Sida 385
Alperna. Geologi
vildkatten, vargen och talrikast räfven. Bland husdjuren äro många ädla nötkreatursraser (bl. a. algau-rasen), äfven vissa hästraser, såsom pinzgau-rasen, berömda. Get- och fårafveln är numera ej synnerligen betydande.
Befolkning. Alperna, så rika på pass, hafva aldrig varit någon markerad folkgräns, snarare en gränszon, i hvilken de kringboende folkstammarna mötts och antingen bott sida vid sida eller blandats med hvarandra. En följd af landets natur är, att olika folk- och språkelement kunnat segt bevara sin tillvaro där. I alptrakterna träffas människor redan under den s. k. äldre stenåldern tillsammans med mammut och ren, boende i grottor samt lefvande mest af jakt och fiske. Till den yngre stenåldern räknar man invånarna i de pålbyggnader, af hvilka lämningar funnits först i Zürichsjön och sedan i de flesta andra alpsjöarna i bergskedjans yttre sfär. Jämte jakt drefvo de äfven åkerbruk. Under bronsåldern voro Alperna väl befolkade: kopparn uti bronsblandningen torde i regel ha kommit från grufvor där. Först från järnåldern kan man med någon visshet uppgifva alpbefolkningens ras; den var keltisk. Efter de berömda gruffälten vid det redan då bearbetade Hallstätter saltberget (i Salzkammergut) kallar man den äldre järntiden "Hallstatt-kulturen". Den var alldeles likartad öfver hela Mellan-Europa och långt in i Asien. En mera specifikt keltisk prägel har den efterföljande La-Tène-perioden, uppkallad efter La Téne, på stranden af Neufchâtelsjön, hvilken tid synes beteckna kelternas största maktutveckling. Redan nu möter oss romerskt kulturinflytande; under denna tid träffa vi ock de äldsta spåren af rhäter (sannolikt släktingar till etruskerna) i Alperna. Till kelterna hörde helvetierna i Väst-alperna, tauriskerna, noriker och karner i Öst-alperna. Medan romarna från söder steg för steg kufvade kelterna, uppträda för första gången germanerna (från norr); vid Noreia (i Steiermark) slogo cimbrerna 113 f. Kr. en romersk konsul. Det blef nu nödvändigt för Rom att besätta Alperna: denna uppgift afslutades under Augustus, hvarefter befolkningen romaniserades. Men snart trängde germaner hit ned: en mängd af deras stammar ha under folkvandringarna genomtågat berglandet eller för längre eller kortare tid bott där. Bestämda spår efter sig lämnade bland dem burgunder, langobarder, alemanner och bajuvarer, hvilka sinsemellan delade alpländerna. (Befolkningen i Haslidalen (se d. o.) anser sig härstamma från norden.) Burgunderna blefvo emellertid romaniserade af keltoromanerna, langobarderna drogo till Italien, medan alemanner och bajuvarer behöllo sin nationalitet, ehuruväl romaner länge behöllo sitt språk i vissa delar af deras områden. I Graubünden och några dalar i Dolomiterna (Fassa, Gröden, Enneberg, Ampezzo) finnas än i dag dessa rhätoromaner l. ladiner. Slutligen inträngde slaver från öster. De nådde ända fram till Mur-vinkeln och till Pusterdalen, hvars namn är slaviskt, men blefvo senare något tillbakadrifna af de framträngande bajuvarerna, så att de nu bo blott i sydöstra A. Det lyckades äfven tyskarna att germanisera landet norr om Brenner, dock fullständigt först under nya tiden, samt att tränga långt ned i Syd-Tyrolens dalar. För närvarande finnas följande folk i A: fransmän i de franska alperna (utom i Nizza-området), i västra Schweiz ungefär till Freiburgs meridian och i Nedre Wallis; tyskar i norra och östra Schweiz, utom i större delen af öfre Graubünden, i öfre Wallis samt i större delen af de österrikiska alperna (tyska språköar träffas dock äfven inom italienskt och sloveniskt gebit); italienare i Italien, Nizza och Syd-Tyrolen (språkgränsen går här söder om Bozen); rhäter i öfre Graubünden och ladiner i Dolomiterna; friuler i den italienska delen af Karniska och Juliska alperna, blandade med italienare; samt slovener i sydöstra alperna. De flesta alpinvånare äro katoliker.
De viktigaste näringarna äro boskapsskötsel (schweizer-ost) och i de lägre delarna åkerbruk, som frambringar råg, hvete, hafre, korn samt icke obetydligt hirs och bohvete, i södra delen också majs. Dock täcker ej produktionen befolkningens spannmålsbehof. I Syd-alperna mycket vin och frukter, särskildt äpplen och päron, af hvilka man bereder den vanligaste folkdrycken, cider. De bästa vin-områdena äro Italien (Val Tellina), Syd-Frankrike och Södra Tyrolen; i samma trakter trifvas mullbärsträdet och oliven. Af betydelse är ock skogsbruket, speciellt i Österrike. Bergsbruk förekommer i de trakter, där metaller finnas (se ofvan). Industrien är mer utvecklad i A:s för-länder än inom det egentliga bergsområdet. En icke oviktig inkomstkälla är slutligen turisttrafiken, som här är mer riklig än på något annat ställe. Värdshusväsendet är därför också ovanligt högt utbildadt, och äfven genom bekväma vägar och ett vidsträckt järnvägsnät är det sörjdt för samfärdseln. - Alpstäderna äro i allmänhet små och tätbyggda; de flesta hafva icke öfver 10,000 inv. Byarna äro i de lågt liggande dalarna bekväma och rymliga, men i högdalarna sammanträngda kring kyrkan. Af de högsta bland de ständigt bebodda orterna må nämnas: staden och fästningen Briançon, 1,200 m. öfver hafvet, och det namnkunniga hospitiet på Stora S:t Bernhard, 2,400 m. S:t Véran i Väst-alperna (vid en biflod till Durance) är Europas högsta bebodda by och ligger 2,009 m. ö. h.; en och annan bondgård kan dock ligga än högre, t. ex. Eishof i Pfossenthal 2,068 m. Europas högst belägna boningshus är observatoriet på Mont Blanc 4,365 m. I allmänhet gå boningsorterna mycket högre i Väst-alperna än i Öst-alperna.
Bland de naturskönaste och därför af resande mest besökta alptrakterna äro Chamonix-dalen i Savoyen, Berner Oberland med Interlaken, Vierwaldstättersjöns stränder med Luzern och Rigi, Nikolai-dalen med Zermatt i Wallis, Engadin i Graubünden, områdena kring de italienska alpsjöarna, Salzburg-alperna och stränderna kring sjöarna i Salzkammergut.
Nyare allmän litteratur (i hvilken äldre och speciella skrifter angifvas): Umlauft, "Die Alpen" (1887), Leudenfeld, "Die Alpen" (1900), och Sieger, "Die Alpen" (s. å.). Se vidare Alpföreningar. J. F. N.
I geologiskt afseende kan man dela hela det stora alpområdet i tre delar, nämligen ett mycket högt, i nordöstlig-sydvästlig riktning utsträckt midtparti, Hufvud-alperna, äfven kallade Ur-alperna, som hufvudsakligen bestå af gnejs och andra kristalliniskt skiffriga bergarter, samt tvenne något lägre sidopartier, Bi-alperna, de så kallade norra och södra kalk-alperna, hvilka nästan uteslutande utgöras af rent sedimentära bergarter. Inom midtpartiet reser sig en samling af mer eller mindre långsträckta
Källa: Project Runeberg ·
