Sida 645
Antiseptik, konsten att hindra förruttnelse
betraktades såsom en naturlig reaktion af organismen, den förgörande blodförgiftningen såsom en olycka, hvilken man lika litet kunde undvika som "kallbrand" i såren, difteri, ros och andra infektioner. Allt detta antogs bero på epidemiska inflytelser eller "dålig konstitution" å sjukhusen. I själfva verket kunde denna sistnämnda ej sällan vara sådan, att nästan alla eller åtminstone flertalet af de opererade dogo. Detta var förhållandet i synnerhet på militärsjukhusen efter de stora fältslagen.
Införandet af den antiseptiska sårbehandlingsmetoden har för kirurgerna möjliggjort att förekomma varbildning, sårfeber och blodförgiftning, och dödlig utgång såsom omedelbar följd af kirurgiska ingrepp hör numera till sällsyntheterna. Denna trygghet mot den förut oöfvervinneliga fienden har medfört en alltjämt pågående utsträckning af kirurgiens område: operationer göras nu dagligdags, och människolif räddas under förhållanden, som förut med allt skäl ansågos hopplösa. RSR.*
Förtjänsten af att hafva i kirurgien infört den antiseptiska sårbehandlingen tillkommer den engelske kirurgen Josef Lister. Första uppslaget till kännedom om hvar orsaken till varbildningen var att söka hade gifvits af Pasteur, som visat att förruttnelse i ämnen af organiskt ursprung orsakas af de öfverallt förekommande mikroorganismerna. Af dessa upptäckter leddes Lister till det antagandet, att äfven sårsjukdomarna orsakas af mikroorganismer. Kunde man hindra deras tillträde till såren under operationen och under läkningen, så skulle förloppet blifva lika godartadt, som man af gammalt kände vara fallet vid de s. k. subkutana skadorna, t. ex. benbrott utan skada å huden. Lister, som vid denna tid (1865) var professor i Glasgow, började genomföra idén att läka sår under skyddande förband. Han höll på med sina försök i sju år, gick fram steg för steg, pröfvande sina metoder först på djur. Såsom medel att oskadliggöra de allestädes närvarande mikroorganismerna eller bakterierna valde han karbolsyra. Han fruktade närmast hvad vi kalla "luftinfektion". Patienten och operatören omgåfvos därför med ett moln af karbolsyra, utveckladt med en "spray". Snart insåg Lister emellertid betydelsen af "kontakt-infektionen", infektionen genom bakterier, som häfta vid de med såret i beröring kommande föremålen och som i själfva verket äro långt farligare än luftens bakterier. Hela sårets omgifning måste därför noga tvättas och behandlas med ett antiseptiskt medel. Likaledes måste alla förbandspersedlar, instrument, svampar, kirurgens, medhjälparnas och sköterskornas händer "desinfekteras". Kärnan i metoden är denna "kirurgiska renlighet". Den besvärliga sprayn, som Lister fann öfverflödig, ersattes genom sköljningar med 5-procentig karbolsyrelösning. För hopsyendet af såren användes ett nytt sutur-material, catgut (se d. o.). Det lyckades emellertid icke Lister att få operationssåren att läka på samma sätt som benbrott utan hudskada. De med karbolsyrelösning sköljda sårytorna lämnade under närmaste dygnet ett rikligt sekret. För att afleda detta utbildade Lister Chassaignac's metod att "dränera" såret medels gummirör. Såret täcktes med ett lager karbolgas, som upptog sårsekretet, och därutanpå lades ett ogenomträngligt tyg, makintosh, samt ytterligare ett lager karbolvadd för att utestänga luftens bakterier. Det hela fixerades med gasbindor.
Den listerska sårbehandlingsmetoden vann först småningom insteg på de kirurgiska sjukhusen. Att den på många håll skulle röna motstånd var naturligt. Dess tillämpning medförde rätt stora kostnader, den var omständlig och fordrade stor noggrannhet. Karbolsyran var ej blott obehaglig, utan kunde orsaka förgiftning. Man var för öfrigt ej öfvertygad om bakteriernas farlighet, äfven om man ej betviflade deras existens. (Man måste ihågkomma, att då Lister började utarbeta sin metod, var det ännu ej bevisadt att sjukdomar kunna orsakas af bakterier.) Emellertid voro metodens fördelar alltför påtagliga. I Tyskland införde Volkmann metoden på sitt sjukhus i Halle 1872 samt inlade stor förtjänst om dess vidare utveckling och utbredning. Omkr. 1880 hade Listers idéer trängt igenom i detta land; i England och Frankrike dröjde det något längre. I Danmark infördes metoden af prof. Saxtorph. I Sverige blef den först bekant genom meddelanden från dåv. docenten Törnblom, som 1868 vistades hos Lister i Glasgow. Efter hemkomsten började Törnblom tillämpa metoden på Serafimerlasarettet. Han refererade sedan hvarje år ända till 1872 de viktigaste arbetena om antiseptiken. Bland öfriga på svenska utkomna arbeten i detta ämne äro att nämna: En serie uppsatser i Hygiea 1878 af K. J. Rossander, gradualafhandlingar af P. Söderbaum 1877 och Borelius 1890 samt prof. Lennanders installationsföreläsning (tryckt i Uppsala Läk.-för:s förh. 1891).
Den ursprungliga listerska metoden har undergått väsentliga förändringar. I stället för karbolsyran har man försökt mera ofarliga och framför allt mindre retande antiseptiska medel, såsom borsyra (rekommenderad af Lister själf 1872), salicylsyra (Thiersch 1872), tymol (Billroth), sublimat (Bergmann, Schede), jodoform (v. Mosetig). Utvecklingen af de bakteriologiska undersökningsmetoderna (Koch) har möjliggjort en detaljerad pröfning af dessa medels värde. Synnerligen stor användning har sublimatet fått, mest i lösning af 1 del på 1,000 delar vatten. Men äfven detta medel har sina olägenheter -- giftighet, sublimatlösningarna förstöras af metaller och ägghvitelösningar och blifva overksamma. Efter 1884 kan man emellertid säga att sublimat-antiseptiken efter hand trädde i stället för karbolsyre-antiseptiken. Jodoformen har äfven kommit i vidsträckt bruk, ehuru dess direkta bakteriedödande verkan visat sig vara ganska svag. Den användes till inpudring af gaskompresser, medels hvilka man "tamponerar" varafsöndrande håligheter. Sannolikt är det vid sin sönderdelning som jodoformen under dessa förhållanden verkar gynnsamt -- minskar sårsekretionen.
Mot slutet af 1880-talet började man blifva mera betänksam beträffande användningen af antiseptiska medel vid själfva operationen. En del dödsfall, som man förut tillskrifvit en "chock-verkan" af operationen, misstänktes bero på förgiftning med karbolsyra, sublimat eller jodoform. I alla händelser kunde man ej förneka, att dessa ämnen, införda i organismen, ofördelaktigt inverka på njurarna och detta just under förhållanden, då man på allt sätt borde höja kroppens förmåga att afbörda sig skadliga ämnen. Att undvika alla sköljningar af operationsfältet, "att operera torrt", ansåg man ej vara rådligt under alla förhållanden. Rester af elakartade svulster, tuberkulösa
Källa: Project Runeberg ·
