Sida 349
Allmän bevillning, förv., en skatt
billigast. - Allitterationen är af största betydelse för äldre germansk poesi. I fornsachsisk, fornengelsk och fornnorsk-isländsk dikt var den det regelbundna rimmet. Vanligen sammanbundos verserna parvis genom ett allitterationssystem, så att i hvar udda vers två (eller ett) ord - de s. k. bistafvarna - allittererade med ett ord - den s. k. hufvudstafven - i följande jämna vers, t. ex.
Ganga at garðe gullhyrndar kyr (gå på gården gullhornade kor).
Metriska runinskrifter och lagställen (t. ex. land skall med lag byggas) äro de enda bevarade resterna af fornsvensk och forndansk allitterationspoesi; i Sverige blef denna utträngd af slutrimmad vers redan under medeltiden. I nyare tid har allitterationen nyttjats som metriskt medel blott i efterbildningar (t. ex. af Ling och Tegnér) och öfversättningar (t. ex. af Gödecke) af forndikter. Stilistiskt, d. v. s. för att väcka en viss stämning, åstadkomma ett särskildt intryck, användes den i stor utsträckning af skalderna. Modern isländsk diktning använder allitteration jämte rim; i finsk folkdiktning brukar hvar vers innehålla ett par allitterationer. Jfr uppsats af E. Lind i Ups. univ. årsskr. 1881 samt af Å. Munthe i "Ord och bild" 1894.
Allium, Lök, bot. Se Lök och Löksläktet.
Allm., i naturvetenskapliga namn förkortning för Allman.
Allman [ä'lm*n], George James, engelsk zoolog, f. 1812, d. 1898,. var 1855-70 professor i Edinburgh. Han är bekant särskildt för sina arbeten om hydroidpolyperna.
Allmannagjá. Se Almannagjá.
Allmers, Hermann, tysk skald, f. 1821 nära Bremen, förmögen bondson, bildade sig genom naturvetenskapliga och estetiska studier samt en längre italiensk resa, hvarefter han gjorde sin fäderneärfda gård till en medelpunkt för folkbildningssträfvanden. Död 1902. I Marschenbuch (1858; 4:e uppl. 1902) skildrade A. troget naturen och folket i sin hembygd. Hans Dichtungen (1860; 4:e uppl. 1900) ha jämförts med Geibels och Freiligraths. A:s största litterära framgång var Römische schlendertage (1869; 10:e uppl. 1901) med fina iakttagelser öfver italienska folklifvet. Äfven må nämnas hans religiösa diktsamling Fromm und frei (1889).
Allmoge (fnsv. almughi, allmoghi, sammans. af alder, all, och mughi, moghi, mängd; isl. almúgi, almúgr), egentl. folket, menigheten; numera liktydigt med bönder, bondfolk, "gemene man".
Allmogedräkt. Se Nationaldräkt.
Allmogemål. Se Landsmål.
Allmosa (af grek. eleemosyne, medlidande, barmhärtighet), gåfva, som frivilligt gifves åt fattiga eller nödlidande. - Allmosegifvandet har i olika tider ställts i samband med de religiösa plikterna. I buddaismen, som ju förkunnar broderlig kärlek, har gifmildheten alltid varit mycket framträdande. Hos judarna föreskref Mose omtanke om de fattige, och i de sista århundradena f. Kr. vardt allmoseutdelning en hufvudsaklig beståndsdel af gudstjänsterna hos detta folk, hvars hela senare tillvaro vittnar om utveckladt sinne för välgörenhet. Muhammedanismen ålägger hvarje rättrogen att gifva noga reglerade allmosor som offer till Gud. I de första kristna samfunden tog den härskande kärleken till nästan sig uttryck i en osjälfvisk inbördes hjälpsamhet af makalös art och äfven i hjälpsamhet mot hedningarna. Allmosetagarna voro inga tiggare, utan främst bland dem kommo prästerna, som endast på detta sätt kunde aflönas, vidare änkor, sjuklingar o. s. v. Redan hos kyrkofäderna uppkom emellertid den föreställningen, att allmosegifvandet vore en förtjänstfull "god gärning" med makt att utplåna synd. Denna mystiska förmåga utsträcktes under medeltiden äfven till de skänker kyrkan fick, hvadan dessa växte alldeles oerhördt. En ansenlig del af tionden var anslagen till de fattige och utdelades dagligen af prästerna vid kyrkdörrarna, hvarjämte klostren obligatoriskt utöfvade stor välgörenhet. Allt detta främjade högligen tiggeriet.
Allmoseutdelare (mlat. eleemosynarius, fr. aumônier, eng. almoner, jfr Allmosa), urspr. benämning för den medlem af en religiös orden, som hade sig ålagdt att utdela allmosor åt de fattige. Sedermera voro vanligen de katolske furstarnas biktfäder tillika allmoseutdelare. Äfven drottningar, prinsar, prinsessor, prelater och offentliga inrättningar, såsom hospital, lyceer o. d., hade sina särskilda allmoseutdelare. - I Frankrike fanns sedan Frans I:s tid en s k. "stor-allmoseutdelare", Grand aumônier de France, som i sin person förenade flera viktiga befattningar. Han var vanligen kardinal och ansågs som en af rikets och hofvets högste ämbetsmän. Han var kungliga husets biktfader, kunde benåda vissa fångar samt utsåg regementspastorerna, hofpredikanterna, de kunglige slottskaplanerna och t. o. m. professorerna vid Collège de France. Denna värdighet indrogs under revolutionen, men återupplifvades under Napoleon I och Napoleon III. - I England finnes en liknande ämbetsman, Lord high almoner, vanligen en biskop.
Allmän bevillning, förv., en skatt, som riksdagen, efter granskning af statsverkets behof, beviljar särskildt för hvarje år till fyllande af den del af statsbehofven, hvilken af öfriga skatter och statsinkomster lämnas obetäckt (oegentligt kallad "statsbrist"). Skulle riksdagen afslutas, utan att statsregleringen försiggått eller någon ny bevillning till bestämdt belopp blifvit medgifven. skall enligt 109:e § R. F. den förra bevillningen oförändrad fortfara intill nästa riksdag. Är åter den nya bevillningen till beloppet bestämd, men äro kamrarna icke ense om fördelningen, skall med ledning af den gamla bevillningsstadgan en ny utfärdas, men afgifterna ökas eller minskas alltefter den nya bevillningssummans förhållande till den gamla.
Namnet "allmän bevillning" uppkom i midten af 1700-talet, men själfva skatten fanns långt förut. 1680 kallades den "extra ordinarie bevillning", 1699 "kontribution" - en benämning, som åter upptogs i slutet af 1700-talet -, 1734 "försvarshjälp". Från 1670-talet till vår tid möta oss blott tre riksdagar (1693, 1697 och 1731), då allmän kontribution eller bevillning icke beslutades för kommande statsregleringsperiod. Riksdagsbevillningen hade således redan för 200 år sedan vuxit in i Sveriges skattesystem, från att i äldre tider hafva varit medgifven endast vid utomordentliga tillfällen, såsom "krigsgärd", "kröningshjälp" m. m. Ett genomfördt bevillningssystem saknades dock ända till 1810. I en förordning, utfärdad i Bender 1712,
Källa: Project Runeberg ·
