Sida 43
Fönsterrutan vid Karduansmakargränd
fattig tvätterska, hvilken för det mesta var ute i staden och då alltid hade sitt barn instängdt.
Men det var på längden något enformigt att endast få nicka åt henne. Derför makade jag till hennes fönster en bänk, steg upp på den och närmade derefter mitt ansigte intill fönsterrutan. Samma manöver gjorde hon inifrån, och så stodo vi länge, speglande oss i hvarandras ögon, till dess våra läppar möttes och kysstes, genom glaset förstås. Detta förnyade vi så ofta vi hade tillfälle, men sågo oss alltid först om med mycken försigtighet och rädsla, ty äfven i barndomen har man en aning om att all jordisk lycka manar fram verldens afund och hinder.
Mina föräldrar flyttade snart till en annan trakt af staden, och det blef slut på tetateten genom fönstret. Men mången gång funderade jag på att skära ut den der rutan och taga den med, ty det föreföll mig som om det ställe af glaset, der våra munnar råkats, skimrade af regnbågens alla färger. Kanske hade en stråle af solen, lekande i imman efter våra varma oskyldiga läppar, slutligen glömt sig qvar och för alltid införlifvat sig med den lilla rutan.
År försvunno och jag såg icke mera till Lotta; men när jag i kontorets beställningsbok nästan dagligen såg mamsell Wigrens namn, slog det mig genast för hufvudet, att det möjligen kunde vara densamma, emedan jag hört att den der mamsellen skulle vara mycket vacker och bara 18 år.
Jag steg upp i ett hus vid Drottninggatan, befann mig snart i ett praktfullt möbleradt förmak och några minuter derefter ansigte mot ansigte med henne jag sökte.
»Jaså, hyrkuskräkningen,» sade hon, tilläggande strax med en blick på summan: »tvåhundra riksdaler . . . det var mycket för en enda månad . . . eller hur?»
Jag hörde knappast hvad hon frågade, ty alla mina sinnen hade koncentrerat sig i synens. Hon smålog med synbar tillfredsställelse. Kanske hon trodde att jag beundrade hennes skönhet och dyrbara toalett, och visserligen hade hon all möjlig rätt till denna beundran; men det var endast lilla Lottas anletsdrag jag forskade efter och dem jag också slutligen återfann.
»Förlåt! Men är inte mamsells dopnamn Lotta?» frågade jag, utan att tänka på det mindre belefvade uti att med en så familjär fråga besvara hennes anmärkning mot räkningen.
Källa: Project Runeberg ·
