Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

härstyrkan: han upptog 30,000 på macedoniskt sätt väpnade och inöfvade asiater i sin krigshär. Äfven i de grekiska staternas autonomi ingrep A., icke alltid utan motstånd. I Babylon, som han ämnade göra till sitt rikes medelpunkt och hufvudstad, förberedde A. nya eröfringar och planlade flera förbättringar i den inre förvaltningen. Just som en expedition var färdig att afgå till Persiska hafvet, insjuknade konungen, hvars motståndskraft genom öfveransträngning och oregelbundet lefnadssätt brutits, i en svår klimatfeber, för hvilken han snart dukade under, vid ännu ej fyllda 33 års ålder, sommaren 323 f. Kr. Några veckor förut hade sändebud anländt ifrån Grekland för att egna honom gudomlig dyrkan.

Det lilla, som är bekant af A:s planer, visar, att han skulle hafva utfört ännu större verk, om den största af alla krafter, tiden, hade förlänats den, som tycktes ega nästan alla andra. A. var en fältherre af allra första rang, men ock en insiktsfull statsman, besjälad af det lifligaste intresse för sitt rikes välfärd. Genom honom öppnades ofantliga vägar för handeln och industrien; den grekiska bildningen hade genom de talrika nybyggena blifvit förd till tusen punkter af det stora riket, och omvändt hade grekernas andliga synkrets betydligt vidgats; de empiriska vetenskaperna väcktes till nytt lif; klyftan mellan folken började utjämnas. Se där hvad A., mer eller mindre medvetet, hade utfört, och hvarför världen ännu två tusen år därefter vördnadsfull stannar inför den unge segraren, under det den glömmer hvad historien, af öfverseende för ungdom och snille, nöjer sig med att kalla hans fel. A. B-R. (H. SGN.)

Litt.: Hufvudkällor till A:s historia äro arbeten af Plutarchos och, än mer, af Arrianos, hvilka bägge stödde sig på trovärdiga berättelser af A:s följeslagare Ptolemaios (Soter), Aristobulos och Nearchos. För en mera retorisk och otillförlitlig historieskrifning, som var grundad på utsagor från andra af A:s ledsagare (Kallisthenes, Kleitarchos m. fl.), är Curtius i sin skildring af A. den förnämligaste representanten. Se vidare Fränkel, "Die quellen der A.-historiker" (1883), J. G. Droysen, "Geschichte A:s des grossen" (5:e uppl. 1898), Hertzberg, "Die asiatischen feldzüge A:s des grossen" (2 bd, 1863-64), Jurien de la Gravière, "Les campagnes d'Alexandre" (5 bd, 1883-84), B. Niese, "Gesch. der griech. u. maked. staaten" (I, 1893), Lauth, "A. in Ægypten" (1896), York von Wartenburg, "Kurze übersicht der feldzüge A:s des grossen" (1897), Koepp, "A. der grosse" (1899), och amerikanen Wheeler, "Life of A. the great" (1900).

Redan i lifstiden förhärligades A. flitigt i bildande konst, och man synes icke ha åtlydt hans påbud, att endast Apelles finge måla honom, endast Lysippos modellera honom och endast Pyrgoteles afbilda honom på skurna stenar. Icke många bilder af honom ha likväl bevarats till eftervärlden. Trognast anses hans drag vara återgifna i en i Louvre förvarad marmorbyst (med inskrift); idealiserade äro bland andra en byst i kapitolinska museet och en i Herculanum funnen ryttarstatyett i brons. Berömd är mosaikbilden "Alexander-slaget" (se d. o.). Från nyare konstperioder märkas främst Soddomas fresker "Alexanders bröllop med Roxane" och "Dareios' familj inför A." samt Thorvaldsens "Alexandertåg". Jfr Müller, "Numismatique d'Alexandre le grand" (Köpenhamn, 1855), Koepp, "Über das bildnis A:s des grossen" (1892), och Ujfalvy, "Le type physique d'Alexandre le grand" (1902).

Alexander, namn på åtta påfvar.

1. Alexander I, påfve i början af 2:a årh. (109?-118?), räknas såsom den 6:e bland påfvarna och efterträdde Evaristus. Häfdatecknaren Platina säger, att han var "till åren en yngling, men till sina dygder en gubbe". Han anses, ehuru inga bevis finnas därför, hafva infört bruket af vigvatten m. m. Se Langen, "Gesch. der röm. kirche bis Leo I" (1881).

2. Alexander II, påfve 1061-73, hette egentl. Anselmo di Badagio och tillhörde en ansedd milanesisk släkt. Han var förut biskop i Lucca och var Gregorius VII:s (Hildebrands) närmaste företrädare i den påfliga värdigheten. A. var den förste påfve, som valdes uteslutande af kardinalkollegiet, utan andras inblandning. Han verkade under sin regering med mycken framgång för genomförandet af hildebrandismens grundsatser. 45 bref af hans hand äro ännu i behåll. Han dog 1073 och ligger begrafven i Laterankyrkan. Se Fetzer, "Voruntersuchungen zu einer geschichte Alex. II." (1887), och Hauck, "Kirchengesch. Deutschlands", bd III (1896).

3. Alexander III, påfve 1159-81, bördig från Siena, var förut kardinal och hade då namnet Orlando. Han var en mycket framstående påfve och regerade i Gregorius VII:s anda. På hans tid började den hohenstaufiska striden, under hvilken han med kraft, ehuru i början utan framgång, motsatte sig Fredrik I Barbarossas djärfva anspråk. Efter slaget vid Legnano, 1176, måste den stolte kejsaren bekväma sig att ödmjukt kyssa påfvens fot. En ännu djupare förödmjukelse drabbade konung Henrik II af England. Med anledning af mordet på hildebrandismens ifrige försvarare i England,ärkebiskop Thomas à Becket, måste Henrik underkasta sig en skymflig botgöring på denne sin dödsfiendes graf. A. höll 1179 det 3:e lateranska mötet, hvars viktigaste beslut var den bestämmelsen att ingen kunde förklaras för rättmätig påfve, om hvilken icke två tredjedelar af de väljande hade förenat sig. Det var under denne påfve, som Sverige erhöll egen ärkebiskop med säte i Uppsala (1164). Se Reuter, "Gesch. Alex. III und der kirche seiner zeit" (1860).

4. Alexander IV, påfve 1254-61, hette förut Rainaldo och var biskop af Ostia, när han 1254 utsågs till påfve. Han tillhörde samma släkt (grefvarna af Segni) som Roms mäktigaste påfve, Innocentius III. A. var en ädelsinnad man, ehuru med stora hierarkiska anspråk och icke fullt vuxen sin höga ställning. Olycklig i sin strid med Manfred af Sicilien, måste han fly från Rom och dog i Viterbo 1261. Med mycken ifver arbetade han för åvägabringandet af en förening mellan den grekiska och den romerska kyrkan och gjorde sig äfven känd som en varm gynnare af tiggarordnarna, bland hvilkas antal han 1256 upptog augustin-orden. Se Langen, "Gesch. der röm. kirche" (1885).

5. Alexander V. Dennes påfliga regering räckte endast 10 månader och 8 dagar, från 26 juni 1409 till 3 maj 1410. Han var född grek (hans egentliga namn var Pietro Filargi), upptogs till en början i ett franciskan-kloster, studerade i Oxford och Paris, blef 1402 ärkebiskop i Milano och