Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

skilda korta benpar, hvilka vid rörelse på land mera tjäna till att skjuta kroppen framåt än att uppbära densamma. Stundom, då bålen är särskildt långsträckt, äro benen förkrympta, eller ock saknas bakbenen. Antalet ryggkotor är störst, ända till 100, hos de former, som tillbringa hela sitt lif i vattnet; hos de i fullvuxet tillstånd å land lefvande förekomma stundom ej flera än 39 kotor. Å både skulder- och bäckengördeln kvarstå stora delar oförbenade. Extremiteterna äro synnerligen enkelt byggda; de särskilda elementen i handlof och vrist äro ofta broskiga. Förutom å mellan-, öfver- och underkäken förekomma tänder, stundom till stort antal, ock å gommen.

Inom denna ordning skiljer man tre familjer, som motsvara tre olika historiska utvecklingsgrader:

Fam. 1. Perennibranchiata, gälgroddjuren. Som dessa former aldrig lämna vattnet, kvarstå gälarna under hela lifvet. Ögonlock och öfverkäksben saknas. Ryggkotor bikonkava (såsom hos fiskarna).

Fam. 2. Derotremata, jättesalamandrar, skilja sig från gälgroddjuren endast därigenom, att gälarna hos det fullväxta djuret saknas, medan en gälspringa kan kvarstå, samt att öfverkäkbenen äro för handen.

Fam. 3. Salamandridæ, salamanderdjur. Dessa mista under utvecklingens lopp både gälar och gälspringa; flertalet lefver på land utom under fortplantningstiden. Ögonlock finnas nästan alltid. Ej bikonkava kotor. Öfverkäksbenen för handen.

Enligt en i nyare tid framställd åsikt skulle bibehållandet af gälar (och gälspringa) hos gälgroddjuren vara ej en ursprunglig, utan en sekundärt förvärfvad karaktär; som dessa djur emellertid utmärka sig genom flera egenskaper, som ställa dem lägre än salamanderdjuren, hafva vi fortfarande skäl för det antagande, att de ock äro äldre och ursprungligare än dessa.

Med afseende på stjärtamfibiernas geografiska utbredning förtjänar anmärkas, att de förekomma i Europa samt i Asiens och Amerikas tempererade delar; endast några arter, tillhörande två släkten, utsträcka sitt utbredningsområde till Central-Amerika; en art förekommer i Argentina.

Gälgroddjuren omfatta 5 arter, fördelade på 4--5 släkten. Necturus (Menobranchus) lateralis uppnår en längd af 35 cm. och utmärker sig genom kraftiga lemmar, alla med fyra tår. Stjärten, starkt hoptryckt från sidorna, är utrustad med en fensöm å öfre och undre kanten. Under strupen bildar huden ett tvärveck. Färgen är brun med oregelbundna mörkare fläckar, undertill ljusare. Djuret förekommer i östra delarna af Nord-Amerika. Under dagen ligger det doldt å vattnets botten; om nätterna går det ut på jakt efter föda, som består i maskar, insekter, större kräftdjur, småfisk och grodor. -- Olmen, Proteus anginnus (se pl. 1), som blir 28 cm. lång, igenkännes lätt på sin långdragna bål, sina förkrympta lemmar med tre fram- och två baktår och sin färglösa (ljusröda) hud. Ögonen, som äro öfverlagrade af ett tjockt hudlager och fullkomligt funktionslösa, kvarstå på ett utvecklingsstadium, som motsvarar ett fosterskede af öfriga ryggradsdjurs ögon. De uppräknade egendomligheterna i olmens organisation stå i närmaste öfverensstämmelse med hans lefnadssätt: han förekommer uteslutande i underjordiska vatten, i Krain, Kärnten och Dalmatien. Hans föda utgöres af små kräftdjur, maskar och snäckor; i fångenskap har man kunnat hålla honom vid lif åratal utan att han intagit någon föda. Larven liknar det vuxna djuret, utom däri att fensömmen sträcker sig från stjärten ett stycke uppå ryggen och att ögonen äro synliga. Egendomligt nog finnes i underjordiska vatten äfven i Texas en form (Typhlomolge rathbuni), som i allt väsentligt öfverensstämmer med olmen. -- Armödlan, Siren lacertina, är ål-lik, utan bakre och med svaga främre extremiteter med tre eller fyra tår. Endast å gommen finnas små tänder; käkarna äro beklädda med hornslidor. Färgen är svartaktig. Armödlan uppnår en betydande längd, ända till 72 cm. Dess hemland är sydöstra Nord-Amerika. Man har iakttagit, att gälarna försvinna hos helt unga djur och att först sedermera utbildas nya gälar. Att äfven gamla individer kunna lefva utan gälar, har man fastställt hos akvarium-exemplar. Hos en annan art (S. striatus) äro gälarna beklädda af huden; de sakna rörelseförmåga och funktion. Hos detta släkte är således gälapparaten sannolikt stadd i tillbakagående utveckling. I sammanhang därmed står, att arterna kunna lämna vattnet och lefva å fuktiga ställen.

Familjen Derotremata omfattar två släkten med tillsammans tre arter. Cryptobranchus, jättesalamandersläktet, har stark kroppsbyggnad, kort, från sidorna hoptryckt och med fensöm utrustad stjärt, extremiteter väl utbildade med fyra fram- och fem baktår, yttertårna och extremiteternas yttersida med hudveck, tjockt hudveck å kroppssidorna. C. (Menopoma) alleghaniensis har fyra gälbågspar med endast en gälspringa å hvardera sidan. Denna art, som uppnår en längd af 46 cm., är uteslutande vattendjur och förekommer i östra Nord-Amerikas bergstrakter. De största dimensioner bland alla nu lefvande amfibier uppnås af detta släktes andra art, japanska jättesalamandern, C. maximus (se pl. 1), hvilken uppnår en längd af 159 cm. Den skiljer sig dessutom från sin amerikanske samsläkting därigenom, att gälspringan är tillsluten och att endast två gälbågspar äro utbildade. Den lefver i små bergsströmmar i Japans och Kinas högländer. Födan utgöres af fiskar, amfibier, maskar och insekter. Djurets utveckling är ej känd; genom teckningar i japanesiska bilderböcker vet man, att ungarna äro försedda med gälar. Ett exemplar, som lefde i Hamburgs akvarium i 14 år, tillväxte under denna tid 36 cm. Arten ätes af japaneserna. Redan under miocenperioden uppträdde en densamma mycket närstående form, såsom framgår af fullständiga lämningar, funna i Solothurn. Detta fossil beskrefs först 1726 af Scheuchzer, hvilken ansåg det för ett människoskelett ("homo diluvii testis", en människa, som varit vittne till syndafloden). -- Ålödlan, Amphiuma means (se pl. 1), har en ållik kroppsform och starkt förkrympta extremiteter med två eller tre svaga tår. Bebor stillastående vattensamlingar i sydöstra Nord-Amerika från Carolina till Mississippi.

Till familjen Salamandridæ, som representerar de högst utvecklade formerna inom denna ordning, hör det största antalet stjärtamfibier. Flertalet lefver i Nord-Amerika. För resten erbjuder den geografiska utbredningen af några fullt naturliga släkten öfverraskande drag. Sålunda förekomma af ett släkte (Spelerpes) nitton arter i Amerika, några söder om ekvatorn, medan en lefver i Europa; af ett annat släkte (Amblystoma) finnas sexton arter i Nord- och