Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

rubbningar inom nervsystemet, hypokondri, hysteri; hos mannen särskildt anlag för sjukdomar i blåsan och prostata, hos kvinnan för sjukdomar i lifmodern och äggstockarna o. s. v.; i de klimakteriska åren och under ålderdomen anlag för kräfta, sjukdomar i urinvägarna, lungemfysern, astma, förändringar i blodkärlens väggar, blodslag, sjukliga förändringar i sinnesorganen, företrädesvis ögonen o. s. v.

Olikheten i kön betingar särskilda sjukdomsanlag, hufvudsakligen beroende på den så olika organisationen och könsfunktionen hos mannen och kvinnan. Hos den senare framträder sålunda en mängd för henne egendomliga rubbningar och sjukdomsanlag i sammanhang med menstruationen, hafvandeskapet, förlossningen, barnsängen, digifningen o. s. v.

Olika uppfostran, lefnadssätt och sysselsättning bidraga äfven ofta till utbildande af skilda sjukdomsanlag hos man och kvinna. Det vill synas, som hos nyfödda barn dispositionen för sjukdom vore större hos gossar än hos flickor. Öfverallt födes nämligen ett större antal af de förre än af de senare (105--106 gossar mot 100 flickor), men dödligheten är så mycket större bland gossarna, att missförhållandet blir utjämnadt redan under första lefnadsåret.

I allmänhet taget är dispositionen för sjukdomar störst under första lefnadsåret, särdeles under de första veckorna. Detta har sin grund i det nyfödda barnets plötsligt ändrade lifsförhållanden, i det späda barnets svagare motståndskraft, olämplig behandling o. s. v. (45 proc. af alla födda dö under 1:a lefnadsåret. Se Dödlighet). Sedermera aftager dispositionen för sjukdomar till omkring 7:e eller 8:e året, blir relativt obetydlig mellan 8:e och 14:e året, ökas under manbarhetsutvecklingen (pubertetsperioden), minskas sedan åter efter fulländad utveckling och har sitt andra minimum vid den åldersperiod, som inträffar vid omkr. 24--30 år, hvarefter den åter småningom tilltager. Olika kroppskonstitution medför något olika sjukdomsanlag. Äfven i de särskilda temperamenten har man sökt en källa för sådana. Se vidare Ärftlighet. A.-Y.*

Anlag, Lutnings-anlag l. Dosserings-anlag, väg- o. vattenb., det horisontala afståndet mellan en lutande rät linjes ändpunkter (linjens horisontal-projektion). Har linjen ett visst läge i ett lutande plan, nämligen vinkelrätt mot någon i planet belägen horisontal linje, så angifver linjens lutningsanlag äfven planets. Ordet nyttjas i synnerhet vid angifvande af lutningar hos jordfyllningar, bergväggar, murar o. d., men begagnas numera sällan. KLBG.*

Anlaut (ty.), "begynnelseljud", uddljud (se d. o.).

Anlete. Se Ansikte.

Anlofning l. Upplofning, sjöv., en fartygsmanöver, hvarigenom förskeppet bringas närmare upp mot vinden, d. v. s. så att vinden kommer att blåsa mera för-ifrån. Motsatsen: Afhållning. R. N. (H. W-L.)

Anläggningshöjd, krigsv., ett bröstvärns inre öfre kants höjd öfver det för skyttarna afsedda bakomvarande planet. L. W:SON M.

Anlöpa. 1. Sjöv. För en kort tid segla in i en hamn, som ej är destinationsorten.

2. Metall. Förändra färg eller glans (framför allt om metaller). Oädla metaller anlöpa genom syreupptagning ur luften, silfver genom svafvelbindning från luftens vätesvafla. Särskildt användes termen anlöpning inom stålmanufakturen. Vid härdning öfvergår det i stålet befintliga kolet från en existensform, karbidkol, till en annan, s. k. härdningskol, hvilken förändring af kolform ger upphof till det härdade stålets hårdhet. Vid härdning blir stålet emellertid så sprödt, att det oftast svårligen kan i dylik form användas i praktiken. Denna sprödhet borttages genom anlöpning, hvarmed förstås en mer eller mindre stark återupphettning af detsamma. Vid denna upphettning öfvergår åter en del af stålets kolhalt till karbidkol och återger stålet en del af dess ursprungliga seghet. Ju högre upphettningen drifves, desto mer af härdningen borttages och dess segare blir stålet. För olika ändamål böra de härdade pjäserna anlöpas olika starkt, och bedömes anlöpningsgraden på grund af de olika färgade oxidhinnor, som vid anlöpningen uppstå å stålets yta, och motsvaras hvarje anlöpningstemperatur af sin bestämda färg. Sålunda anlöpas

stämplar o. d. till gul färg (200-240° C.) rakknifvar och extra hårdt verktygsstål till brunröd färg (265°) hårdt borr- och hyfvelstål till mörkgul eller purpurröd färg(275°) bordsknifvar till blå färg (295°).

Anlöpningen kan enklast ske så, att man omedelbart efter fullbordad härdning låter stålet kvarstanna i härdningsvätskan, tills det fullständigt afsvalnat, samt återuppvärmer detsamma öfver koleld eller å ett varmt sandbad, tills den önskade anlöpningsfärgen visar sig, då det ånyo afkyles i härdningsvätskan. Stålets härdning och anlöpning fordra emellertid stor yrkesskicklighet. G. D.

Anlöpningsfärgerna bero på tjockleken af det bildade oxidskiktet, alldeles såsom färgen på Newtons färgringar. Denna tjocklek bestämmes ej blott af upphettningstemperaturen, utan också i någon mån af tiden för upphettningen, om denna sker i ett luftbad. Äfven gjutjärn, koppar, mässing och nickel ge vackra anlöpningsfärger. Önskar man en bestämd färg på anlöpningen, förfar man enklast så, att man bringar det föremål, som skall anlöpas, in i ett luftbad (200° C. för stål och järn, 120° för koppar, öfver 200° för mässing) och låter det ligga så länge i badet, tills den önskade färgen uppnåtts, hvarefter det hastigt afkyles. S. A-S.

Anlöpning. Se Anlöpa.

anm., förkortning för anmärkning.

Anmärkaren, den svenska periodiska pressens (efter 1809) första egentliga oppositionsblad. 28 mars 1816 utgafs från cederborghska tryckeriet i Stockholm dess första nummer (2 blad, 4:o), innehållande bladets anmälan. "Där man upptäcker felaktigheter, missbruk eller dårskaper, skall man dristigt gifva dem tillkänna och till deras rättande använda förnuftets och sanningens vapen, någon gång skämtets, aldrig smädelsens." Ansvarige utgifvaren och egaren var F. Cederborgh. Bladet, som anmäldes till subskription i "samlingar" om 12 nummer, utgifna en eller flera gånger i veckan, utkom efter första samlingens slut, 4 maj, ånyo först 2 nov., hvarefter den väl utan dylikt afbrott fortgick; men det var först med "tionde samlingen" (okt. 1817), som bladet fick värde och betydenhet, i det Georg Scheutz då ingick som medegare och medredaktör, under det Cederborgh fortfarande var bladets ansvarige utgifvare. Scheutz skulle, enligt