Sida 277
Några offer för husagan
»Det är bara jag,» svarade denne; »det är Jonson.»
»Och hvad går du och stryker efter så sent på natten, din bondkamel?» sporde bryggaren.
»Derför att jag ännu inte slutat mitt dagsverke,» svarade drängen.
»Det vill säga, att du ännu inte fått ditt vanliga kok stryk för dagen,» yttrade husbonden; »packa dig genast upp på din kammare, eller . . .»
»Ack herre,» inföll drängen, »hädanefter kommer ni lika litet att koka det ena som det andra . . . Innan första hanegället skall ni bli spakare än det spakaste lamm.»
»Hvad säger du, din hund!» ropade husbonden, lyftande sin käpp.
Men innan käppen hunnit sitt mål, föll dess egare till marken, träffad i hufvudet af en träklubba, som Jonson under den korta ordvexlingen haft dold bakom sin rygg. Derefter fattade drängen uti den fallne och släpade honom till brygghuset. Under vägen dit qvicknade den fallne till och började be för sitt lif; men döf för hans böner, drog Jonson in honom i bryggeriet och kastade honom ner i ett af de fyllda bryggkaren. Sålunda fullbordades detta rysliga mord, som försänkte en hederlig och aktad familj i den djupaste sorg. Efter brottets föröfvande greps mördaren sjelf af bestörtning och fasa. Han rymde, men ertappades och lemnade sitt lif på afrättsplatsen.
Flere än dessa offer för den patriarkaliska husagan skulle jag kunna uppräkna. Visserligen predikas dagligen för oss kristendomens bud, att man »icke bör skada någon till lif eller lem»; men många vintrar skola snöa och många somrar blomstra, innan detta bud vunnit helgd.
*
Källa: Project Runeberg ·
