Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

återställa den störda vänskapen mellan England och Turkiet samt vistades 1831--35 som utomordentligt sändebud i Nederländerna och Belgien för att hindra hotande strider mellan flamländska och holländska trupper.

Adak, ö. Se Aleuterna.

Adal l. Adel, öde kustlandskap i östra Afrika, vid den från Aden-viken inträngande Tadjura-viken. Där ligga hamnstäderna Sagallo, Tadjura och Obok på norra samt Djibuti på södra stranden af sistnämnda vik. Området ockuperades redan 1855 af fransmännen, men har först på senare tiden fått någon betydelse såsom hamnområde åt Abessinien. Den franska koloniens areal är 120,000 kvkm. med en folkmängd, som skattas olika, från 50,000 till 200,000. Invånarna (adail, plur. af folknamnet adeli), tillhöra en gren af stammen danakil och äro fanatiska muhammedaner, J. F. N.

Adalbero, ärkebiskop af Hamburg-Bremen 1123-- 48, verkade ifrigt för att återföra Norden under beroende af detta ärkesäte och vann slutligen 1133 påfven Innocentius II för sin sak. Hans sträfvanden misslyckades dock genom ihärdigt motstånd från ärkebiskop Asser i Lund, som 1134 lyckades få den nordiska kyrkoprovinsens oberoende af Hamburg-Bremen bekräftadt.

Adalbert l. Adelbert, Magdeburgs förste ärkebiskop 968--981. Efter all sannolikhet är han författare till en värdefull källa för sin tids historia, nämligen fortsättningen af Reginos Krönika (907--967). Han arbetade outtröttligt för den kristna lärans utbredning bland venderna. Död 981. J. HDR.

Adalbert af Prag, helgon, preussarnas apostel, hette egentligen Wojtech. Han föddes omkr. 950 i Prag, där han blef biskop 983. Missnöjd med böhmarna, begaf han sig dock till Italien, där han ingick i kloster. Senare drog han ut på missionsresor. Under en sådan blef han 997 mördad af de hedniske preussarna. (J. HDR.)

Adalbert, ärkebiskop af Hamburg-Bremen, föddes omkr. år 1000 inom en förnäm sachsisk familj, blef i mycket unga år domherre och senare domprost i Halberstadt samt invigdes år 1043 eller 1045 till ärkebiskop af Hamburg-Bremen. Den genom sedlig renhet och lysande begåfning utmärkte mannen inlade stora förtjänster om Nordens kristnande. Till Sverige sände han icke mindre än sex vigda biskopar. Efter en hård strid med konung Sven Estridsson i Danmark fördes detta lands kyrkliga organisation väsentligen framåt. Bland venderna tog missionsverket kraftig fart genom A:s tillskyndelse, och ända till Finmarken, Orkenöarna, Island och Grönland sträckte sig hans missionsnit. Men med den brinnande kärleken till sitt stift och dess kyrkliga utbildning förenade A. en till det fantastiska gränsande själfförhäfvelse och äregirighet, som kom honom att sträcka sina maktanspråk högre än någon annan af Hamburgs metropoliter. Af kejsar Henrik III erbjuden Roms påfvestol, afböjde han detta förslag och drömde i stället om upprättandet af ett nordiskt patriarkat, som kunde mäta sig med själfva Rom. Denna plan, med hvilken han mötte de nationellt kyrkliga sträfvandena i Norden, hvilka i den danske Sven Estridsson hade sin främste målsman, var under flera år föremål för allvarliga förhandlingar, som emellertid afbrötos genom påfven Leo IX:s och kejsar Henriks död. Efter förlusten af kejsarens mäktiga skydd led A. hårda förödmjukelser och hans stift en kännbar skada genom strider med de sachsiske hertigarna, billungarna. Men då A. jämte den asketiske biskop Hanno af Köln blifvit förmyndare för den unge Henrik IV, svingade han sig inom kort upp till Tysklands mäktigaste man. Äfven sedan Henrik 1065 förklarats myndig, förblef A:s inflytande oförminskadt, tills rikets furstar med tvenne biskopar i spetsen tvungo kejsaren att aflägsna A. från hofvet. Denne genomlefde därefter de sorgligaste åren af sitt lif. Det vendiska missionsverket tillintetgjordes genom en hednisk reaktion; Hamburgs provins ödelades, och Bremens besittningar förskingrades, missionsverket i Sverige och på andra orter gick tillbaka, och i den fortsatta konflikten med billungarna tvingades A. till en skymflig fred. Visserligen återkallades han 1069 till hofvet, och den nordiska patriarkatfrågan blef ånyo aktuell. Men hans kraft var bruten, och i mars 1072 afled den i alla sina förväntningar gäckade mannen, efter att hafva bragt sitt stift i ett olyckligare läge än någonsin. Se Adam af Bremens kyrkohistoria (4:e d.) och E. Aurelius, "Adalbert, ärkebiskop af Hamburg-Bremen" (Kyrkohist. årsskr. 1900). J. HDR.

Adalbert, Henrik Vilhelm, prins af Preussen, son af prins Vilhelm, konung Fredrik Vilhelm III:s yngste broder, f. 1811, d. 1873, bidrog såsom ordförande i riksmarinkommissionen (1848) och såsom öfverbefälhafvare öfver preussiska (1861--71) och nordtyska (1867--71) marinen samt därefter såsom generalinspektör kraftigt till tyska örlogsflottans bildande och utveckling samt inlade stor förtjänst om anläggningen af krigshamnen i Jadebukten. 1882 aftäcktes hans staty i det af honom skapade Wilhelmshaven. -- A. var morganatiskt gift med Therese Elssler (se d. o.).

Adaldag, ärkebiskop i Hamburg och Bremen 937--988, verkade kraftigt för kristendomens utbredning på den jylländska halfön och för det hamburgska ärkestiftets höjande. Han invigde de förste suffraganbiskoparna i Hedeby (Slesvig), Ribe och Aarhus. Under hans tid främjades kristendomen jämväl på de danska öarna samt i Skåne och Sverige. I sina fromma bemödanden understöddes A. verksamt af kejsarna Otto I och Otto II. Den förre äflades i likhet med många följande kejsare att vinna länsherrerätt öfver Danmark. Då dessa försök motverkades af den danske konungen Harald Blåtand, som tillika uppträdde fientligt emot de kristne, uppstodo långvariga strider, hvilka utföllo så, att Harald själf omkr. 960 måste låta döpa sig och medgifva, att kristendomen finge predikas i Danmark. A. hade på sin ålderdom den tillfredsställelsen att se ett nytt biskopsstift upprättas på Fyen och en kristen kyrka uppbyggas i Roskilde af Harald Blåtand, som blef den kristna läran trogen. A. dog 988. (J. HDR.)

Adalhard, abbot i det nordfranska klostret Corbie, d. 826, kusin till Karl den store, deltog en tid i stormansstriderna mot Ludvig den fromme, men blef 821 försonad med kejsaren och fick därefter stort inflytande, hvilket han bl. a. begagnade till förmån för sitt kloster. Därifrån grundlades Nya Corbie (l. Corvey) vid Weser, där Ansgarius blef munk och skolmästare. A. samt hans broder och efterträdare som abbot, Wala, gynnade mycket Ansgarius, som genom den senare inför kejsaren, blef anbefalld som lämplig att åtaga sig den nordiska missionen.