Sida 51
Den sofvande kusken
mig, »ty han håller sig åtminstone hemma och förstör inte det lilla jag har.»
Det lilla hon hade belöpte sig dock till 12,000 rdr; men hur Jan Andersson fått veta detta, känner jag ej, ty hvarken jag eller någon annan i trakten visste förut något derom. Men när han var vaken, så var han det med besked.
Jag bevistade bröllopet såsom brudgummens far. Under hela festen höll han sig temmeligen vaken och var till och med så upprymd, att han lofvade mig sin tjenst, i fall jag någon gång behöfde den, derför att jag alltid manat godt för honom. Inom några år hade han fördubblat sin hustrus hemgift genom lyckliga husköp och troligtvis äfven genom procenteri.
En gång i behof af mynt och erinrande mig hans löfte, besökte jag honom och begärde få låna 50 rdr.
»Naij,» svarade han, börjande gäspa och sträcka på sig.
Förargad dels öfver hans vägran och dels öfver att en menniska, som af naturen hade så lätt för att gäspa, skulle taga konsten till hjelp, tog jag genast min hatt och gick.
»Sööte, goe ärr Öglund!» ropade han efter mig i trappan.
»Nå, hvad är det?» frågade jag, vändande mig om.
»Bäli inte ond på mäg,» bad han, med handen bakom sitt ena öra.
»Åhnej,» försäkrade jag, »men låna mig åtminstone 25 rdr.»
Han gaf mig ej ett enda öre, och jag gaf honom tusan.
*
Källa: Project Runeberg ·
