskildt är A. den blodige krigsguden, af hvilken Iliaden gifver oss en fullständig bild. Han är idealet af en krigshjälte, i den grekiska dikten genom vissa drag påminnande om en nordisk bärsärk. Helt och hållet höljd i vapen, med vajande hjälmbuske, den svängda lansen i handen och den väldiga tjurhudsskölden på armen, störtar han, en fager, härlig hjälte, snabb som en stormvind, in i slaktningens tummel och rasar mordlysten och "omättlig af striden". Då Diomedes med Athenas hjälp sårar honom, faller han med ett vapenbrak, hvars dån jämföres med stridslarmet af nio eller tio tusen kämpar; när Athena en gång träffar honom med en kastad sten, täcker han i sitt fall sju plogland -- skildringar, som påminna om tordön, rasande storm och sprängda molnbäddar. Som krigets gud kallas han ock Enyalios, hvilket namn sannolikt härleder sig från det vanliga stridsropet. I hans sällskap uppträda Enyo, den mördande krigsgudinnan, Eris, tvedräktens gudinna, Deimos och Fobos (skräck och fruktan), Kererna (dödsgudinnorna) m. fl. Dock är Ares för ingen del oöfvervinnelig. Tvärtom utgör just hans vilda raseri och oförvägna mod hans svaghet. Därför är också Athena, det beräknande modets gudinna, honom öfverlägsen.
Redan i den äldre poesien framställes A. som nära förbunden med Afrodite. Enligt den tebanska sagan var hon hans maka, och deras dotter var Harmonia (se d. o.).
Ares' dyrkan var allmänt utbredd, ehuru yngre än fredsgudarnas. I Aten var Ares' kulle, den gamla platsen för blodsdomstolen, helgad åt honom; där hade han, skyldig till ett dråp, en gång själf blifvit frikänd. Vidare dyrkades han allmänt i Sparta, Arkadien och Elis.
Sinnebilder af A. voro spjutet (en bild af blodshämnden), facklan (stridens signal) och bland djuren hunden och gamen, slagfältets vanliga gäster. V. K.
Den grekiska konsten afbildade sällan A såsom stridsguden, utan framställde honom vanligen lugn och hvilande samt i förbindelse med Afrodite, den enda, som förmått tämja hans vilda sinne. Ares-idealet, utbildadt och fastställdt af Alkamenes och Skopas, var en naken, ungdomlig gestalt, manligare än Apollon och Hermes, med kraftig muskelbildning, i synnerhet i nacken, samt kort lockigt hår. A. framställdes i den äldre konsten med skägg, i den yngre utan sådant. Han var försedd med en liten mantel (chlamys) och en hjälm, som vanligen pryddes af gripar (representanter på en gång af örnens snabbhet och af lejonets mod). Bland bibehållna antika framställningar af A. äro följande mest berömda: den sittande Ares Ludovisi, i Villa Ludovisi i Rom (guden sitter försjunken i kärlekstankar, under det Eros [en tillsats af den romerske kopisten, som efterbildat det troligen af Skopas eller någon af hans elever utförda,
[bildtext] Ares Ludovisi.
försvunna originalet] leker vid hans fötter), den stående A. Borghese, i Louvre -- en efterbildning af ett skulpturverk ur Polykleitos' skola, rörande hvilken man dock ej är fullt säker om den verkligen framställer A. -- Om Mars, de italiska folkens stamgud, se Mars. (O. G--G.)
Aresch., vid växtnamn förkortning för J. E. Areschoug.
Areschoug [-sk*g], släkt, som härstammar från Oligerus (Holger) Arskow l. Areschoug, kyrkoherde i Simrishamn i senare delen af 1600-talet. 1. John Erhard A., algolog, f. 16 sept. 1811 i Göteborg, blef 1829 student i Lund och 1838 filos. doktor, utnämndes 1839 till docent i botanik, men öfvertog två år därefter lärareplatsen i naturalhistoria vid Göteborgs gymnasium, blef 1849 adjunkt vid Uppsala universitet samt 1858 e. o. professor och 1859 ord. professor i botanik och praktisk ekonomi därstädes. Ledamot af Vetenskapsakademien (1851) och flere andra lärda samfund. 1876 tog han afsked från professuren och bosatte sig i Stockholm samt afled där 7 maj 1887. -- Hans tidiga kärlek till naturvetenskaperna fick ökad näring dels i Lund genom beröringen med K. A. Agardh, E. Fries och S. Nilsson, hvilka gingo den unge studenten till handa med uppmuntrande råd, dels genom botaniska resor till åtskilliga delar af fäderneslandet. För algernas studium tillbragte han längre tider dels i bohuslänska skärgården, dels vid Norges kuster, dels (1868) i nordvästra Frankrike. Därvid var hans uppmärksamhet riktad ej allenast på urskiljandet af arter och former, utan ännu mer på dessa växters
Källa: Project Runeberg ·
