Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

Till år 1686 var hvem som helst berättigad att utgifva svenska almanacker, men sagda år fick professor And. Spole af Karl XI privilegium att utgifva sådana. På samma gång förordnades, att ingen från utländskt språk öfversatt almanack finge utgifvas, såvida icke Spole eller någon annan professor öfversett densamma. En kunglig resolution 1747 gaf Vetenskapsakademien uteslutande privilegium på almanackers utgifvande. 1749 utgåfvos almanacker för Stockholms, Lunds, Göteborgs och Åbo horisonter (den sistnämnda på finska, hvilket språk bibehölls för Finlands almanack t. o. m. 1808). 1795 utgafs den första lapska och finska almanacken för Torneå (Haparandas) horisont. Almanackens pris hafva från och med 1749 varit fastställda af regeringen. Nämnda år bestämdes priset för exemplar till 6 öre kopparmynt, 1752 till 9 öre kopparmynt, 1777 till 1 skilling. 1796 bestämdes priset för de små almanackerna, häftade och skurna, till 1 skill. och 4 runst. i slantar och runstycken eller i riksgäldssedlar. 1797 höjdes priset till 1 skill. b:ko. En k. m:ts skrifvelse, dagtecknad Münchens slott 31 dec. 1803, påbjöd, att de små almanackerna skulle försäljas, häftade och skurna, till 1 skill. 4 runst. b:ko eller 2 skill. riksgäldsmynt. Detta pris höjdes 1809 till 2 skill. b:ko och 1814 till 2 skill. 6 runst. b:ko. 1819 fastställdes priset till 4 skill. b:ko för häftade och skurna exemplar, hvarjämte bestämdes, att sedermera inga ohäftade och oskurna exemplar skulle få säljas. 1858 bestämdes det nuvarande priset, 14 öre.

En rikhaltig förteckning öfver almanacker finnes hos Houzeau et Lancaster: "Bibliographie générale de l'astronomie" (II: 2, 1889), där äfven bibliografiska specialförteckningar för olika länder äro angifna. Om svenska almanacker se G. E. Klemming och G. Eneström: "Sveriges kalendariska literatur" (1878-79). I Sverige utgifvas f. n. omkr. ett femtiotal olika almanacker, alla från Norstedt & Söners förlag.

Almandin, miner., en blodoch kolombinröd järn-lerjordsgranat, Fe₃ Al₂Si₃O₁₂. Vanlig i kristalliniska skiffrar, gnejs och granulit. Vid Falu grufva finnas hyacintröda almandindodekaedrar. Namnet är en förvrängning af Plinius' alabandicus, efter Alabanda i Karien, där granaten fordom lär hafva slipats. A. HNG.

Almannagjá [fornisl. uttal: -gjå, nyisl.: -gjau], "Allmannaklyftan", en 7-8 km. lång lavaklyfta, som sträcker sig från Tingvallasjöns norra ända i rak linje åt n. ö. till berget Ármannsfell. Dess lodräta västra vägg är 30-45 m. hög, den ej fullt så branta östra 10-15 m. Klyftans botten är gräsbevuxen och genomströmmas delvis af den från norr kommande Øxará, som i ett präktigt vattenfall störtar ned öfver den västra väggen och omkr. 1,000 steg sydligare bryter sig igenom den östra samt i en mindre fors faller ned på Tingvalla-slätten, hvars nordvästra gräns A. bildar. Tätt invid östra väggen och på dennas insida ligger en väldig klippa, det forna Lagberget (se Allting). A. har uppkommit sålunda, att de n. ö. om sjön liggande vulkanerna i förhistorisk tid öfversvämmat dalen nedanför med en lavaflod, som räckte ända till sjön och vid stelningen gaf upphof till flera rämnor, bland hvilka A. och den vida mindre storartade Hrafnagjau ("Korpklyftan") äro de mest betydande. A. anses vara Islands största sevärdhet och utan motstycke i världen. R. N-G.

Almansa, stad i spanska prov. Albacete, vid järnvägen Madrid-Alicante. 10,012 inv. (1897). Historiskt märkvärdigt genom den afgörande seger, som fransmännen under hertigen af Berwick där vunno öfver engelsmännen och deras bundsförvanter 25 apr. 1707.

Al-Mansur ("den segerrike"), den andre kalifen af abbasidernas dynasti (754-775), föddes 712. Efter blodiga strider med flera medtäflare om regeringen uppsteg han 754 på tronen. A. är mest känd såsom grundläggare af kalifatets praktfulla hufvudstad, Bagdad (762). Han var en ifrig beskyddare af konster och vetenskaper. A. dog 775 på en vallfärd till Mekka.

Al-Mansur ("den segerrike"), egentl. Muhammed ibn Abi Amir, riksföreståndare i kalifatet Cordoba, d. 1002, lyckades genom hänsynslöshet i val af medel svinga sig upp till allrådande minister hos kalifen Hakam II (d. 976) och därefter bli förmyndare för hans son Hischam II samt utöfvade ända till sin död den egentliga makten i kalifatet Han reorganiserade hären och förde en rad segerrika krig mot de kristne i Spanien och mot kalifatets upproriske muhammedanske undersåtar i Nord-Afrika. A. förde en despotisk styrelse och lät röja sina fiender ur vägen, men uppmuntrade vetenskap och litteratur; under hans kraftiga regering nådde kalifatet Cordoba rik materiell blomstring, men förföll hastigt efter hans död. A:s regering är bäst skildrad af Dozy, i "Histoire des musulmans d'Espagne" (3:e d. 1861).

Al marco (it.), hand., efter vikt. Köpa eller sälja al marco, köpa eller sälja (mynt) endast efter metallvärdet. (Motsats: Al numero.)

Almare Stäke. 1. Sund vid inloppet från Mälaren till fjärden Skarfven. Det hette fordom Almarna Stæk (stæk betyder smalt sund eller kanske egentligen: förpålning; Almarna var en by). "Stocksund", som omtalas af Snorre Sturlasson i förbindelse med Olof Haraldssons vikingatåg i Mälaren 1007, har förut ansetts vara detsamma som A., men sannolikare är att därmed betecknades nuv. Norrström. 2 km. v. om A. ligger det s. k. Lilla stäket (Ryss-grafven), som antingen tillkommit såsom ett befästningsverk under de katolske biskoparnas tid eller af ryska krigsfångar under Karl XII:s tid upptagits för att skaffa bättre aflopp. Af denna graf finnes dock numera föga kvar. Största delen fylldes 1851-53, då Dalkarlsbacken omlades, återstoden 1875, då järnvägen till Västerås byggdes.

2. Berustadt säteri i Stockholms-Näs socken, Bro härad, Upsala län. 1 mtl. Taxeringsvärde med kvarn 73,800 kr. (1902). Ligger på Stäkes-ön, vid sundet Almare Stäke (Stäket), och var därför, innan Stockholm anlades, af stor betydelse för Sigtunas och Upsalas försvar. I konung Albrekts tid byggdes där ett slott. Detta synes en tid hafva tillhört ärkebiskoparna i Upsala; men det dröjde ej länge, förrän det kom i drottning Margaretas händer. Därefter var det säte för en kronans fogde till 1434, då