Sida 602
Annam. Historia och förvaltning
hvilka ett antal svenska notiser inflätats, komma först "Annales sigtunenses" (1208--88), skrifna i Sigtunas dominikankloster, och i hvilka det danska elementet är starkt förhärskande, därpå "Chronicon 1160--1320" (som rättare bort heta "Annales upsalienses"), ett arbete af nästan rent svensk karaktär och tydligen härstammande från Uppsala. I deras spår följa ungefär ett dussin andra annaler, af hvilka de flesta i sin nuvarande form äro författade på 1400-talet och nära besläktade sinsemellan. Till dessa sluta sig dock äfven sådana kalendarier, som vi ofvan omtalat, samt diarier, eller dagböcker, bland hvilka "Diarium vastenense" (1344--1545) såväl genom sitt omfång som genom rikhaltigheten af sina historiska uppgifter utgör en af de viktigaste källorna för kännedomen om vår yngre medeltid.
De danska annalerna (hvilkas hufvudkälla är att söka vid ärkebiskopssätet i Lund) börja kanske ett århundrade tidigare än de svenska, men utsina också i det närmaste redan på 1300-talet och lämna ej heller efter sig en sådan rik krönike-litteratur, som den vi ega i våra krönikor på modersmålet. Märkligt är dock, att vi redan på 1100-talet, så att säga i annalernas barndom, finna vid deras sida ett så storslaget, vidlyftigt och konstfullt arbete som Saxos danska historia.
Norge eger nästan ingenting i denna väg att erbjuda. Detta förklaras däraf, att landets nationella och politiska själfständighet så hastigt och tidigt blommade ut, hvarigenom hufvudvillkoret för inhemska historiska arbeten kom att saknas. -- Islänningarna däremot gjorde flere århundraden igenom annalistiska anteckningar, ehuru dessa både trädt i skuggan för och delvis gjorts obehöfliga genom deras intressanta, rikhaltiga och historiskt värderika sagolitteratur.
I den moderna litteraturen nyttjas ordet annaler äfven såsom titel på åtskilliga tidskrifter, t. ex. "Annaler for nordisk oldkyndighet og historie" (Köpenhamn), "Annales de chimie", "Annalen der physik und chemie" och "Jernkontorets annaler" (Stockholm). C. A.
Annalin, bränd och finmalen naturlig gips, användes såsom fyllnads- och uttyngningsmedel vid pappersfabrikationen. Namnet härleder sig från Annenmühle i Harz, där sådan gips förarbetas. Motsvarande produkt, erhållen genom kemisk utfällning, kallas i England pearl hardening. De böra på svenska benämnas naturlig och konstgjord gips. M-NG.
Annalist (jfr Annaler), författare af annaler.
Annam l. Anam ("Söderns ro"), ett numera under Frankrikes protektorat stående rike på Östra Indiska halfön, begränsadt af det förr dithörande Tonkin i n. och af Syd-Kochinkina i s. samt i v. af Kambodja och Laos-området, som Frankrike under senare år fråntagit Siam. Arealen uppgifves till 135,000 kvkm. Landet är ett berguppfylldt, smalt kustområde af 1,200 km. längd och 150 km. medelbredd. Kusten är rik på små vikar; i den bergskedja, som bildar gräns mot Laos, finnas toppar af ända till 2,175 m. höjd. På en 1,500 m. hög platå i södra delen af landet har franska regeringen anlagt ett sanatorium, Lang-Biang, hvilket väl behöfves, då klimatet är mycket osundt för européer. I kustlandet och dalarna härskar tropisk temperatur; nederbörden faller mest oktober--mars, då nordöstmonsunen blåser, och stiger till öfver 2,000 mm. pr år. Landet har stora skogar, men få trakter lämpliga för risodling. Handeln ligger nästan alldeles i kinesernas händer. Utförselvaror äro kanel, siden, rotang, bomull, socker och tobak. De viktigaste importvarorna äro ris, bomullstyger, opium och papper. Hela införseln steg 1896 till 4,2 mill. francs, utförseln till 6,6 mill. francs. Järnvägarnas längd är 2,398 km. De viktigaste hamnarna äro Turán (Tourane), Kuang-(Quang)-ngai och Qui-nhon. Hufvudstad är Hué. -- Invånarna äro till största delen annamiter, hvilka äro besläktade med kineserna och liksom dessa hafva ett enstafvigt språk. De äro små, välskapade och vanligen magra; de förnäma kvinnorna, hvilka aldrig utsätta sig för en solstråle, hafva en mycket hvit hud, medan eljes hudfärgen är brungul, ofta nästan kopparröd. Ansiktet är platt med små, svarta ögon, medelstor mun och vid roten intryckt näsa med stora näsborrar. I allmänhet äro annamiterna orenliga och lukta otäckt af kokosolja, hvarmed de insmörja kroppen. De äro föga krigiska, men mycket grymma mot krigsfångar. Deras kultur är kommen från Kina. I A:s bergstrakter bo några andra folkstammar, som betecknas med namnen kha, moi, myang och pnom. Hela folkmängden uppgifves till 6,124,000 (1901), däraf 300,000 katoliker (under 6 biskopar). De bildade klasserna äro i regel anhängare af Konfutses läror, medan den stora massan sätter sin lit till de aflidnes andar. Äfven buddaism är ganska utbredd.
Historia och förvaltning. A:s historia hänger på det närmaste ihop med grannländernas i norr och söder. I äldsta tider synes A. hafva bebotts af ett folk med indisk kultur, men sedan det 214 f. Kr. eröfrats af Kina, började kinesiskt kulturinflytande undantränga det indiska. Åtminstone nominellt var det sedan ett kinesiskt lydland, om ock ofta i verkligheten oberoende, till dess en man från Tonkin, den norra och bäst befolkade delen af landet, vid namn Leh 1428 gjorde sig till själfständig furste öfver Tonkin-Annam, hvarefter 1476 äfven Kochinkina eröfrades, ehuru detta land hundra år senare blef ett till hälften oberoende lydrike under en yngre gren af samma ätt, som regerade i hufvudlandet. År 1777 störtades denna ätt, men en prins af densamma, Gia-long (Sjia-long), vände sig 1787 till Frankrike med bön om hjälp, mot det att han afstod staden Turán samt ön Pulo-Condor utanför Me-kongs delta samt gaf fransmännen handelsfriheter i sitt land. Härpå insatte en fransk flotta honom till härskare i A. Gia-long dog 1820. Då hans efterträdare på tronen började förfölja de kristne, begagnade sig Napoleon III däraf till att (1858--63) eröfra Kambodja och Kochinkina. Då på 1880-talet Europas makter grepos af begär att utvidga sina kolonialländer, uppstod i Frankrike tanken på att ockupera A:s nordligaste och bästa del, Tonkin. Ett förberedande steg härtill hade tagits, då man 1874 tilltvungit sig fri segelfart på floden Song ka och öppnande af hamnen Quinhon i A. samt två hamnar i Tonkin. 1882 började ett krig, som efter blodiga strider slutade 6 juni 1884 med ett fördrag, som gjorde Tonkin (se d. o.) till franskt land och A. till ett lydland under Frankrike, som representerar det inför utlandet. A. är nu en del af Franska Indo-Kina, hvars högste styresman är en fransk generalguvernör. Till namnet är A. dock ett rike under egen furste, som bor i Hué,
Källa: Project Runeberg ·
