Sida 644
Antiseptik, konsten att hindra förruttnelse
stiftades i okt. 1879, häftiga riksdagsdebatter och hundratals pamfletter buro vittne om upphetsningen. Antisemit-kongresser höllos tid efter annan från 1881. När antisemiterna s. å. skulle politiskt organisera sig, inträffade likväl en splittring mellan de konservative, som under ledning af Liebermann v. Sonnenberg grundade Deutscher volksverein, och de rasmotsatsen starkt betonande radikale, hvilka samlade sig till Socialer reichsverein, med E. Henrici som ledare. En återförening skedde på en kongress i Kassel 1886, men den då bildade Deutsche antisemitische vereinigung sprängdes redan 1889 i flera fraktioner. Under den ständiga agitationen hade rörelsen i flera landsdelar -- särskildt i Hessen -- trängt ned till massorna, och 1892 nådde upphetsningen sin höjdpunkt, till stor del i följd af äfventyraren rektor H. Ahlwardts våldsamt agitatoriska verksamhet. Ahlwardt invaldes i riksdagen och vann understöd hos de konservative, men fördärfvade sin sak genom att framställa grundlösa anklagelser mot sina motståndare och uppkallade genom sin våldsamhet själfve Stöcker till motstånd. Vid riksdagsmannavalen 1893 samlade emellertid antisemiterna ej mindre än 260,000 röster (mot 47,500 år 1890) och insatte 16 deputerade i riksdagen. De förlorade dock snart, genom Ahlwardts och andras våldsamma uppträdande, det stöd de en tid åtnjutit från andra partier. De antisemitiske konservatives ledare, baron von Hammerstein, måste som öfverbevisad om svindelaffärer lämna det politiska lifvet. Antisemiterna ledo äfven afbräck genom "de kristne socialisternas" nedgång i inflytande och Stöckers aflägsnande först från ställningen som hofpredikant och sedan från det konservativa partiet. Vid valen 1898 steg visserligen deras röstetal till 284,000, men de valde deputeradenas antal sjönk till 12. Utom genom isoleringen från andra partier, försvagades antisemiternas inflytande genom ständigt fortgående inre söndring och de föga aktningsvärde ledarnas äfventyrligt demagogiska skaplynne. Den politiska antisemitismen är nu i Tyskland stadd i afgjord återgång, hvarom särskildt deras nederlag vid riksdagsvalen 1903 vittna. -- I Österrike har den antisemitiska rörelsen haft ungefär samma utvecklingsgång som i Tyskland. De judiske kapitalisterna angrepos i broschyrer, och det ultra-klerikala "kristligt-sociala" partiet vände sig i de små jordegarnas intresse mot den kosmopolitiska finansvärlden. 1882 bildades i Wien två antisemitiska förbund, 1891 sammanslöto sig de olikartade antisemitiska elementen till ett parti under ledning af furst Alois v. Liechtenstein och lyckades vid valen s. å. i riksrådet insätta 15 deputerade. 1895 segrade antisemiterna vid de kommunala valen i Wien; deras nye ledare, den "kristligt-sociale" d:r K. Lueger valdes till borgmästare, och trots regeringens ingripande, hvarigenom municipalrådet upplöstes och bekräftelse vägrades på Luegers val, hafva antisemiterna sedan alltjämt bibehållit sin makt öfver Wiens municipalstyrelse. 1896 blefvo de äfven för en tid härskande i Nedre Österrikes landtdag, där de ännu alltjämt äro ganska mäktiga. Bland partiets ledare märktes äfven den radikale tyske nationalisten G. v. Schönerer. Vid valen 1897 insattes 28 "kristligt-sociala" och 5 af Schönerers anhängare i riksrådet; den senare gruppen steg vid 1901 års val till 21, medan de af Lueger ledde "kristligt-sociales" antal nedgick till 23. Ehuru Lueger ständigt omvalts till borgmästare i Wien, har dock inom riksrådet det antisemitiska inflytandet på sista tiden i det hela aftagit. I Ungern nådde den antisemitiska rörelsen sin kulmen med Tisza-Eszlar-rättegången (1882), men lade sig småningom efter den snöpliga utgången af denna sensationella process. Antisemitismen i Frankrike tog sig kraftigt uttryck i E. Drumonts "La France juive" (1886), en med skandalösa detaljer kryddad framställning af det ekonomiska lifvets korruption i Frankrike under judiskt inflytande. Liksom andra missnöjda slöt sig Drumont till boulangismen, och efter dess fall framträdde antisemitismen som en själfständig politisk rörelse med Drumonts 1892 grundade tidning "Libre parole" som organ. Panamaskandalen, i hvilken åtskilliga judar voro invecklade, gjorde folkstämningen beredd att sätta tro till antisemiternas anklagelser, och sitt kraftigaste uttryck fick rörelsen i den ryktbara Dreyfus-affären (börjad 1894). Antisemiternas förbindelser med legitimistiska konspiratörer kommo till synes vid det misslyckade statskuppsförsöket 1899, då det antisemitiska förbundets sekreterare, Jules Guérin, belägrades i förbundets lokal vid Rue Chabrol. Antisemiterna ha haft sin andel i nationalistpartiets bildande, men mött afgjordt motstånd hos republikaner och socialister samt numera förlorat det mesta af sitt inflytande, äfven i Algeriet, där förut flere antisemiter valts till riksdagsmän och erhållit viktiga ämbeten. Om förföljelserna mot de ryske och rumäniske judarna se Judar, Rumänien och Ryssland.
Litt.: Stöcker, "Das möderne judenthum in Deutschland" (1880); Treitschke, "Ein wort über unser judenthum" (1880); Mommsen, "Auch ein wort über unser judenthum" (1881); Liebermann v. Sonnenberg, "Beiträge zur geschichte der antisemitischen bewegung" (1885); Nathan, "Derprozess von Tisza-Eszlar" (1892); Nitti, "Catholic socialism" (1895). Bland sammanfattande studier märkas A. Leroy-Beaulieu, "Israël chez les nations" (1893), och B. Lazare, "L'antisemitisme, son histoire et ses causes" (1894). En bibliografisk förteckning öfver den oerhördt rika broschyrlitteraturen i judefrågan under åren 1875--84 utgafs 1885 af Joseph Jacobs. V. S-G.
Antisepsin (af grek. anti, emot, och sepsis, förruttnelse), farm. Med detta namn betecknas i handeln ett bromderivat af antifebrin, hvilket fått någon användning såsom läkemedel (i dos af 0,1 gr.) på ungefär samma sätt som antifebrin. Kallas äfven asepsin. S. J-N.
Antiseptica (lat.), farm. Se Antiseptiska medel.
Antisepticum (lat.), antiseptiskt medel.
Antiseptik (af grek. anti, emot, och sepsis, förruttnelse), konsten att hindra förruttnelse. Så länge kirurgi funnits till, har man iakttagit, att varbildning, suppuration, i sår utgör en af de svåraste tillstötande omständigheter,emedan den alltid förhindrar en omedelbar läkning samt ofta åstadkommer feber hos patienterna, "sårfeber", och ej sällan, genom blodförgiftning, dödlig utgång. Man var förr så oförmögen att hindra denna varbildning, att man vande sig att anse den såsom en naturlig process, och man tröstade sig, om varet endast såg någorlunda "friskt" ut och icke luktade alltför afskyvärdt. Sårfebern
Källa: Project Runeberg ·
