Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

eller ekonomiska uppoffringar, inträda svårigheter på grund af konkurrensen med de länder, som icke infört motsvarande bestämmelser. Redan före midten af 19:e årh. höjdes därför från praktiska industriidkare röster med yrkande på en internationell arbetarlagstiftning. Vetenskapen följde snart i deras spår. Särskildt uppträdde för saken Ad. Wagner, J. K. Bluntschli och G. Schönberg. På 1870-talet framställdes yrkanden i samma riktning af flere arbetarkongresser. Schweiz var det första land, där tanken tilltvang sig statsmakternas praktiska ingripande. Redan 1881 gjorde dess regering på uppdrag af förbundsförsamlingen en förfrågan hos åtskilliga makter angående deras benägenhet för en internationell konvention i arbetarfrågan. Svaret blef afböjande, emedan flertalet stater ansåg att förevarande ämne icke egnade sig för internationell reglering "till följd af de olika staternas särskilda förhållanden och skiljaktiga intressen". Sedan arbetarna själfva på initiativ af "Trade unions" hållit en internationell arbetarkongress i London 1889, "för att åvägabringa ett gemensamt förfarande i alla frågor, som beröra arbetarnas intresse", upptogs saken ånyo af den schweiziska förbundsförsamlingen, som gaf regeringen uppdrag att i en rundskrifvelse inbjuda alla europeiska stater, med undantag af Balkanstaterna, till deltagande i en konferens rörande arbetarskydd, särskildt vid kvinnors och minderårigas användning i fabriksarbete. Gynnsamt svar ingick från ett flertal stater, och konferensens öppnande utsattes till våren 1890. Under tiden skyndade tyske kejsaren Vilhelm II att i förväg inbjuda makterna till en konferens i hithörande ämnen, till följd hvaraf Berlin, ej Bern, vardt sätet för den första internationella arbetarskyddskonferensen (se d. o.). E. BN.

Arbetar-marseljäsen, de tyske socialdemokraternas älsklingssång ("Wohlan, wer recht und wahrheit achtet"), diktad af Jakob Audorf på den franska marseljäsens melodi. Den sjunges i öfversättning ("Nu opp till kamp för frihet, bröder") äfven i Sverige.

Arbetarnas byggnadsförening, i Göteborg. Se Arbetarbostäder.

Arbetarnas ring, namn på åtskilliga arbetarföreningar för åvägabringande af kooperativ själfhjälpsverksamhet, hvilka på initiativ af grosshandlaren L. O. Smith bildades 1883 o. följ. år i Stockholm och många andra svenska städer samt efter detta mönster (men med blygsammare program) i åtskilliga norska städer ("Arbeidernes ring"). De mer eller mindre vidlyftiga planerna visade sig emellertid omöjliga att genomföra, och samtliga dessa "ringar" upplöstes efter en tämligen kort och tynande tillvaro; som ett synligt minne däraf fortlefver det bankinstitut, som inrättades i Stockholm för att stödja arbetarringens ekonomiska verksamhet, samt en pensionskassa.

Arbetarpensionering, i allmänhet tillförsäkrande af ett visst årligt underhåll åt arbetare vid inträffande "varaktig oförmåga till arbete", särskildt en af det allmänna anordnad och garanterad sådan pensionering med bidrag af stat eller kommun eller bådadera i motsats såväl mot fattigvård som mot ett af arbetsgifvaren ensam utdeladt underhåll. Stundom inbegripes äfven pensionering af arbetares änka och efterlefvande barn, liksom ock släktingar i rätt uppstigande led, hvilka varit beroende af hans arbetsförtjänst. (Jfr Invaliditets-, Ålderdomsoch Olycksfallsförsäkring.) E. BN.

Arbetarsekretariat och Arbetarsekreterare. Se Arbetsstatistik.

Arbetarskyddskommittén. Se Arbetsstatistik.

Arbetarskyddskonferens (jfr Arbetarlagstiftning). På inbjudan af kejsar Vilhelm II sammanträdde i Berlin 15--29 mars 1890 delegerade från Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige-Norge, Tyskland samt Österrike-Ungern till den första internationella arbetarskyddskonferensen. I konferensens protokoll uttalas, dock utan förbindelse för de deltagande makterna, önskvärdheten af följande bestämmelser. Den lägsta åldersgränsen för barns användning i grufvor under jord bör vara 14 år, i sydliga länder 12 år. Förbud bör stadgas för kvinnors arbete under jord. Söndagshvila bör, med oundgängliga undantag, tillförsäkras alla industriarbetare och "skyddade personer". Barn uteslutas från arbete i industriella rörelser intill fyllda 12 eller i sydliga länder 10 år samt skola före inträdet i arbetet hafva inhämtat nödig folkskoleundervisning. Natt- och söndagsarbete samt arbete i vissa ohälsosamma yrken förbjudas för barn, som ej uppnått 14 år; deras effektiva arbetstid får ej öfverskrida 6 timmar, afdelade genom en rast af minst 1/2 timme. Likaledes förordas förbud mot natt- och söndagsarbete för minderåriga mellan 14 och 16 år samt en arbetstid för dem af högst 10 timmar med raster om sammanlagdt minst 1 1/2 timme. För flickor och gifta kvinnor bör, ej blott i åldern 16--21 år, utan äfven därutöfver, nattarbete förbjudas samt den effektiva arbetstiden bestämmas till högst 11 timmar dagligen med raster om sammanlagdt 1 1/2 timme. Barnsängskvinnor få ej inträda i arbete förrän fyra veckor efter förlossningen. Bestämmelsernas efterlefnad bör öfvervakas af en verksam, af regeringen tillsatt inspektion. Utbyte bör ega rum af statistiska redogörelser angående de i konferensens protokoll omhandlade frågor.

Som synes, berör Berlinkonferensens protokoll endast de allra första stegen på arbetarlagstiftningens väg. Också äro flere bland dess önskemål redan en verklighet i åtskilliga länder, delvis i Sverige. Men genom impulsen till likformigt genomförande i alla länder af dessa humanitetens första fordringar har konferensen dock varit af ganska stor praktisk betydelse. Ännu viktigare var den såsom det första internationella officiella erkännandet af arbetarfrågans berättigade kraf på statsmakternas uppmärksamhet. Jfr Arbetarskyddskongresser. E. BN.

Arbetarskyddskongresser, Internationella. 1897 sammanträdde i Zürich den första s. k. internationella arbetarskyddskongressen. Den var utan hänsyn till partifärg bevistad af ombud från olika arbetarföreningar, bl. a. såväl katolska som socialdemokratiska. Äfven schweiziska förbundsrådet och enskilda kantonalregeringar voro representerade. På denna kongress framlades förslag om upprättande af en "internationell byrå för arbetarskyddsfrågor". En kongress i Bruxelles några veckor senare, föranstaltad till väsentlig del af vetenskapsmän, uttalade varma sympatier för tankens förverkligande. På en tredje kongress, i Paris 1900, stiftades en "internationell förening för arbetarskydd", med