Sida 78
Adams. 5. Charles Francis A. j:r
och den slutliga freden 1783. Efter fredsslutet blef A. Förenta staternas förste ambassadör i London, men mottogs där ytterst kyligt och kunde föga uträtta. Hemkommen 1788, var han 1789--97 vicepresident under Washingtons båda presidentskap och blef 1797 dennes efterträdare. A. tillhörde federalistpartiet och hyste rätt aristokratiska åsikter. Obehagligt berörd af franska revolutionens våldsamheter, lät han ej af dess beundrare förleda sig att afbryta den neutralitetspolitik Washington inledt i fråga om striden mellan Frankrike och England. Han förblef den trogen, äfven då folkstämningen slog om och hetsigt fordrade krig med Frankrike, sedan direktoriet snöpligt afvisat en amerikansk beskickning ("X-Y-Z-episoden"). Då A. likväl ånyo anknöt fredliga förhandlingar, framkallade han en schism inom sitt eget parti; detta jämte Alexander Hamiltons intriger omöjliggjorde hans omval. Vid valet 1800 besegrad af demokraten Jefferson, drog sig A. i sårad fåfänga ytterst brådstörtadt undan det politiska lifvet och tillbragte sina återstående dagar med litterära sysselsättningar på sitt landtgods Quincy. Där afled han på dagen 50 år efter själfständighetsförklaringen och samma dag som sin medtäflare Jefferson, 4 juli 1826. Sonsonen Charles Francis A. utgaf i 10 vol. "Life and works of John Adams" (1850--56); mest bekant af hans där samlade skrifter är Defence of the constitution and government of the United states (3 bd, förut utg. i London 1787). Jfr J. T. Morse j:r, "John Adams" (1885, i biografiserien "American statesmen").
3. John Quincy A., Förenta staternas sjätte president, den förres son, f. i Braintree 11 juli 1767, åtföljde som ung fadern till Europa och besökte därvid under en resa från Petersburg till Paris (1783) äfven Sverige, fullbordade sedan sina studier vid Harvard college och blef 1791 praktiserande advokat. 1794 blef han sändebud i Haag, 1797 i Berlin, men återkallades 1801 af John A., omedelbart innan Jefferson tillträdde presidentskapet. 1802 vald till senator, iakttog han en rätt själfständig hållning och blef föremål för sina partivänner federalisternas ovilja genom att uppträda för Louisiana-köpet (1803) och understödja Jeffersons embargo-politik mot England (1807). Han återvaldes ej och egnade sig då åt föreläsningsverksamhet (i skönlitteraturen) vid Harvard college, där han redan 1806 blifvit professor. 1809 blef han sändebud i Petersburg, deltog 1814 i de besvärliga underhandlingar, som ledde till freden i Gent, och var 1815--17 minister i London. Under Monroes båda presidentskap (1817--25) var han utrikesminister och afslöt som sådan (1819) med Spanien köpefördraget om Florida samt formulerade (1823) den s. k. Monroe-doktrinen (se d. o.). Efter en häftig valstrid med general Jackson blef han 1825 genom kongressens val president, ehuru Jackson af staternas valmän fått visserligen ej stadgad röstpluralitet, men dock de flesta rösterna. Hans gamla impopularitet, ärfd från fadern och ytterligare ökad genom hans sträfva och otillgängliga väsen samt motvilja mot alla partiband, förvärrades nu än mer. Ej minst bidrog därtill det förtal Jackson och andra motståndare hopade öfver honom. Vid valet 1828 föll han igenom för Jackson och återgick efter ämbetstidens utgång (1829) till privatlifvet. 1831 insattes han i representanternas hus och förblef medlem däraf till sin död. I åsikter stod han whigs närmast och utkämpade häftiga strider med sydstaternas demokrater, i synnerhet sedan han gjort sig till främste målsman inom kongressen för den under 1830-talet till nytt lif uppvaknade abolitioniströrelsen. Han inlämnade flere tusen petitioner om slafveriets afskaffande och besvarade med mycken köld och skicklighet motståndarnas ofta till ytterlighet ursinniga anlopp samt höll sålunda slafverifrågan ständigt vid lif inom kongressen. Den 21 febr. 1848 träffades han under pågående sammanträde af ett slaganfall och dog två dagar därefter. Sonen Charles Francis A. utgaf hans för hans egen och Förenta staternas historia ytterst värderika dagbok, Diary of John Quincy Adams (12 bd, Filadelfia 1874--77). Se vidare J. T. Morse j:r, "John Quincy Adams" (1882, i serien "American statesmen"), samt Worthington C. Ford, "John Quincy Adams and the Monroe doctrine" (i Amer. hist. review, vol. VII--VIII, 1902).
4. Charles Francis A., den förres son, diplomat, f. 1807, d. 1886, egnade sig i Boston åt advokatyrket, var 1841--44 medlem af representanternas hus och 1845--46 af senaten i staten Massachusetts samt slöt sig till den del af whigpartiet, som ifrigt yrkade på slafveriets bekämpande. 1848 deltog A. i bildandet af "Freesoilpartiet" (se Freesoilers) och var s. å. dess kandidat till vicepresident-platsen. Sin mera framträdande politiska verksamhet började han först 1858, då han af det republikanska partiet insattes i kongressen, som medlem af representanternas hus. 1861 efter secessionskrigets utbrott sändes han af Lincoln som minister till England och visade på denna, under de ömtåliga förhållanden kriget framkallat, synnerligen ansvarsfulla post stor skicklighet och mycken fasthet. Till en stor del på hans ansträngningar berodde det, att England trots den sydstatsvänliga, stämningen i landet ej erkände konfederationens själfständighet, och han uppträdde äfven med stor bestämdhet i Alabamafrågan (se d. o.) samt lyckades (1863) utverka förbud för två för de konfedererades räkning beställda pansarfartyg att lämna Liverpools hamn. 1868 återvände A. till Amerika och var 1871--72 medlem i skiljedomstolen i Alabamafrågan, hvars för Förenta staterna gynnsamma utgång till stor del var hans förtjänst. Vid presidentvalet 1872 var A. först påtänkt som motkandidat till general Grant, och han närmade sig under sina sista år alltmer demokraterna. Sonen har skrifvit hans biografi, "Charles Francis Adams by his son, Ch. F. Adams" (1900) i serien "American statesmen", samt förbereder utgifningen af hans dagbok och papper.
5. Charles Francis A. j:r, den förres son, finansman och historiker, f. 1835, var först advokat och deltog som officer i inbördeskriget samt erhöll vid sitt afsked brigadgenerals grad, egnade sig sedan åt järnvägsdrift och var 1884--90 president för den stora Union-Pacificbanan. Bland hans skrifter
Källa: Project Runeberg ·
