Sida 471
Amfibier, Amphibia, Groddjur
att den vätska, som amfibiernas hudkörtlar afsöndra, verkar, när den införes i blodet hos däggdjur, fåglar, kräldjur och fiskar, som ett gift; mindre fåglar och ödlor dö vanligen efter några minuter, marsvin, kaniner och hundar efter omkring en timme. Enligt nyare undersökningar äro hudkörtlarna af olika slag; medan somliga verka narkotiskt, åstadkomma andra, såsom de stora öronkörtlarna och de större körtlarna å ryggsidan, en afsöndring, som framkallar krampanfall. Den synnerligen stora mängd vätska hudkörtlarna särskildt hos paddor och salamandern förmå afsöndra, när huden på ett eller annat sätt retas, har gifvit anledning till den gamla sagan, att salamandern förmår lefva i elden. Å skelettet kvarstå flera partier oförbenade (broskiga). Kotkropparna kunna under hela lifvet innesluta betydliga rester af ryggsträngen. I motsats till de högre ryggradsdjuren hafva amfibierna blott en korsbenskota, som är bäckenets bärare. Refbenen äro i allmänhet mycket korta och stå ej i samband med bröstbenet. Kraniet består af ett fåtal ben och innesluter vanligen under hela lifvet stora broskpartier; i motsats till hvad fallet är hos flertalet kräldjur och hos fåglarna finnas tvenne nackledknappar. Larverna ega vanligen fyra broskiga gälbågar, som i olika grad kunna tillbakabildas under utvecklingens lopp. Lemmarna bestå af samma hufvudbeståndsdelar som hos de högre ryggradsdjuren: skulder- och bäckengördel samt den fria extremiteten. Inga amfibier hafva flera än fyra fullständiga tår å främre extremiteten. Hos dem, som utmärka sig för mera långsträckt kroppsbyggnad, saknas extremiteter antingen fullständigt eller finnas endast de främre. Hjärnan är enklare byggd än hos något annat ryggradsdjur; stjärtamfibiernas står lägre än de stjärtlösas. Blott hos de senare är hörselorganet vanligen försedt med en trumhåla, som begränsas af en i den yttre hudens nivå belägen trumhinna. Några amfibier sakna fullständigt tänder; hos flertalet förekomma tänder å mellanoch öfverkäken, gommen och (hos stjärtamfibierna) äfven å underkäken. Tänderna äro hos nu lefvande amfibier små, enkla och spetsiga samt tjäna till att fasthålla tuggan och föra den in i svalget, aldrig att tugga. Tungan är bättre utbildad än hos fiskarna och saknas blott hos några få grodformer; den är vanligen i besittning af stark muskulatur och sålunda af stor rörlighet. Hos de flesta stjärtlösa amfibier skiljer sig tungan från öfriga ryggradsdjurs därigenom att den ej är fäst baktill, utan blott framtill, och således, tjänstgörande som fångstredskap, med sin bakre ända kan slungas ut ur munnen. I sammanhang därmed att amfibierna lifnära sig uteslutande af djurisk föda (mest insekter och smärre lägre djur) står den omständigheten, att tarmkanalen är kort och enkel. Andedräktsorganen äro dels gälar, dels lungor. Alla larver äfvensom en del stjärtamfibier (Perennibranchiata) ega tre par yttre gälar, bestående af en stamdel med påsittande gälblad; stammen sitter på öfre ändan af hvardera af de tre främsta gälbågarna; äfven hudveck, motsvarande fiskarnas gällock, äro utbildade (se fig. 1). Lungorna äro två säcklika organ, hos de lägre formerna på insidan med endast låga, nätformiga lister, i hvilka grenar af lungkärlen utbreda sig. Hos flera stjärtamfibier äro lungorna förkrympta eller saknas fullständigt; dessa djur andas dels genom huden, hvilken äfven hos öfriga amfibier spelar en viktig roll vid andningen, dels medelst munnens slemhinna. Inandningen hos alla amfibier försiggår så, att djuret med sluten mun sänker munhålans golf och genom de öppnade näsborrarna drar in luften i munhålan; därefter tillslutas näsborrarna och munhålans golf höjes, hvarigenom luften pressas in i luftstrupen. Luften pumpas ut ur lungorna genom kroppsväggarnas press på dessa. Endast de stjärtlösa amfibierna ega ljudband; de ljud, som af dessa djur kunna frambringas, förstärkas hos vissa arters hannar genom blåslika utstjälpningar af munhålan. Hjärtat skiljer sig från fiskarnas därigenom, att förmaket genom en (stundom ofullständig) skiljevägg är deladt i två rum, af hvilka det vänstra upptar blodet från lungorna, det högra från kroppens
[bildtext] Fig. 1.
öfriga vener. Ur samma blodkärl, ur hvilken lungpulsådern framgår, går ett blodkärl till huden, hvarigenom den, som nämndt, får stor betydelse såsom andedräktsorgan. I ett stort antal kärl är blodet blandadt, d. v. s. ofullständigt syrsatt. Amfibierna höra till de s. k. kallblodiga djuren. Huruvida våra inhemska paddor, grodor och vattenödlor, som i vatten frusit "till is", kunna, såsom ofta uppgifves, lefva upp igen, när de upptina, torde vara tvifvelaktigt.
Äggen läggas i sitt vatten och äro omgifna af ett geléartadt hölje, bildadt i äggledarna, hvilket hölje sväller betydligt i vattnet. Endast hos få utvecklas larven redan i äggledaren.
En del amfibier äro under hela sitt lif vattendjur, medan andra blott på larvstadiet eller under fortplantningstiden lefva i vattnet; men så godt som alla välja äfven på land fuktiga, skuggiga ställen till vistelseort, enär en fuktig atmosfär på grund af den lifliga hudandningen för dem är ett lifsvillkor. De flesta äro i rörelse under skymningen, hvaremot de under dagen söka upp sina gömställen. Flertalet är mycket seglifvadt och öfverlefver djupt ingripande stympningar. Förmågan af regeneration (se d. o.) är synnerligen stor; fötter, gälar o. s. v., som på ett eller annat sätt mistats, växa ut igen hos larver eller unga individer inom kort tid; hos utvecklade djur är däremot denna förmåga, om ock ingalunda upphäfd, betydligt ringare utbildad.
Rörande amfibiernas geografiska utbredning förtjänar anmärkas, att medan stjärtamfibierna nästan uteslutande förekomma i norra hemisfärens tempererade länder, äro de stjärtlösa amfibierna kosmopoliter och uppträda talrikast i varmare regioner. Fossila rester äro redan i kolformationen företrädda af numera fullkomligt utdöda former (se nedan). Stjärtamfibier och groddjur (i inskr. bem.) uppträda först i tertiärformationen.
Källa: Project Runeberg ·
