Sida 87
Evelina
»Men,» återtog jag, i det jag mer direkt vände mig till dottern i huset, »hvaraf kommer det att jag alltid skall göra ett så obehagligt intryck på er? Hvad ondt har jag gjort? Har jag mig sjelf ovetande på något sätt förolämpat eller sårat er? Var det kanske obelefvadt af mig att vid det der tillfället fatta tag uti ert vackra glänsande hår, och hade jag kanske förut bort draga glacéhandskar på? Det är möjligt att jag var något närgången, men . . .»
Nu afbröt mig den unga damen, men med det mest hjertliga och gälla skratt jag någonsin hört.
»Ack, min herre!» ropade modern, i det hon, strålande af den gladaste öfverraskning, slog sin arm om den skrattande flickans lif; »ni har gjort hvad hufvudstadens alla läkare, nöjen och förströelser icke förmått åstadkomma . . . ni har till detta sorgens hem fört glädjen och lyckan!»
»Glädjen och lyckan!» upprepade jag något flat; »det var dock icke egentligen min mening, ty . . .»
»Antingen det nu var meningen eller ej,» inföll modern, »så har just genom er en högst vigtig kris måhända inträffat, och i sådant fall har ni för andra gången återgifvit mig min dotter!»
Jag begrep ej det ringaste af allt detta.
*
Källa: Project Runeberg ·
