Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

skansar. Tidigt bemärkt bland de missnöjde, hvilka han liksom fadern tillhörde, blef han snart en af de främste uppviglarna bland västra arméns officerare och soldater, då det under Georg Adlersparres ledning sedermera utbrytande upproret förbereddes (dec. 1808--febr. 1809), och sändes under denna tid af Adlersparre till Stockholm för att knyta förbindelser med därvarande anhängare af revolutionsplanen. Sedan han återkommit till Karlstad från denna farliga resa, skref A. till general Adlercreutz och uppmanade honom att skyndsamt handla. Därigenom föranledde han, enligt Adlercreutz' egen uppgift, dennes beslut att 13 mars 1809 arrestera konungen, sex dagar efter det västra armén i Karlstad utfärdat sitt manifest och börjat marschen mot Stockholm, hvilken varade 8--22 mars. Oaktadt proklamationen om sammankallandet af "rikets fäder och stiftare" beslöto Adlersparre och A. under dessa dagar att låta trupperna utropa hertig Karl till konung. Detta beslut, som gick om intet genom kårchefernas motstånd, gaf sedan anledning till många skarpa beskyllningar mot dessa "1809 års män", särskildt mot A. under dennes senare politiska bana.

Den 1809 samlade riksdagen hälsade den värmländska fördelningens officerare som fäderneslandets befriare och uttalade för dem sin tacksamhet genom en stor deputation under landtmarskalkens, Mikael Anckarsvärds, ordförandeskap. Af den nyvalde konungen utnämndes A. till öfverstelöjtnant i armén och 1810 till öfverste för Närkes regemente. Såväl af sin förre fiende, kronprinsen Karl August, som af den sedermera valde kronprinsen, Karl Johan, omfattades han med synnerlig nåd, så att man i den unge öfversten trodde sig se en blifvande innehafvare af de högsta poster i riket. Men hans motvilja för den af Karl Johan följda politiken att med Ryssland gå mot Napoleon, utan att ens först ha gjort sig försäkrad om den utlofvade ersättningen för Finland, vållade ett tvärt slut på hans militära bana. Sedan A. med sitt regemente kommit öfver till Tyskland, lade han ej band på sitt missnöje, och 4 juli 1813 aflät han till kronprinsen-befälhafvaren en skrifvelse, i hvilken han nästan hotfullt klandrar dennes politik, såsom mera tjänande Rysslands intressen än Sveriges. Karl Johan svarade endast med en befallning till A. att taga afsked och resa hem. A. lydde och tillbragte därefter flere år i familjelifvets lugn, endast sysselsatt med jordbruk, bergsbruk och andra enskilda affärer, till dess han i sin gamle faders sällskap infann sig vid 1817 års riksdag, och därmed började den nära femtioåriga politiska bana, som mer än allt annat gjort hans namn märkvärdigt i vår historia. "Riddarhusoppositionen" under riddarhusets sista skede, 1809--66, har få namn, som kunna mäta sig med A:s. Dennes parlamentariska historia sammanhänger i synnerhet med riksdagarna 1823, 1828 och 1840.

Redan vid sitt första uppträdande möttes A. på ett sätt, som nogsamt visade hvilken betydenhet regeringen tillerkände honom. Mot hans yrkanden om framläggande af en "styrelseplan", hans klander af finansförvaltningen, af anslagsfordringarna o. s. v. uppträdde regeringens främste män. Sådana ord som A:s hade under då varande regim ännu icke blifvit hörda i riksförsamlingen. För att afvärja olägenheten af hans dundrande anfall vid den följande riksdagen hade Karl Johan låtit anbefalla åtal mot honom "för majestätsbrott", därför att A. i en klagoskrift öfver förment olagligt kasserande af ett par ryttarebyxor kallat några styrelseåtgärder "lands-fördärfliga". Åklagaren yrkade å A. lifvets förlust, men vederbörande måste vid närmare besinning låta åtalet falla. Med martyrglorian från detta åtal och högt uppburen af oppositionspressen (tidningen "Argus"), kom A. till 1823 års riksdag, återtagande sitt förra tema under större sensation än någonsin. Under anförande af män som Baltzar von Platen och G. af Wetterstedt sökte regeringspartiet förmå riddarhuset att ej allenast vägra remiss till utskott, utan äfven ur protokollet utesluta en motion om anslags-nedsättningar, i hvilken A. med bjärta färger skildrat nöden i landet. Men efter ett lysande anförande, glanspunkten i hela hans parlamentariska lif, och med understöd af framstående talare på motsidan, segrade A. vid omröstningen. Det var detta märkliga uppträde, som af Lars Hierta skildras såsom för honom politiskt väckande och bestämmande för hans lefnadsriktning. A. valdes till medlem af den statsrevision, som skulle sammanträda 1827, och spelade fortfarande under hela riksdagen en betydande roll. Efter riksdagens slut uppträdde han som politisk skriftställare och yrkade såväl i offentligt tryck som i en till justitieombudsmannen ingifven skrift och, senare, till statsrevisionens protokoll, att "lagstridiga befallningar ej få åtlydas". Han ville nämligen, att åtal skulle anställas både mot de tjänstemän, som på grund af en statssekreterares befallning vägrat honom utbekommande af offentliga handlingar angående "skeppshandeln", och mot statskontoret, som efter kungl. befallning utbetalt en liten "fond", hvilken riksdagen anvisat till riksgäldskontoret. Ehuru denna hans sats icke vann erkännande, torde dock själfva striden därom icke hafva varit utan sin betydelse för de konstitutionella budens bringande till lif i både regeringens och folkets medvetande.

Vid början af riksdagen 1828 var A. en så fruktad motståndare till regeringen, att det misstänktes, att denna skulle kunna bli slagen och en ny regering danas under hans auspicier. En "oppositionsklubb" bildades under namn af "anckarsvärdska klubben", och i A:s salonger träffades riksdagsvärlden. Men hans egenskaper voro ej ledarens, och under denna riksdag kunde regeringen med allt större säkerhet räkna på majoritet å riddarhuset. Efter många lysande talare-scener, hvilka väl ökade hans popularitet i landet, men ej hans inflytande på ärendenas gång, tog sig A. slutligen af riksdagens beslut att pålägga rote- och rusthållare en extra afgift -- hvilket beslut han i bittra ord karakteriserade som olagligt -- anledning att återlämna sin riddarhuspollett och öfvergifva riksdagen (26 okt. 1829). Detta var hans sista "stora scen" på riddarhuset, allt intill 1840. Den mellanliggande riksdagen bevistade han endast då och då som åhörare på läktaren. -- Under 1830-talet tog han däremot liflig del i det politiska skriftställeriet