Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

Synnerligen kännetecknande för amfibierna är den metamorfos de genomgå. Såsom nämndt, äro larverna försedda med väl utvecklade gälar, och anordningen af blodomloppet öfverensstämmer väsentligen med fiskarnas; men larverna ega dock redan lungor, som emellertid ännu ej funktionera. Vid metamorfosen tillbakabildas gälarna, och lungorna träda i verksamhet, hvilket åter medför stora ombildningar af kärlsystemet. Men äfven i flera andra afseenden afviker larven från det utvuxna djuret och närmar sig fiskarna: hudens hornlager saknas; hudsinnesorgan af liknande slag som hos fiskarna finnas; ögonlock saknas; en fensöm finnes alltid o. s. v.

Amfibiernas klass omfattar följande grupper: Underklass I Stegocephali, stegocefaler, uramfibier. " II Lissamphibia, nakna amfibier. Ordning I Gymnophiona (Apoda), maskamfibier. " II Urodela, stjärtamfibier. " III Anura, stjärtlösa amfibier.

Stegocephali, uramfibierna, bilda en stor grupp numera fullkomligt utdöda amfibier, som lefde under kol-, perm- och triastiden i Europa och norra Amerika. På samma gång de närmast ansluta sig till maskamfibierna och stjärtamfibierna bland nutidens ryggradsdjur (de äro försedda med väl utbildad svans), äro flera af dem helt visst nära besläktade med några utdöda kräldjur. I allmänhet, är deras organisation lägre än nutidens amfibier. I motsats till flertalet nu lefvande hafva de huden vanligen utrustad med ett hudskelett, bestående af fjäll eller benplåtar antingen å såväl buk- som ryggsidan eller endast å buksidan. Hufvudets skelett är sammansatt af ett större antal benstycken än hos de moderna amfibierna; mellan hjässbenen finnes ofta en öppning, bevisande förekomsten af ett hjässöga (se Öga); antingen finnas två nackledknappar, såsom hos nu lefvande, eller inga. Ryggsträngen kvarstår ofta till stor del; många hafva bikonkava kotor. Refbenen äro vanligen längre än hos nutidens. Hos en del stegocefaler har tändernas yta djupa, buktade veck, hvilka på ett tvärsnitt af tanden visa buktade linjer; dylika stegocefaler har man benämnt Labyrinthodontia. Medan somliga äro blott några centimeter långa, uppnå andra en högst betydlig storlek; sålunda har man af en form funnit kranier, som äro 1 1/2 meter långa. De flesta stegocefaler äro utrustade med fyra extremiteter, väsentligen öfverensstämmande med stjärtamfibiernas; andra däremot sakna fullständigt extremiteter, på samma gång kroppen blifvit mycket lång (150 ryggkotor) och ormlik.

Till skillnad från stegocefalerna sakna de moderna amfibierna (Lissamphibia) på få undantag när hvarje spår till hudskelett.

Gymnophiona, maskamfibierna (se Siphonops pl. 1), utmärkas genom masklik kropp utan spår till extremiteter, kort stjärt och genom hudens egendomliga byggnad. Huden är nämligen delad i ett stort antal bakom hvarandra liggande ringar, och i hvar och en af dessa äro, betäckta af öfverhuden, inlagrade dels körtlar, dels fjäll; hos en del arter äro emellertid fjällen försvunna. Att dessa senare, numera tillbakabildade genom hudkörtlarnas starka utveckling, äro ett arf från stegocefal-liknande former är mycket sannolikt. Munöppningen är liten och belägen på nosens undre sida. Ögonen äro rudimentära, mer eller mindre betäckta af huden; framom dem finnas två gropar med hvar sin in- och utdragbara tentakel. Kraniets byggnad är synnerligen fast; detta står i sammanhang därmed, att djuret vid ställflyttningen använder sitt hufvud till att gräfva eller borra i jorden. Tänder finnas på käkarna och i gommen. Kotorna äro bikonkava. Af lungorna är

[bildtext] Fig. 2.

blott den högra fullt utbildad. De nu antydda egenheterna i maskamfibiernas organisation stå i intimaste samband med deras lefnadssätt. Liksom våra daggmaskar föra de ett underjordiskt lif, ofta i myr- eller termitstackar, och röra sig långsamt krypande, genom, hudens liksom peristaltiska rörelser. De lifnära sig af insekter och maskar. De finnas i Amerikas, Asiens och Afrikas ekvatorialländer. Omkr. 40 arter, af hvilka ingen uppnår betydligare längd än 70 cm., äro kända, hvilka man fördelat på 17 släkten. Utvecklingen af den i södra Asien förekommande Ichthyophis glutinosa har nyligen blifvit omsorgsfullt studerad af två schweiziska zoologer, P. och F. Sarasin. De befruktade, mycken närings-gula innehållande äggen läggas i en liten grop i fuktig jord nära vatten, hvarefter moderdjuret ringlar sin kropp omkring äggen (fig. 2 b). Fostret (fig. 2 c) är i ägget försedt med långa gälar och med en fena å svansen; å huden finnas många egendomliga sinnesorgan, utmärkande för djuret under larvstadiet. När larven lämnat ägget, äro gälarna försvunna, men gälspringorna kvarstå; den uppsöker då vattnet, där den tillbringar en längre tid, innan den som fullväxt beger sig upp på land. En annan art, hos hvars foster iakttagits spår till gälar äfven å underkäken, lefver under iarvstadiet ej i vattnet.

Urodela, stjärtamfibierna, hafva en mer eller mindre långsträckt, trind kropp, en lång stjärt och vanligen två, merendels långt från hvarandra