Sida 634
Antillerna kallas en mängd öar mellan Nord- och Syd-Amerika
fornsaker, särskildt gamla böcker, uppköpas och säljas. Se Bokhandel.
Antikvarie (lat. antiquarius, antiquus, gammal), person, som är kännare och samlare af eller drifver handel med fornsaker; fornforskare (jfr Riksantikvarie). -- Antikvarisk, som angår fornforskning, fornsaker, äldre böcker o. s. v. (t. ex. antikvarisk bokhandlare, boklåda).
Antikverad (af lat. antiquus), gammal, föråldrad, utdömd.
Antikvitet (af lat. antiquus, gammal), fornsak. Se Fornlämningar.
Antikvitets-akademien. Se Vitterhets historie och antikvitetsakademien.
Antikvitets-arkivet. Se Antikvitets-kollegium.
Antikvitets-intendent. År 1861 utnämndes en antikvitets-intendent, som dels skulle hafva vård om fäderneslandets fornlämningar i allmänhet och tillse att dessa icke i oträngdt mål skadades eller förstördes, dels under årliga resor eftersöka, anteckna och beskrifva landets fornminnen. Befattningen, som 1861--65 innehades af P. A. Säve och 1865--70 af friherre N. G. Djurklou, upphörde med år 1870, hvarefter det mesta af antikvitetsintendentens åligganden öfverflyttats på Vitterhets- historie- och antikvitetsakademiens tjänstemän. O. M.
Antikvitetskollegium. Redan konung Gustaf II Adolf gaf 1630 åt en af J. Bure, Aschaneus och Axehielm bestående kommission i uppdrag att genom resor i landet verka för samlandet och bevarandet af forntida minnen. 14 dec. 1666 underskref Karl XI:s förmyndare-regering en förordning om forntida minnesmärkens bevarande. Samma dag föredrog rikskansleren grefve M. G. De la Gardie i senaten sin plan att upprätta ett antikvitetskollegium och fick regeringens samtycke därtill. I nov. 1667 fick det nya ämbetsverket sin instruktion. Ordförande blef Georg Stiernhielm, assessorer Loccenius, Schefferus, Verelius och Hadorph, alla stjärnor på Sveriges lärdomshimmel. Utom åt de egentliga antikviteterna skulle kollegiet egna sina arbeten åt den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt åt kyrkohistorien och genealogien. I början utvecklade kollegiet en liflig verksamhet. För de fornnordiska studierna anställdes en isländsk translator eller "translator i de gamla språken" (sysslan var besatt långt in på 1700-talet). För utgifvande af källor till Sveriges historia och lagfarenhet arbetade Hadorph, för historien Werving m. fl., för kyrkohistorien Örnhiälm. Kollegiet, som först hade sitt säte i Uppsala, flyttades 1690 till Stockholm samt ombildades 1692 på en blygsammare fot och ställdes såsom ett Antikvitetsarkiv vid sidan af k. biblioteket och riksarkivet under kanslikollegium. Antikvitetsarkivets närmaste chef var en sekreterare, som på samma gång var riksantikvarie. Hadorph, länge själen i det hela, blef den förste sekreteraren. Äfven hans efterträdare, J. Peringskiöld, utvecklade en liflig och mångsidig, ehuru något okritisk, verksamhet. Efter den senares död (1720) tynade däremot lifskraften af. Den förnämste af de följande sekreterarna, kanslirådet K. R. Berch, egnade sig hufvudsakligen åt numismatiken; äfven åt fornkunskapen egnades någon vård, men historieskrifningen, språkforskningen och urkundsutgifningen lågo nere. Vid 1746--47 års riksdag väcktes förslag om de "lärda verkens" i kansliet försättande i ett bättre skick, och följden blef antikvitetsarkivets och k. bibliotekets sammanslagning under en gemensam styrelse 1751. Med anledning af en sekreta utskottets skrifvelse vid 1765--66 års riksdag blefvo de emellertid åter skilda (fr. o. m. 1767), på samma gång som antikvitetsarkivets stat reducerades. Efter Berchs död (1777) -- han efterträddes af G. Adlerbeth -- slocknade arkivet ut. 1780 delades på befallning af hofkansleren dess böcker och manuskript mellan k. biblioteket och riksarkivet. Af hvad som kom på det förras del hafva i senare tid dels pergamentsbrefven, dels ett antal medeltidscodices (innehållande brefafskrifter samt cameralia) öfverlåtas till riksarkivet. 1786 ställdes antikvitetsarkivet under den då till en vitterhetshistorie- och antikvitetsakademi omorganiserade Vitterhetsakademien. Riksantikvariesysslan förenades med sekreteraresysslan i nämnda akademi, och under loppet af 1793 försvann antikvitetsarkivet från kanslistaten, där det alltjämt för ett par tjänstemäns räkning haft plats på extra stat. Akademien öfvertog vården af fornsakerna och myntsamlingen samt förvarar dessutom Hadorphs, Örnhiälms och Peringskiölds afskrifter af medeltidsbref. Antikvitetsarkivets samlingar äro sålunda delade mellan riksarkivet, k. biblioteket och Vitterhetsakademien (Statens historiska museum). Till sistnämnda institution öfverflyttades 1850 den del af dess officiella handlingar (från kollegiets stiftelse till 1720-talet), som 1780 kommit till k. biblioteket. EHD.
Antikyra (grek. Ἀντίκυρα, lat. Anticy̆ra), forngrekisk stad i landskapet Fokis vid Korintiska viken. A. hade en god hamn och ett tempel, hvari Praxiteles' staty af gudinnan Artemis befann sig. I stadens omgifning frodades växten Helleborus (prustrot), hvilken ansågs som ett säkert botemedel mot vansinne.
Antik-ärg. Se Ærugo nobilis.
Antilegomena (grek.), eg. "motsagda", kallades redan af Eusebius från Cæsarea, i 4:e årh., de böcker i Nya testamentet, om hvilkas äkthet man ej var öfverens, men som dock af många värderades högt och förelästes i kyrkorna. Såsom antilegomena räknar Eusebius: Jakobs bref, Petrus' 2:a bref, Judas' bref, Johannes' 2:a och 3:e bref samt Johannes' uppenbarelse. Jfr Homologumena. G. O. L. *
Antilibanon (arab. Djebel-es-Sjerki, "östliga berget"), bergskedja i Syrien, löpande parallellt med Libanon och öster om detta. Dess högsta punkt ligger i dess södra massiv, Stora Hermon l. Djebel-el-Sjeik (Bergkungen), och heter Kasr Antar (2,759 m.). Mellan Hermon och de norra bergen går en sänka, delvis genomfluten af Barada, hvilken förmedlar samfärdseln åt öster; här går ock järnvägen Beirut--Damaskus. Äfven den norra delen har en topp på öfver 2,000 m. Berget består af krita och kalk. Mellan A. och Libanon sträcker sig den stora dal, som i forntiden kallades Celesyrien. A. är rikt på vatten. Dess sluttningar och dälder äro skogbevuxna. Vid dess fot odlas vinrankor, bomull, fruktträd och oliver. Norra delen bebos af arabiska nomader, den södra af druser. Berget är rikt på ruiner och historiska orter. J. F. N.
Antillerna kallas en mängd öar, som ligga mellan Nord- och Syd-Amerika från 10°--28° n. br. och 59°--85° v. lgd. De fingo på förslag af Petrus Martyr Anglerius 1493 sitt namn efter sagoön Antillia, som
Källa: Project Runeberg ·
