Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

kryolit (aluminiumnatriumfluorid). Först då aluminiumreduktion i den elektriska ljusbågen började införas, kunde emellertid denna metall få praktisk användning; f. n. betingar aluminium ett pris af 2,50 francs pr kg. Vid aluminiumfabriken i Neuhausen användes den i fig. framställda, af Heroult konstruerade elektriska ugnen. Denna består i hufvudsak af en af kolplattor sammansatt degel (A), omgifven af metallplåtar (a) och försedd med ett utslagshål (C), hvarigenom den utreducerade metallen aftappas. I degelns öfre öppning är såsom positiv elektrod insatt ett antal sammanknippade kolstafvar (B), hvilka genom en kran kunna inställas på önskadt afstånd från degelns botten. Såsom negativ elektrod tjänstgör ett båd af kryolit, som vid processens början nedsmältes i ljusbågen och samlar sig på degelns botten; därpå inmatas lerjord i ugnen, och den positiva elektroden höjes, så att strömmen passerar den smältande lerjorden. Denna sönderdelas då i syre och metalliskt aluminium, hvilket samlar sig i ugnens botten. Genom att såsom negativ elektrod använda koppar i stället för kryolit erhåller man aluminiumbrons (se d. o.). Aluminium är i rent tillstånd en silfverhvit metall, hvilken i luften först efter längre tid öfverdrages af en blåhvit oxidhinna. Dess egentliga vikt är 2,65, dess smältpunkt 700° C. Det eger en elektrisk ledningsförmåga uppgående till 53 % af ren koppars. Metallen låter sig lätt valsas och smidas, men kan endast med svårighet lödas. I rent tillstånd visar den en proportionalitetsgräns af 5 à 6 kg/mm² och en brottgräns af 10 à 12 kg/mm², samtidigt som dess tänjbarhet är omkr. 8-10 %. Metallen är sålunda föga lämpad för starkare ansträngda maskindelar. Inom järnets metallurgi användes aluminium vid mitisgjutning, för att göra tackjärnet tunnflutet, samt vid stålgjutning, för att erhålla blåsfria stålgöt. För detta senare ändamål är redan en aluminiumtillsats af 0,01 % af stålets vikt tillräcklig att hindra gasutveckling och blåsbildning i detsamma. Ännu en användning för aluminium har erhållits genom H. Goldschmidts uppfinning att använda den värme, som bildas vid aluminiumpulvers förbränning med järnoxid, till att sammansvetsa järnföremål (se Aluminotermi), hvarvid det vid förbränningen af aluminium utreducerade järnet utfyller fogen. Genom förbränning af aluminium med andra metalloxider kunna motsvarande metaller utreduceras; vanligen sker detta under tillsats af något järnoxid, hvarvid järnlegeringar med de utreducerade metallerna erhållas. På dylikt sätt framställas fabriksmässigt ferrovolfram, ferrokrom, ferrotitan och andra legeringar. G. D.

Om metallen är ren, kan den upphettas till de högsta temperaturer utan att syrsättas, men om den innehåller kisel, förbrinner den lifligt. Aluminium amalgameras ej med kvicksilfver, men legeras med flera metaller, t. ex. koppar (se Aluminiumbrons). Aluminium sönderdelar ej vatten ens vid hög temperatur; ej heller angripes metallen af svafvelväte. Utspädd svafvelsyra angriper aluminium endast med stor svårighet. Af salpetersyra angripes det nästan alls icke; däremot löses det lätt af klorvätesyra. Lösningar af alkalier upplösa aluminium under utveckling af vätgas. Organiska syror, såsom ättiksyra och vinsyra, angripa knappt metallen; men äro de blandade med koksalt, upplösa de en obetydlig mängd af densamma. Aluminium kan därför utan fara användas till kokkärl, ty äfven om en liten mängd af metallen skulle lösas, kan den ej orsaka någon skada, emedan aluminiumsalter ej äro giftiga.

Aluminium förekommer mycket allmänt utbredd i naturen, t. ex. såsom oxid, hvilken kallas lerjord, och bildar i rent och kristalliseradt tillstånd ädelstenarna rubin och safir, i orent tillstånd smärgel och korund. Aluminiums kiselsyrade salt utgör en hufvudbeståndsdel i en mängd mineral, företrädesvis fältspatarter samt deras sönderdelningsprodukter, de olika lerslagen. Fluoraluminium bildar i förening med fluornatrium det grönländska mineralet kryolit samt i förening med aluminiumsilikat ädelstenen topas. Lerjord är den enda förening, som aluminium gifver med syre. Emedan denna oxid är isomorf (lika gestaltad) med järnoxid och kromoxid, anser man den sammansatt analogt med de nämnda oxiderna, af två atomer metall och tre atomer syre, således enligt formeln Al₂O₃. Om denna formel lägges till grund för beräkningen af aluminiums atomvikt, blir denna 27,1 (då syrets atomvikt är 16) och tecknas Al. Ren lerjord förekommer, såsom ofvan blifvit nämndt, i mineralriket. Med konst framställd, är den ett hvitt pulver utan lukt och smak. Den är högst porös och häftar vid tungan. Den smälter för knallgasblåsröret och bildar efter afsvalning en kristallinisk massa, så hård, att den lätt repar och skär glas. Lerjorden har flera hydrat. Det vanliga lerjordshydratet, Al(OH)₃, är en flockig, geléartad fällning, som fås, då lerjordssalter fällas med ammoniak eller kolsyrade alkalier. Utmärkande för lerjordshydratet är dess starka benägenhet att upptaga färgade ämnen. Blandas lerjordshydrat med en karminlösning, färgas det rödt. Denna egenskap ligger till grund för betningen (se d. o.), som är ett förfaringssätt vid färgning af tyg. Föreningar af lerjord med färgämnen äro lackfärger (se d. o.). Lerjordshydratet löses lätt i syror, men förlorar denna egenskap, om det kokas länge med vatten; det förändras då till ett nytt hydrat, Al₂O₅H₄. Af alkalier löses lerjordshydrat. Aluminium gifver med syror och baser salter och ingår i de förra såsom positiv beståndsdel (kation), men utgör i de senare en del af den negativa beståndsdelen (anionen). I förra fallet kallas salterna