Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

den skala, som angifver alkoholhalten i volymprocent, finnes på de nya svenska spritprofvarna en annan skala, på hvilken sprithalten angifves i s. k. grader, i nära öfverensstämmelse med det förra på äldre brännvinsprofvare nyttjade graderingssättet. Graderna på denna skala äro till antalet 24; 6° svara mot 49 procent eller en blandning af nära nog lika volymer sprit och vatten, och 24° mot 94 procent, d. v. s. nästan vattenfri alkohol. Tillskottet i sprithalt för hvarje grad på denna skala är följaktligen 2 1/2 procent. - Spritprofvarens gradering är utförd vid en temperatur af + 15°. När instrumentet nyttjas för att undersöka sprithalten i en blandning vid någon annan temperatur, måste således en korrektion anbringas på det aflästa talet. - Man har äfven konstruerat alkoholometrar, af hvilka sprithalten angifves i procent af blandningens vikt, men dessa synas ej hafva vunnit någon vidsträcktare användning. R. R.*

Alkoholometri, fys., mätning af en vätskas alkoholhalt; läran om sådana mätningar. Se Alkohol och Alkoholometer.

Alkoholsjukdom. Se Alkoholism.

Alkoran. Se Koran.

Alkov (fr. alcôve, sp. alcoba, af arab. alkobba, "hvalf", hvälfdt sidorum), i arabiska och moriska byggnader en hvälfd och af sängplats upptagen nisch; i moderna byggnader en i sofrummet (med lättare väggar) gjord afdelning för sängens plats. (I. G. C.)

Alksläktet. Se Alca.

Alkufvan. Se Karpfiskar.

Alkuin (Alcuin, Alcuinus), Karl den stores förtrogne rådgifvare och en af sin tids lärdaste män, föddes omkr. år 735 i Northumbria och tillhörde en ädel angelsachsisk släkt. Död 804. Han bestämdes tidigt för det andliga ståndet och fick en utmärkt undervisning i Yorks berömda domskola, hvars ledning han sedermera (766) öfvertog. På Karl den stores enträgna uppmaning slog han sig, jämte flera af sina lärjungar, ned i det frankiska riket (782) och utvecklade där en utomordentligt fruktbärande verksamhet för bildningens och folkupplysningens höjande. Under den första tiden vistades han vid det frankiska hofvet och meddelade där undervisning åt Karl och dennes söner, på samma gång som han ledde och reformerade hofskolan (schola palatina) och i alla större städer rundt omkring inrättade högre och lägre skolor. Efter ett par års uppehåll i England drog han sig år 796 undan till klostret i Tours, hvars skola under hans ledning höjdes till en verklig mönsterskola och ett vetenskapernas hufvudsäte. Kring hans mäktiga personlighet sluter sig den s. k. karolingiska renässansen. Han deltog på ett afgörande sätt i flera af sin tids teologiska strider, t. ex. bildstriden och den adoptianska striden. Ehuru med tvekan tilläggas honom de s. k. Libri carolini, i hvilka den frankiska kyrkans mera moderata uppfattning af bildfrågan utförligt motiveras. A. författade äfven ett stort antal andra skrifter, bl. a. tre böcker öfver treenigheten och en lefnadsteckning öfver den helige Willibrord, samt efterlämnade en mängd bref, som äro af värde för kännedomen om den karolingiska kulturståndpunkten. Hans samlade verk äro utgifna i Mignes "Patrologia". Se K. Werner, "Alkuin und sein jahrhundert" (2:a uppl. 1881), och West. "Alcuin and the christian schools" (1892). J. HDR.

Alkussan, zool., ett fisksläkte. Se Ålkussan.

Alkyl, kem., kolväterest i den alifatiska serien. Namnet kommer däraf att sådana rester i alkoholer förekomma bundna vid hydroxyl.

Alkyone, grek. myt. Se Halkyone.

Alkärr, landtbr., sidländ trakt, bevuxen med klibbal (Alnus glutinosa L.). Sådana marker hafva vanligen en djup, godartad mylla. Jfr Mosse. J. A.*

All., i naturvetenskapliga namn förkortning for Carlo Allioni (en italiensk botanist, f. 1725, d. 1804).

Alla breve (it.), "på förkortadt sätt", mus., en beteckning för att i 4/4-takt de större notvalörerna skola utföras såsom närmast mindre, d. v. s. hela såsom halfva och halfva såsom fjärdedelar. Kallas äfven någon gång alla cappella (d. v. s. i gammal kyrkomusikstil). Allabreve-takt betecknas med [bild] på linjesystemet.

Alla cappella (it.), mus. Se Alla breve.

Allagit, miner., en blandning af flera mineral med öfvervägande mangankisel (rhodonit).

Allah (arab.), "den tillbedjansvärde", den muhammedanska religionens högsta namn på Gud. Guds olika egenskaper äro enligt Muhammed till antalet 99 och hafva särskilda namn. Ordet Allah är det hundrade och sista namnet och innefattar alla de öfriga egenskaperna hos Gud.

Allahabad [äl*h*bä'd]. 1. Provins (division) i Nordvästprovinserna i Indien. Det genomflytes af Ganges och Djumna. 44,714 kvkm. 5,535,803 inv. (1901). Landet kom 1801 i engelsmännens händer. Det utgör en af Indiens fruktbaraste och mest befolkade delar. Dess produkter äro bomull, salt, indigo, socker och ris. - 2. Hufvudstad i Nordvästprovinserna och i nämnda provins. 175,748 inv. (1901). Dess läge vid Djumnas sammanflöde med Ganges, hinduernas heligaste flod, ditlockar årligen tusentals pilgrimer, som taga det af deras religion påbjudna reningsbadet. A. utgör föreningspunkten i det stora järnvägs-system, som förenar Bengalen med det mellersta Indien och Bombay. Dess handel är därför i ständig tillväxt. Det af Akbar uppförda ståtliga palatset kvarstår ännu delvis och nyttjas af engelsmännen till arsenal. Staden fick 1887 ett universitet (endast examensanstalt) för Nordvästprovinserna och har en högre läroanstalt, Muir central college.

Alla helgons dag, egentl. en romersk-katolsk fest, firad till minne af alla helgon och martyrer, i synnerhet sådana, som ej fått någon särskild minnesdag åt sig bestämd. Dess ursprung är höljdt i dunkel, men år 835 infördes festen genom Gregorius IV:s tillskyndelse af Ludvig den fromme i frankiska kyrkan och förlades till 1 november. Såsom en hufvudfest för katolska kyrkans helgonfirande vann den hastigt erkännande. Luther påyrkade dess afskaffande. I svenska kyrkan fortlefver minnet af denna fest i den s. k. allhelgonadagen, hvilken firas 1 nov., om denna är söndag, men eljest på näst därefter följande söndag. J. HDR.

Allain-Targé [alä' tar*e], François Henri René, fransk politiker, f. 1832 i Angers, var 1861-64 kejserlige prokuratorns i Angers biträde, men arbetade sedermera i oppositionspressen i Paris och uppsatte 1868 i förening med Gambetta m. fl. tidskriften "Revue politique", som efter några månader förbjöds. Efter septemberrevolutionen 1870 utnänmdes han till prefekt och tjänstgjorde äfven en tid som kommissarie vid hären. Efter Paris' kapitulation