Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

Genom förening med en molekyl klorväte uppstår färgämnet fuksin. Anilinrödt tillverkas numera genom oxidation af anilinolja, antingen med arseniksyra eller med nitrobensol. Det rena färgämnet fuksin bildar gröna och metallglänsande kristaller, hvilka lösas af vatten, som då får en ren och praktfullt röd färg, så intensiv, att, om 1 del fuksin löses i 1 million delar vatten, en starkt röd vätska erhålles. En lösning af 1 del fuksin i 100 millioner delar vatten synes ännu rosenröd, om den betraktas i ett fotstjockt lager. Till följd af denna färgkraft är anilinrödt ett mycket billigt färgämne. Rent fuksin är ej giftigt, men om man till färgning nyttjar ett orent färgämne, som ej blifvit fullständigt befriadt från arsenik, kunna de färgade tygerna blifva ganska farliga. Genom att införa metyl- (CH₃), etyl- (C₂H₅) eller fenyl-C₆H₅)grupper i stället för väte i rosanilin erhållas vackra blå och violetta färgämnen, bland hvilka de viktigaste äro anilinblått och Hofmanns violett. Härtill fordras jodmetyl (CH₃J), och slutprodukten vid inverkan af detta ämne är färgämnet jodgrönt l. metylgrönt. -- Ett annat hithörande färgämne är aldehydgrönt, som uppstår, om svafvelsyra och aldehyd få inverka på rosanilin och produkten behandlas med undersvafvelsyrligt natron. Om anilin oxideras med koppar- eller vanadinsalter, uppkommer ett grönaktigt färgämne, som i luften hastigt öfvergår till intensivt svart, anilinsvart.

2. Safraningruppen. Safraninerna äro metalliskt grönglänsande, i vatten lätt lösliga föreningar, som färga rödgult till rödt och violett. Hit hör mauvein (se ofvan), som tillverkas ur rå anilin genom behandling med kromsyradt kali.

3. Induliner och nigrosiner äro violettröda till blåa och svarta färgämnen, som bildas, om anilins saltsyrade salt upphettas med vissa azoföreningar. En annan viktig anilinfärg är malakitgrönt l. bittermandeloljgrönt, som beredes af dimetylanilin, bensaldehyd (bittermandelolja) och zinkklorid.

4. Azo-gruppen. Denna grupp omfattar de s. k. azofärgämnena (se d. o.). Jfr äfven Tjärfärger. H. E.

Anilinförgiftning. Se Anilin.

Anilin-olja, tekniskt använd blandning af anilin och toluidin.

Anilintryck, ett af Willis uppfunnet ljus-kopieringsförfarande, grundadt därpå, att på de obelysta ställena af ett med kaliumbikromat och fosforsyra ljuskänsliggjordt papper genom inverkan af anilinångor (genom oxidering af anilinet) uppkomma anilinfärger, under det att på de belysta ställena (i följd af kromsyrans reducering till kromoxid) något bildande af anilinfärger icke inträder. Genom anilintrycket erhålles sålunda af t. ex. en ritning på kalkérpapper en positiv kopia i blåsvart, hållbar färg. Se Schmidt, "Kompendium i praktisk fotografi" (1896, s. 244). A. R-AL.

Anilism, anilinförgiftning. Se Anilin.

Anima (lat), eg. luft, andedräkt; själ, såsom princip för det fysiska lifvet. -- Anima mundi, världssjäl.

Animal (lat.), lefvande varelse, väsende, djur. -- Animal sociale, ett sällskapligt väsende.

Animal l. Animalisk (af lat. animal, djur), som tillhör, är hämtadt från eller har afseende på djurvärlden.

Animala lifsförrättningar, fysiol., de lifsförrättningar, som äro egendomliga för djuren, i motsats till sådana (s. k. vegetativa) lifsförrättningar, som, åtminstone till sina grunddrag, äro gemensamma för alla lefvande varelser, växter såväl som djur.

Animalia, zool. Se Djurriket.

Animalisation (af lat. animal, djur), tekn., ett i färgerier och tygtryckerier användt förfaringssätt, som består däri att bomullsfibrerna impregneras med något ämne, vanligen albumin eller kasein, för att kunna fixera färgen på samma sätt som yllefibrerna. -- Animalisera, förfara på nämnda sätt.

Animaliska bad, med., ett uttryck, som stundom nyttjas om bad i animaliska ämnen: blod, mjölk, nyss slaktade djurs inälfvor o. d.

Animalism (af lat. animal, djur), inbegreppet af det för djuret karakteristiska, i motsats till vare sig växten eller den förnuftiga varelsen.

Animalkulism (af nlat. animalculum, litet djur), fysiol., den åsikten om djurens utveckling, att deras form ligger innesluten i de uti spermat innehållna zoospermerna (sädesdjuren) och att den fortsatta utvecklingen af ett djur endast är en tillväxt af en sådan liten kropp, som intränger i ägget, liksom fröet slår rot i en passande jordmån, och där utvecklar sig ur sädespartikeln, liksom växten spirar upp ur fröet. Denna åsikt framgick ur holländaren Leuwenhoeks år 1690 gjorda upptäckt af människans zoospermer (mikroskopiskt små, fria s. k. flimmerceller, cellkroppar, åt ena hållet utdragna i form af en trådlik förlängning) och dessas lifliga rörelser (svängningar hit och dit med det trådlika bihanget). Animalkulisterna, som i sina led räknade äfven den utmärkte italienaren Spallanzani, kämpade länge med den motsatta åsikten, ovulisternas, enligt hvilken zoospermerna endast gifva impulsen till äggets utveckling och detta däremot i sig innehåller allt, som efter slutad tillväxt utgör djurkroppens sammansättning. I synnerhet var det tyskarna Haller och Leibniz (i 18:e årh.), som konsekvent utvecklade denna åsikt i hela dess betydelse för uppfattningen af lifvet. För nyare tidens embryologi är striden mellan animalkulister och ovulister endast af historisk betydelse, enär man dels vet, att en utveckling af ägg utan zoospermer, en s. k. könlös fortplantning, är ganska vanlig bland lägre djur, dels funnit, att zoospermerna vid könsfortplantning tränga in i ägget och gifva detta förmåga af vidare utveckling, hvilken fortgår såväl genom otaliga ombildningar af äggets egna beståndsdelar som ock genom nybildningar, till hvilka ämnet utifrån upptages af ägget. F. A. S.*

Animalkulist, anhängare af animalkulismen.

Animal magnetism, en benämning, kommen i bruk genom Anton Mesmer, läkare i Wien i senare hälften af 1700-talet. Redan i sin gradualdisputation, 1766, "Om planeternas inflytande på människokroppen" förkunnade han äldre tiders spiritualistiska läror, enligt hvilka i universum är utbredt ett slags fluidum, som utstrålar från himlakropparna och, verkande på allt och genom allt, håller allt tillsammans. En tydlig uppenbarelse af detta fluidums kraft hade man trott sig finna i magnetmalmens underbara verkan på järn, en verkan, hvars orsak ansågs utstråla från polstjärnan, och man hade jämväl kallat detta universella fluidum ett magnetiskt fluidum samt däraf förklarat den medicinska verkan magnetmalmen sedan gammalt ansetts ega. Liksom sådant magnetiskt