Sida 369
Almquist (ej Almqvist), släkt från Almunge socken
"Abdo-'l-wáhid, history of the Almohades" (1847). H. A.
Almonacid, by i spanska prov. Toledo i Nya Kastilien, vid Tajo. Bekant genom fransmännens seger öfver spanjorerna 11 aug. 1809.
Almondbury [å'm*nbri], fabriksstad i engelska grefsk. York, West Riding, vid floden Calder, 3 km. s. ö. om Huddersfield. 16,000 inv. Yllefabriker. A. anses af några författare vara det af Antoninus nämnda Campodunum. Det var under sachsarnas tid säte för konungarna i Northumbria.
Almonde, Phillip van, holländsk amiral, f. 1644, d. 1711, utmärkte sig under Ruyters öfverbefäl som skeppskapten på "Dordrecht" i det berömda "fyra-dagars-slaget" mot engelsmännen 11-14 juni 1666 samt under striden i Solesbay 7 juni 1672, då han med sitt skepp "Wassenaer" räddade Ruyter undan de fientliga brännarna. Efter Ruyters död, 1676, utsändes A. för att hemföra den holländska flottan och Ruyters lik från Neapel. 1677 blef han vice-amiral, deltog i förbund med danskarna under Juel i den oafgjorda sjöstriden med svenskarna vid Rügen (25 maj) och under Tromps befäl i det för svenskarna olyckliga slaget vid Öland (1 juni). Han förde 1688 befäl öfver den flotta, som öfverförde Vilhelm af Oranien till England, och blef 1691 högste befälhafvare öfver den holländska flottan. I slaget vid La Hogue (29 maj 1692) bidrog han på ett afgörande sätt till den förenade engelsk-holländska flottans seger öfver den franska, och under de följande åren oroade han med en engelsk-holländsk flotta hamnarna på Frankrikes och Spaniens atlantiska kuster. 1700 sändes A. åter till Östersjön, instängde i förening med en engelsk flotta den danska vid Köpenhamn och möjliggjorde därigenom Karl XII:s landstigning på Själland. Sedan spanska arfföljdskriget utbrutit, kryssade han i förbindelse med den engelska flottan utanför Spaniens och Portugals kuster. Hans mest lysande bragd under dessa år var eröfringen (i förbund med den engelske amiralen Rooke) af den spanska "silfverflottan" i Vigo-bukten 1702, hvarvid ett ofantligt rikt byte blef taget. 1705 intog A. för Karls af Österrike räkning de spanska hamnarna vid Atlantiska hafvet. Kort därpå tog han på grund af tilltagande döfhet afsked och tillbragte sina sista år i stillhet på sitt landtgods nära Leiden. En vacker minnesvård öfver A. finnes upprest i Katarinakyrkan i hans födelsestad, Brielle. V. S-G.
Almonte, Juan Nepomuceno, mexikansk statsman, f. 1804, d. 1869 (troligen oäkta son af prästen och revolutionsledaren Morelos),var 1824-28 anställd vid mexikanska legationen i London, blef efter sin återkomst medlem af kongressen, var flere gånger krigsminister, sändebud i Washington från 1840 till krigsutbrottet 1846 samt deltog under Santa Anna i fälttågen mot Texas (1835) och Förenta staterna (1847). Såsom sändebud i Paris (fr. 1857) verkade han där till förmån för den klerikale pretendenten Miramon och afsattes därför 1861 af Juarez. A. nyttjade nu sitt inflytande för att framkalla europeisk intervention i Mexico och föreställde Napoleon III, att många af hans landsmän med glädje skulle se Mexico förvandladt till en monarki. 1862 åtföljde A. den franska expeditionen till Mexico och blef, sedan fransmännen intågat i Mexicos hufvudstad 1863, satt i spetsen för "regentskapet i mexikanska kejsardömet". Af kejsar Maximilian blef han 1864 utnämnd till riksföreståndare och kort därpå till "rikets stormarskalk". Efter kejsardömets fall bosatte han sig i Paris.
