Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

en kort, svart eller violett rock och en liten krage, liknande våra svenska prästkragar, samt en egendomlig anordning af håret. Jfr Abba. (J. HDR.)

Abbé***, d. v. s. Abbé trois étoiles [-tråas etåa'll], fr., pseudonym för franske romanförfattaren Leclerq.

Abbedissa (se fig. sp. 20), föreståndarinna i ett nunnekloster, i makt och värdighet ungefär motsvarande en abbot; kan liksom abboten ålägga sina underordnade bestraffningar, men får ej utöfva någon egentligt prästerlig förrättning. Ännu efter reformationen tilldelades i några protestantiska land denna titel åt föreståndarinnorna för vissa af sekulariserade kloster uppkomna försörjningsstiftelser för ogifta adliga fruntimmer. Så t. ex. var den svenska prinsessan Sofia Albertina abbedissa i Quedlinburg i Tyskland. Jfr Abbot. (J. HDR.)

Abbekås. Se Abekås.

Abbellimento (it.), mus., prydnad, fioritur.

Abbema, Wilhelm von, tysk kopparstickare och raderare, f. 1812 i Krefeld, d. i Düsseldorf 1889, graverade i synnerhet landskap.

Abbeokuta (Abeokuta), hufvudstad i Egba-riket, vid floden Ogun, som utfaller på Slafkusten, anlades 1825 - sedan det gamla riket Jarriba störtats af fellata - af egba, en af stammarna i detta negerrike. Från Liberia återvändande befriade egba ditförde kristendomen, och f. n. arbeta där två engelska och ett amerikanskt missionssällskap. A. har öfver 100.000 inv. Järnväg till kusten (Lagos).

Abbeska apparaten. Se Abbe och Belysningsapparat.

Abbeville [abvi'll]. 1. Förr befäst stad i Frankrike, dep. Somme, vid floden Somme. 20,309 inv. (1901). Liflig handel. Klädes- och bomullsfabriker. En del fornlämningar, påträffade bland gruslagren i trakten, hafva varit af stor vikt för den arkeologiska antropologien. A. hade före nantesiska ediktets upphäfvande (1685) omkr. 40,000 inv. till följd af sin betydande ylleindustri och handel. - 2. Distrikt i Syd-Carolina, Förenta staterna, med omkr. 50,000 inv. och en hufvudstad af samma namn.

Abbiategrasso l. Abbiagrasso, befäst stad i Italien, Lombardiet, prov. Milano. 12,270 inv. (1902). Sidenspinnerier och risodling. Den frejdade riddaren Bayard dog där 1524.

Abborfors, by vid västligaste grenen af Kymmene älf, 16 km. öster om Lovisa stad. Var till 1809 gränsort mellan Sverige och Ryssland. Här fanns ett gränspostkontor och gränstull samt en gränsvakt af svenska och ryska trupper. Bekant är den löjliga tvistefråga mellan de båda grannrikena, till hvilken Abborfors bro en gång gaf anledning, i det konung Gustaf IV Adolf yrkade, att bron skulle till hela sin längd öfverstrykas med de svenska färgerna, oaktadt gränsen gick midt öfver densamma.

Abborre l. Aborre, Perca fluvialilis Lin., zool., en af våra allmännaste fiskar. Den tillhör fam. Perciformis, bland de taggfeniga fiskarna, Acanthopterygii. Kroppsformen är aflångt oval, från sidorna något hoptryckt. Fjällen äro medelstora, med starkt tandad rand. Gällocket har baktill en tagg. Kinderna äro fjälliga, men öfre delen af hufvudet naken. Första ryggfenan har 13-15 strålar. Kardlikt ställda, små, jämnstora tänder finnas på mellankäksben, underkäk, plogben och gomben. Abborren förekommer i färskvatten i hela Europa, det ryska Asien och i norra Amerika. Äfven i inre hafsvikar lefver abborren tämligen allmänt, helst där någon å eller bäck faller ut, så att vattnet är mindre salt; och i Östersjön träffas han ända ute vid yttre hafsbandet, om också sparsamt. I djupt och klart vatten trifves han bäst, särdeles vid bergiga, bråddjupa stränder, eller där vassen växer på ren, sandig eller stenig botten, eller i friska strömdrag; dock ser man honom äfven ofta i grunda sjöar med lerig eller öfvervuxen botten. Efter vattnets och ännu mera efter bottnens färg och beskaffenhet rättar abborren, liksom alla andra fiskar, sin för öfrigt välbekanta, grön- eller grågula färg, mörkare upptill, en svart fläck på slutet af första ryggfenan och 5-6 mörkare tvärband på kroppen. Undersidan af kroppen är blekgrå och alla fenor på denna sida mer eller mindre röda. Mera obestämd är teckningen på yngre individer och på dem, som lefva i grumliga eller gräsfyllda, grunda vatten. Lifligast är hans färgteckning, där han lefver i klart vatten vid steniga stränder. Under lektiden (april-midsommar), liksom när han stimmar vid midsommartiden - då man ser honom söka grunden, där han jagar småfisk och insekter - bär han sin högtidsdräkt af den renaste färgen. Till sitt lefnadssätt är abborren efter sina förhållanden en bland de mest utvecklade roffiskar. Vanligen står han lugn i djupet, väntande sitt rof; men när detta kommit honom inom håll, skjuter han fram pilsnabbt. Genom detta hans sätt att gripa sitt rof känner man vid metet lätt igen hans napp, då flötet med fart drages ner. De tider, då han nappar bäst, och då abborrmetet är ett ofta rätt lönande och mycket omtyckt tidsfördrif, äro morgnar och aftnar under sommarmånaderna. Förmånligast anses augustimorgnar vid soluppgången, helst under mulen himmel och vid sakta blåst. Då söker man honom säkrast i vasskanten eller vid bråddjup och grund. Man kan med konst göra ett grund att locka honom till genom att nedsänka en hop stenar, grenar och ris. Till agn kan man nyttja metmask, fiskyngel, små elritsor, ostbitar o. d. Abborren fångas äfven på flere andra sätt, såsom med mjärdar, långref, nät och not. Han tål att länge förvaras i sump. I synnerhet saltsjö-abborren är allmänt ansedd såsom en af de läckraste och sundaste fiskar. Af skinnet göra lapparna ett utmärkt lim. Till sin storlek växlar abborren naturligtvis i första rummet efter åldern; men i smärre och grundare vatten blir han aldrig så stor som i de större och djupare vattnen. Väl hör man, i synnerhet från de norra landskapen, talas om abborrar af omkr. 2 kg. vikt; men de aborrar man vanligen kallar stora och anser vara de bästa hafva en vikt af 1 à 1 1/2 kg. En på några ställen förekommande egendomlig form med högre kropp har man kallat rud-abborre.