Sida 177
Bo Jonson Grip
Förbannelserna och ansträngningarna lör att få upp luckan förnyades oupphörligen, men lika fruktlöst.
»Nils, din mor ligger sjuk och döende hos mig,» sade jag.
»Ar mor i stan och är hon sjuk?» mumlade Nils; »stackars mor!»
»Vill du att hon skall dö med kännedom af att du har sällat dig till denne bol, som bringar dig i förderfvet,» fortfor jag, »och som slutligen skall draga dig med sig till galgen?... Vill du gå förlorad för tid och evighet? Vill du ta lifvet af din mor?»
»Nej, inte vill jag just det,» förklarade Nils.
»Nå, spring då ut på gatan och samla så mycket folk du får tag uti och skynda hit med dem, och jag lofvar dig förlåtelse för allt och din mors välsignelse till på köpet. . . Spring, spring för brinnande lifvet!»
Nils Ersson hastade på dörren, drog lrån rigeln och försvann. Längre än en qvart dröjde ej hans återkomst; men nog hade denna qvart för mig hela timmars längd. Den instängde förbrytaren upphörde ej en enda stund med sitt underjordiska arbete, och en gång fick han till och med luckan så högt öfver golfvet, att han kunde sticka ut ena armen; men denna arm tilltygade jag så med min käpp, att han vrålande af smärta drog den ner igen. Jag hörde honom karfva med knif i luckan, hörde hans flåsande ande-drägt och var hela tiden ängslig för att han, försedd med eldvapen, kunde skicka en kula genom luckan och såra mig. Mörkret omkring mig och det störtande regnet, hvarunder hela kojan skälfde, bidrogo icke heller litet till ökande af stundens hemskhet.
Andtligen anlände Nils Ersson, åtföljd af flere karlar och bland dem en polisbetjent. Bo Jonson, hotad med att lefvande begrafvas i sin källare, kröp slutligen upp, hvarefter han fängslades och affördes till vederbörlig ort, jemte en betydlig mängd tjufgods, som man drog fram ur samma källare. Lydig som en pudel, följde Nils Ersson mig hem. Han slapp äfven den gången för godt pris, dels på grund af sin nästan idiotiska enfald, dels ock för det han icke personligen sjelf begått något brott. Hvarför Bo Jonson ville taga en så enfaldig varelse som Nils till medintres-sent, är svårt att rätt förklara, så framt icke hans mening var att begagna honom till ett slags bulvan, den han, för
Milder ur verkligheten. I. 12
Källa: Project Runeberg ·