Almoravider (sp. almoravides, af arab. al-murabitin, marabuter, jfr Marbut), arabisk sekt och dynasti i nordvästra Afrika och Spanien. Sekten stiftades (omkr. 1040) af Abdallah ibn-Jasin (d. 1058), som med svärdet utbredde islam i dess ytligaste och mest fanatiska form bland berberstammarna mellan Algeriet och Senegal. Hans verk fortsattes af hans härförare Abu-bekr (d. 1087) och dennes kusin Jusuf ibn-Tasjfin ("emir" 1061-1106), hvilken grundlade staden Marokko (1062); men den egentliga ledaren var den sköna och kraftiga Zeinab, Abu-bekrs och sedan Jusufs hustru, hvilken betydligt utvidgade sektens makt. Kallad till hjälp af den abbadidiske kalifen El-mutamid i Sevilla mot Alfons VI af Kastilien, öfvergick Jusuf till Spanien och slog denne (1086) i den blodiga striden vid Zallaca (nära Badajoz). Ehuru han högtidligt lofvat att låta de många muhammedanske "kaliferna" och "emirerna" i Spanien behålla sina besittningar och för egen del fordrat blott kuststräckan Algeciras, vände han sig vid en ny anmodan om hjälp (1090) i främsta rummet mot dessa sina trosförvanter samt eröfrade efter hand Granada, Malaga, Cordoba och Sevilla (1091), Badajoz (1094) och slutligen äfven Zaragoza (1110), hvarmed hela det muhammedanska Spanien fallit i almoravidernas händer. Det var under dessa strider som almoraviderna tillfogade Spaniens nationalhjälte, den samvetslöse äfventyraren Cid, det kännbara nederlag, som vållade hans död. Men redan under Jusufs söner Ali (d. 1143) och Tasjfin (d. 1145) började det almoravidiska väldet sönderfalla, Alfons I af Aragonien eröfrade Zaragoza (1118), i Afrika slöt sig den ena provinsen efter den andra till den nya sekten almohaderna, och vid underrättelsen härom reste sig flerstädes morerna i Spanien mot almoravidernas förtryck. Snart öfvergingo den almohadiske kalifen Abd-el-mumins trupper Gibraltars sund och intogo Jerez och Cadiz (1145) samt,Sevilla (1147). Samtidigt eröfrade Alfons VII af Kastilien provinsen Almeria, hvilken han dock sedan måste uppgifva till Abd-el-mumin (1154), och s. å. föll almoravidernas sista fäste, Granada, i almohadernas våld. Se litteraturhänvisningen i art. Almohader samt Dozy, "Histoire des musulmans d'Espagne" (4 bd 1861, 2:a uppl. 1881). H. A.
Almosa. Se Allmosa.
Almquist (ej Almqvist), en från Almunge socken, Uppland, härstammande släkt, af hvilken flera medlemmar intagit bemärkta platser inom vetenskapen, litteraturen och förvaltningen. Namnet A. (efter hemsocknen) togs af Abraham A. (f. 1699, d. 1760), kyrkoherde i Täby, hvilkens son Erik Jonas A. (se A. 1), teol. professor i Upsala, blef fader till biskop Erik Abraham A. (se A. 2), krigskommissarien Karl Gustaf A. (f. 1768, d. 1846) och professor Jonas Ulrik A. (f. 1778, d. 1823), prästeståndets sekreterare 1809-23. Af biskop A:s tolf barn må nämnas Erik A. (f. 1802, d. 1874), lektor i Härnösand, Karl Jonas A. (f. 1804, d. 1844), teol. professor i Upsala, och Oskar A. (f. 1810, d. 1895), kyrkoherde i Skogs-Tibble, fader till Sigfrid A. (se A. 6) och Ernst A. (se A. 7). Karl Gustafs söner voro den ryktbare författaren Karl Jonas Ludvig A. (se A. 3)
Källa: Project Runeberg ·
