Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

ögon; hornen sitta på pannlisten, äro vid basen platta och mycket breda, från basen böjda åt sidorna utåt, nedåt och framåt, med spetsarna riktade uppåt och bakåt. Svansen liknar hästens. Halsen, ryggen, strupen och kinderna bära en tät, utstående man. Man har liknat djuret vid en häst med klufna hofvar och tjurhufvud. Förr talrik i Kapkolonien, är gnun, C. gnu, där numera utrotad af européerna, men lefver ännu i stora flockar i hottentotternas och kaffrernas länder. I fångenskapen är den mycket obändig. En annan art, C. taurina, är afbildad fig. 10. -- Besoarantilopen, Antilope cervicapra (fig. 3), hår långa, cylindriska, spiralvridna horn, djupa tårgropar, tårkörtlar, höga, spensliga ben. Honan saknar horn. Ofvan mörkbrun, under hvit. Kroppslängd 1,2--1,3 m. Lefver i stora hjordar på Ostindiens slätter. Denna art spelar en stor roll i indiska gudaläran. -- Saiga l. stäpp-antilopen, Saiga tartarica (fig. 5), skiljes från andra antiloper genom sin plumpa kroppsform, sina jämförelsevis korta ben, men framför allt genom beskaffenheten af nosen, som är ansvälld, upptill försedd med en längsgående ränna och mycket rörlig, så att den får utseende af ett slags snabel. Hornen äro lyrformiga, ringlade och förekomma blott hos hannen. Saigan är af rådjurets storlek; den bebor östra Europas och Sibiriens stäpper i hjordar, som lära kunna uppgå till flera tusen individer. I yngre geologiska lager har den anträffats på flera ställen i västra Europa. -- Mendesantilopen, Addax nasomaculatus (fig. 6), finnes i östra Afrika och är ofta framställd på de egyptiska fornlämningarna, och till de horn, som förekomma på de fornegyptiska bilderna af gudar, präster och konungar, hafva denna antilops horn tjänat som modell. -- Nil-gaun, Boselaphus tragocamelus (fig. 4), hör till de största antiloperna: den kan uppnå en höjd af 1,40 m. öfver skuldrorna och blifva 2 m. lång. Den fullväxta bocken är mörkt askgrå, medan honan och ungarna ha en blekare, om hjorten påminnande gråbrun färg; hos båda könen äro läppar, haka, undre kroppsdelar och två ringar omkring fötterna hvita. Hornen äro 18 cm. långa. Arten lefver i det inre af Ostindien i skogar och djunglar. Den är vida mera beslutsam än flertalet antiloper och uppgifves vända sig med raseri mot jägaren, som förföljer honom. -- Eland l. kapska älgen, Orea canna (fig. 9), är den största af alla lefvande antiloper: den uppnår en höjd öfver bogen af 1,9 m., en längd af nära 4 m. och en vikt af 500 kg. (enligt Harris t. o. m. 1,000 kg.). De nästan raka, ända till 86 cm. långa hornen äro skrufformigt vridna. Halsen kort och tjock, bålen plump, svans lång, liknar nötkreaturens, starkt utveckladt halsskinn. Färgen blågrå med dragning åt gult. Förr mycket allmän i södra och östra Afrika, har den numera blifvit utrotad på en stor del af sitt forna utbredningsområde. Köttet skall vara synnerligen välsmakande. -- Kudu, Strepsiceros kudu (fig. 7), är en antilop af vår kronhjorts storlek; hannen med skrufformigt vridna, sammantryckta, kilade horn, som kunna uppnå en längd af 1 m. -- De djur, som bäst motsvara den föreställning man i allmänhet gjort sig om antiloperna, höra till släktet Gazella: smärta, gratiösa, sandfärgade former, som äro typiska ökenbor. Hornen äro ofta lyrformiga. Bland dithörande (öfver 25) arter, som bebo Afrika och mellersta Asien, märkes gasellen, G. dorcas (fig. 1), som ej fullt uppnår vårt rådjurs storlek och är lättare byggd. Dess hemland är norra Afrika. Dess lopp är utomordentligt lätt. Den har blifvit berömd för sina vackra ögon. En art, springbocken, G. euchore (fig. 2), utmärker sig genom ett längs ryggen gående, med mycket långt hår beklädt hud veck; detta är, då djuret står stilla, tillslutet, men öppnas vid hvarje snabbare rörelse. -- Snögeten, Haplocerus montanus, har på grund af flere yttre karaktärer stundom räknats till getterna. Beskaffenheten af kraniet ådagalägger dock, att den närmast ansluter sig till antiloperna. Pälsen består af hvit, tät, tjock ull samt af styfvare hår, hvilka längs ryggsidan äro längre och uppstående. Hornen likna gemsens. Kroppslängden är 1,1 m., höjden öfver skuldran 68 cm. Snögeten bebor spetsarna af Klippbergen ofvanom skogsgränsen. Den jagas nästan endast af indianerna för skinnets skull. -- Om gemsen se Gemsen. Se vidare Sclater och Thomas, "Book of antelopes" (1891--1900). L-E.

Antimachos (grek. Antimachos, lat. Antimachus), grekisk skald och grammatiker" från Kolofon i Mindre Asien, lefde och verkade i senare hälften af 5:e årh. f. Kr. Bland hans dikter, af hvilka endast fragment finnas i behåll, omtalas en elegi, Lyde, och ett vidlyftigt epos, Thebais, hvilket behandlade de sju hjältarnas och deras söners, epigonernas, strider mot Tebe. Genom sistnämnda verk har A. vunnit litteraturhistorisk betydelse såsom grundläggare af det lärda epos, i hvilket hänseende han blef en förelöpare till alexandrinerna. Dessa skattade honom därför mycket högt och ställde honom såsom epiker närmast Homeros. Som grammatiker (filolog) gjorde han sig känd genom en redaktion af de homeriska sångerna. A. M. A.

Antimagnetisk, tekn., oförmögen att antaga magnetism. Vanliga fickur med stålfjäder blifva lätt obrukbara genom närmande till en stark magnet, t. ex. en dynamomaskin. Ur förses därför stundom med fjäder af (vanligen) palladium, hvarigenom störningar af nämnda slag undvikas. Stål göres antimagnetiskt genom tillsats af nickel -- upp till 10 %. Användes till pansarplåt å krigsfartyg. Vid användning af nickelstål störes kompassen mindre. A. E-M.

Antimakassar. Se Mankassarolja.

Antimefitisk (af grek. anti, emot, och mefitis, stank), luftrensande.

Antimensium (lat.), den inom grekiska kyrkan brukliga, särskildt invigda altarduk, genom hvilken altaret anses blifva ett verkligt offeraltare, på hvilket mässoffret kan ega rum. J. HDR.

Antimerkurialism, den hufvudsakligen af åtskilliga Wien-läkare (Hermann, Lorinser) företrädda riktning inon terapien, som principiellt förkastar syfilis-sjukdomens behandling med kvicksilfver (lat. mercurium).

Antiministeriell, fientlig mot ministären.

Antimon (nlat. antimonium), kem. Namnet härledes från grek. anti, emot, och fr. moine, munk, emedan munkar i ett franskt kloster, hvilka för att få godt hull förtärt svafvelantimon, däraf förgiftades. Antimon, som hör till de mindre allmänt förekommande metallerna, blef bekant först genom Basilius Valentinus, i midten af 15:e årh. Den träffas i mineralriket, dels i gediget tillstånd (i Sverige såsom en stor sällsynthet i Sala grufva), dels i förening med