Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

vid sina grufvor i Dalarna uppfört ett större antal arbetarbostäder m. fl. En särdeles lämplig typ för arbetarbostad har uppförts af Uppsala ångkvarns aktiebolag. Se illustr. sp. 1317--18.

[bildtext] Arbetarbostäder i Grängesberg.

Af stort intresse för bedömande af arbetarbostadsfrågan är en jämförelse af hyrespriset å olika orter och i skilda länder. I Stockholm utgjorde enligt 1902 års kommunala bostadsstatistiska undersökning medelhyran för lägenheter om ett, två och tre rum med kök resp. 246, 397 och 580 kr. Dessa siffror röna emellertid inflytande af det stora antalet underhaltiga bostäder, som, till en del inrymda i stadens egna hus, säkerligen vid en ordentlig byggnadsinspektion skulle utdömas. Enligt "Meddelanden", utgifna af kommerskollegiets afdelning för arbets-statistik (som från och med 1903 offentliggör en fortlöpande statistik öfver priset å de "bostads-kategorier, som företrädesvis användas af arbetare"), lär, om de sämsta bostäderna frånskiljas, medelhyran för nyssnämnda tre slag af lägenheter utgöra resp. 260, 441 och 637 kr. och motsvarande medelhyra i Göteborg 211, 295 och 496 kr. Malmö 162, 244 och 358 kr., Norrköping 184, 319 och 480 kr. (samt för ett rum och kök i Malmberget--Gällivare

[bildtext] Arbetarbostäder i Kiruna.

262 kr., Kiruna 303 kr.). Till jämförelse meddelas några uppgifter från en del städer i utlandet. Medelhyran för ett rum och kök utgör i Manchester kr. 94--140, Lybeck 110, Gent 113, Liverpool 117, Köpenhamn 120, Breslau 127, München 131, Magdeburg 137, Frankfurt a. M. 156, Kristiania 165, Dresden 183, Berlin 206. Medelhyran för två rum och kök utgjorde 1897 i Manchester kr. 187--234, Liverpool 215, London i nyuppförda hus 269 (för tre rum och kök 363). Hyrorna ställa sig således högre i Stockholm än i någon af här angifna städer, ett förhållande, som torde få tillskrifvas bl. a. dåliga kommunikationer, dyra tomtpris, onödigt kostbart byggnadssätt och alltför mycket "dödt rum" i förhållande till husens kubikutrymme.

Såsom redan antydts, framgår af den i skilda länder vunna erfarenheten att ett af de väsentligaste hindren för bostadsreformen är de höga tomtprisen i de stora städerna och deras närmaste omgifningar. Genom snabba och billiga kommunikationer till kringliggande landsbygd kan detta missförhållande något motvägas. Ännu verksammare är att kommunen själf förvärfvar den mark, som behöfves för samhällets utveckling; detta dock naturligtvis endast under förutsättning af en socialt vidhjärtad kommunalpolitik med öppet öga för bostadsfrågans berättigade kraf. Att härvid, såsom redan blifvit antydt, själfva stadsplanens (se d. o.) beskaffenhet är af ingripande betydelse ligger i öppen dag. Det är dock i vanliga fall endast vid stadsutvidgningar eller nyanläggningar, som full hänsyn kan tagas till bostadsreformen. Vid sådana bör man, i stället för att göra stadsplanen likformig för hela området, särskildt i fråga om gatubredden, som i sin mån är bestämmande för husens höjd, införa olika föreskrifter för olika stadsdelar, för hufvud- och bigator, för gator, som äro uteslutande bostadsgator o. s. v. (Såsom ett mönster för den moderna lagstiftningen på detta fält må framhållas "Allmän byggnadsordning för konungariket Sachsen" af 1 juli 1900.) -- För att äfven direkt hindra en onaturlig stegring af tomtprisen, framför allt i ännu obebyggda stadsdelar,har man särskildt i vissa af Österrike-Ungerns och Tysklands storstäder infört s. k. "graderad" byggnadsordning, som för längre mot utkanterna belägna kvarter meddela skärpta bestämmelser i fråga om lägenheternas luftrymd, ljus, maximiantalet bostäder i hvarje hus, byggnaders höjd och storlek m. m., men däremot lindrigare föreskrifter rörande murstyrka, våningshöjd, afloppsledningar m. m. Man har äfven mångenstädes tagit beskattningen till hjälp och, såsom i Tyskland, Frankrike, Belgien och Holland, åsätt köp af tomter på spekulation en s. k. "omsättningsskatt". I andra länder, såsom England och Förenta staterna, beskattas den s. k. "oförtjänta värdestegringen", som utan tomtegarens förtjänst uppstår blott genom ett samhälles utvidgning åt det håll, där hans egendom är belägen. Äfven förekommer särskildt "tomtskatt" för mark, som ligger obebyggd i spekulationssyfte. Då ju emellertid köpeskillingen för byggnadsplatsen äfven under gynnsamma omständigheter väsentligt bidrager att öka de kostnader, som försvåra uppförandet af bostäder åt mindre bemedlade, har lagstifningen slutligen, särskildt i Tyskland, beredt möjlighet att ersätta tomtköpet med en tryggad nyttjande-(arrende-)rätt, i väsentliga delar likställd med egande af fastighet, och som sålunda kan lagfaras, intecknas, säljas och gå i arf. Jfr Arfsbyggnadsrätt.

Erfarenheten gifver vid handen att bostadsreformen säkrast gått framåt, där det sociala intresset visserligen trängt det enskilda vinstbegäret i bakgrunden, men på samma gång klart fattat frågans ekonomiska karaktär. Om arbetarbostäder, som af själfhjälpsföreningar eller andra byggas för försäljning eller uthyrning, uppföras och förvaltas efter sunda