Sida 140
En Trefaldighetsnatt vid Uggleviken
gång hos det täcka könet. Det är kanske bekant, att t. ex. hufvudstadens jungfrur kunna betala en hästgardist ända till tjugufyra skilling utom fri förtäring blott för hans sällskap på några timmars promenad en söndagseftermiddag. Det är trefligt att hålla under armen en vacker uniform, hvars sporrar klinga vid hvarje steg.
»Hör på, godt folk!» ropade fogel blå till kråkorna; »hvad man säger mig aktar jag icke mer än en myggas bett; men den mun som ånyo öppnar sig för ett glåpord mot denna flicka, den läser jag till med ett lås af slipadt stål!»
Detta var ett obetänksamt yttrande, och jag förutsåg med fasa följderna deraf. Alla kråkorna reste sig, ögonblickligen återtagande sina menniskohamnar, men icke bättre för det.
»Tillbaka!» fortfor gardisten med handen på sabelfästet; »ty, så sant jag suttit på hästrygg, fäster jag icke era öron och näsor vid enhäcken der, så att den ska se ut som en nyponbuske, färdig till skörd, och marken bli röd som ett lingonland!»
Det mordskri, som från alla sidor följde på denna utmaning, trängde genom merg och ben. Jag blickade efter poeten, i den tanken att han möjligen kunde besvärja stormen; men han syntes ej till. Jag kastade mig derför sjelf in bland hopen, för att stifta fred innan första slaget utdelades; men jag fick emot mig en hop af minst tjugu personer, hvilka drefvo mig tillbaka. Under det jag baklänges retirerade, såg jag den käcke, men oförsigtige lifgardisten, med dragna sabeln i ena handen och jernslidan i den andra, svänga sig omkring midt i den ursinniga skaran och beskrifva en cirkel, som än vidgade sig allt efter styrkan i försvaret och än minskades i den mån den anfallnes krafter aftogo. Småningom blef cirkeln allt mindre och mindre; ännu en gång såg jag sabeln och dess slida blixtra till, röda af den gryende dagen, röda äfven af blod. Slutligen såg jag dem icke mer. Oroad både af hans och af den stackars flickans öde, ville jag ånyo blanda mig i denna vilda hop, som tjöt af segerfröjd öfver en enda man; men ånyo drefs jag tillbaka, förföljdes och måste rädda mig genom en snabb flykt utåt Roslagsvägen.
Några timmar hade jag derefter ströfvat fram och tillbaka på vägen mellan Kräftriket och Frescati, då jag beslöt taga hemvägen genom Uggleviken. I hofjägarbostället hörde
Källa: Project Runeberg ·
