Sida 45
Fönsterrutan vid Karduansmakargränd
vara angenämt att veta om mamsell nu är lvcklig, om mamsell nu har roligt och . . .»
»Hvad skulle det röra er?» afbröt hon mig med en spotsk knyck på hufvudet; »men om ni ändtligen vill veta det, så får jag säga er, att jag har obeskrifligen tråkigt och att tiden går obeskrifligen långsamt, isynnerhet i denna stund, det försäkrar jag . . . Är ni nöjd nu?»
»Åh, bevars,» svarade jag, stött öfver det sätt hvarpå hon affärdade ett af mina skönaste barndomsminnen, »hur kan tiden gå långsamt för den som åker för tvåhundra riksdaler i månaden?»
»Hvad angår det er?» frågade hon med ögon ljungande af förtrytelse; »är det kanske ni som betalar?»
»Nej, Gud vare lof!» svarade jag.
»Tölp!» utbrast mitt barndomsideal, stampande med ena foten; »der har ni pengar för räkningen, och der är dörren!»
Jag qvitterade räkningen och lomade af utför trapporna. Det är möjligt att jag var något för rättfram i mina fasoner, men så var hon det tio gånger mera, tyckte jag, och från den stunden tänker jag mycket sällan på fönsterrutan vid Karduansmakargränd.
*
Källa: Project Runeberg ·
