Sida 476
Amfibier, Amphibia, Groddjur
Central-Amerika och en i Siam. Besläktad med Amblystoma (se d. o.) är en form (Onychodactylus japonicus), som skiljer sig från nästan alla andra amfibier genom besittning af klor på tårna. Bland familjens öfriga släkten kunna för öfrigt här omnämnas endast några europeiska. Eldsalamandern, Salamandra maculosa (se pl. 1): undersätsig kroppsform; stjärten trind och utan fensöm; längs bålens ryggsida finnas fyra rader vårtlikt framträdande körtlar, ur hvilka vid beröring eller tryck en hvit saft flyter ut; 4 tår på fram-, 5 på bakfötterna; färgen svart med stora oregelbundna gula fläckar; längden ända till 18 cm. Eldsalamandern iörekommer i Mellan- och Syd-Europa, Algeriet och Mindre Asien. Den framföder ett större antal (omkr. 30) lefvande ungar åt gången, hvilka vid födelsen äro försedda med yttre gälar, båda benparen och fensöm; de födas i vattnet, hvarest man eljest aldrig anträffar eldsalamandern. Den i Alperna förekommande, fullkomligt svarta och något mindre alpsalamandern, S. atra, är närbesläktad med den förra, men framföder på en gång endast två fullt utbildade ungar, utan yttre gälar. Detta beror därpå, att af de många äggen i moderdjurets äggledare blott två utbildas till foster, medan alla de öfriga äggen sammanflyta till en massa, hvilken tjänar de två lyckligare lottade syskonen till näring. Härigenom är villkoret gifvet för, att djuret inom moderkroppen kan genomlöpa äfven de utvecklingsskeden, som eldsalamanderns ungar tillryggalägga utanför moderdjurets kropp. I äggledaren äro fostren försedda med mycket stora yttre gälar, hvilka omgifva en stor del af fostret och tjäna till att uppsuga näringen, men som nämndt försvinna före födelsen. Detta egendomliga utvecklingssätt förklaras genom det oafvisliga antagandet, att alpsalamandern liksom dess nära släkting eldsalamandern ursprungligen afsatt sina ungar i vattnet, men sedan den blifvit bergsbo och sålunda ej längre med säkerhet kunnat påräkna att för detta ändamål anträffa vatten, hafva ungarna i moderlifvet måst uppnå en sådan högre utbildning, att de äro skickade för lifvet på det torra. Detta har tydligen ej kunnat ske på annat sätt, än att mängden af afkomman uppoffrades för att ett par måtte uppnå den erforderliga utbildningen. -- De i Skandinavien förekommande stjärtamfibierna tillhöra vattenödlesläktet, Triton (se pl. 1). De skilja sig från föregående genom sin smärta kroppsform, sin från sidorna hoptryckta stjärt samt en skiljaktig anordning af gommens tänder. Hannen hos en del arter är under fortplantningstiden utrustad med en fenlik kam på ryggen och stjärten, hvilken kam väl ej enbart är ett simredskap och en prydnad, utan ock ett känselorgan, samt bakfötterna kantade med hinna. Omkr. 18 arter äro kända från Europa, Norra Asien och (två) från Nord-Amerika. Vattenödlorna tillbringa större delen af året i vattendrag, hvilka de flesta endast om hösten lämna för att uppsöka vinterkvarter under stenar, i ruttna trädstammar, i hål vid strandbrädden o. s. v. Tidigt på våren inträffar lektiden; äggen läggas, ett och ett, i vattnet, där de fastklibbas vid någon växt. Vattenödlorna lefva af små insekter, blötdjur, grodrom m. m. Liksom flertalet amfibier äro de mycket seglifvade. Hudens yttre hornlager ömsas periodiskt; den aflagda huden är helt enkelt utoch invänd, men ingenstädes söndersliten, med hål för mun och ögon; vanligen förtäres denna hud omedelbart af dess egare. I Sverige förekomma följande två arter. Större vattenödlan, T. cristatus, är ofvan grönsvart, med mer eller mindre tydliga mörkare fläckar; under pomeransfärgad och svartfläckig. Huden är kornig. Gommens tandrader äro parallella. Längden är 12--16 cm. Denna art är allmän öfver hela landet. Mindre vattenödlan (se pl. 1), T. tæniatus (punctatus), skiljer sig från den föregående företrädesvis därigenom, att huden är slät och gommens tandrader divergera bakåt samt genom mindre storlek (6--8 cm.). Den förekommer allmänt i södra och mellersta Sverige, sparsammare i norra.
De stjärtlösa amfibierna l. groddjuren i trängre bemärkelse (Anura l. Batrachia) utgöra den högsta, mest specialiserade typen och på samma gång de mest fulländade landdjur af amfibietyp. Detta framgår af deras organisation. De hafva kort, bred kropp utan yttre stjärt, fyra alltid väl utvecklade fötter, af hvilka de bakre äro längre och göra tjänst som hoppfötter. Det breda, platta hufvudet öfvergår utan särskild hals i bålen, är försedt med vid munöppning och stora, utstående, men indragbara ögon och väl utvecklade ögonlock, af hvilka det undre är genomskinligt. I sammanhang med kroppsformen äro ryggkotorna få (8--9), hvartill kommer det dolkformiga stjärtbenet, uppkommet genom sammanväxning af flera stjärtkotor (se nedan). Flertalet ryggkotor bära starka tvärutskott; de å de senare fästa refbenen äro förkrympta; ofta saknas de fullständigt. Skuldergördeln är mycket fullständigare utbildad än hos stjärtamfibierna; också ett nyckelben finnes. Bäckenet har en från andra ryggradsdjur mycket afvikande gestalt: höftbenet är mycket förlängdt och smalt, hvaremot sitt- och blygdben ombildats till en lodrät skifva. Strål- och armbågsben liksom vad- och skenben äro fullständigt sammanväxta till ett stycke. Förutom de fyra utbildade tårna å främre extremiteten finnes ett rudiment till en femte, hvarigenom de stjärtlösa amfibierna skilja sig från de öfriga. Å vristen äro (i sammanhang med hoppförmågan) de två första benen starkt förlängda; å bakfoten finnes en ofullständig sjätte tå. Förbeningen af skelettet är fullständigare än hos stjärtamfibierna. Endast hos ett fåtal finnas tänder i mellan-, öfver- och underkäken och å gommen; vanligen saknas de i underkäken, stundom ock i mellan- och öfverkäken; någon gång saknas tänder fullständigt.
Af intresse är de stjärtlösa amfibiernas individuella utveckling (fig. 3) ej minst därför, att under densamma stadier genomlöpas, på hvilka stjärtamfibierna blifvit stående. Ur ägget framgår en larv af tämligen jämtjock kroppsform. Bakom munöppningen uppträda hudveck, innehållande stora sammansatta körtlar, ur hvilka hos några grodor framgå sugskifvor, genom hvilka larven förmår fasthålla sig vid växter o. d. Medan kroppen blir mera långsträckt (fig. 3 d) och en tydlig stjärt utbildat sig, uppträda liksom hos de lägre amfibierna tre yttre gälar å hvardera sidan. Efter några dygn växa stora gällock öfver dessa gälar, som tillbakabildas, medan samtidigt å alla gälbågar inre gälar utvecklas; dessa ligga i en genom gällocket täckt hålighet, som vanligen blott genom en öppning står i förbindelse med yttervärlden (fig. 3 c). Samtidigt förändras kroppsformen: hufvud och bål bilda nästan klotrund del, hvilken är skarpt afsatt
Källa: Project Runeberg ·
